Skilja agnarna från vetet

Det är inte lätt att sortera och frågan är om man vill blanda äpplen och päron med vitlök och lime.

När jag kollar min blogg skulle jag verkligen vilja ha ett fack där jag kunde stoppa in allt om det så kallade x-et och liknande larv.

Jag skrattar faktiskt fortfarande åt sms:et jag fick. ...sorry i had no service in Sweden...

Det verkar som om dottern och jag sticker iväg över helgen i alla fall. Måste ta jobbet med mig, men det är trevligare att sitta på ett kafé i Barcelona och jobba än på ett kontor i Kista. Det känns så i alla fall.

X-et "back in service"

Nu kom det ett sms och jag kan inte låta bli att smila och småle en smula.

Jag har alltså inte skickat det så kallade x-et något sms för att be honom förklara varför han struntade i att kontakta mig när han var i Sverige förra helgen. Såhär:

"Sorry about that i had no service in Sweden. lv x"

Det går att tolka på flera sätt, en freudian slip, tycker jag. Men, men. Ett mer handfallet - och fantasilöst - pucko får man nog leta med ljus och lykta efter. Dessutom vet jag att han har ett vanligt Vodaphone-abb som funkar alldeles utmärkt, till exempel i Thailand. Och så även i Sverige.

Kan inte hjälpa att jag får lust att driva ordentligt med honom...
Några förslag?
---
PS. Dottern får hjälpa till. Kunde inte låta bli att berätta. Hon tyckte det en riktigt dålig ursäkt.

En snabbis

En snabbis skadar aldrig. Snabbisarna gör dig mindre gnällig, och mer uppfylld av nuet.
Snabba på, ta emot vad livet kan erbjuda, livet är kort, njut och lev nu.

Man ser livet-är-kort-devisen i männens kontaktannonser på nätet, och det är lätt att tolka det som att livet går ut på tillfälligt sex, små spännande möten i höstmörkret, ta vem som helst och ta dem nu.

Men det var inte det jag skulle halka in på. Tänkte mig bara en liten blogg, så här innan jag tar itu med dagens bestyr. 1) Ringa modern, 2) Jobba, jobba, jobba och jobbmöte på det, 3) Packa.

Inte vilja fylla år

Undrar om allt blir lite tyngre just runt födelsdagen. Före, under, efter. Jag fyller i helgen. Vill inte ha släktträff. Vågar inte ringa min mor. Hon skickar vykort med understrykningar i, och ber mig ringa, för hon vågar inte ringa mig. Jag vill inte prata med henne.

Hon anklagar, skuldbelägger, gråter, pratar konstigheter om uppväxttiden i nya versioner som inte stämmer med de tidigare, hon ifrågasätter allt jag gör, som alltid. Hon sörjer mest. Hon förstår fortfarande inte. Vem gör det? Vi vet ju inte vad som hände, bara vad det ledde till.

Systern säger vi måste ta hand om henne, och går själv i barndom ett helt halvår.
Jag säger till syrran att jag vägrar prata förflutet med modern om inte en familjeterapeut är med. Inte en gång till en familjeträff utan bandspelare. Inte en gång till. Inte ens ett telefonsamtal till utan att jag bandar det. Jag har panik.

Min far är nyopererad, men mår nu bättre hörde jag. Syrran stagar upp sig. Morsan sjunker in i sitt och orkar inte träffa sina vänner längre. Jag bara sjunker. Känns som det inte är nån idé längre. Jag vill sluta. Vill inte ens vara jag längre.

Tur att dottern kom hem nu.

Rökfri, djurfri och skötsam

P1 om städning och ordning. Telefonväkteri. [i slutet av programmet]
Kul att folk är så olika. Som programledaren säger: det handlar om att acceptera att folk är olika. Just det. Men det är svårt om man är olika och ska bo under samma tak, där en stökar till och den andra städar upp. Men ibland en perfekt kombination. Till exempel när två fobier jämnar ut varandra, som när den ena inte kan sätta på lock och den andra bara inte tål öppna schampoflaskor och tandkrämstuber.

Själv vill jag ha det rent och mysigt, med fria ytor, stora fönster från golv till tak och kvällssol, men får aldrig till det. Nya fönster får jag inte borra upp, och jag kämpar för att åtminstone ha det tillräckligt rent, men prylarna får vi ingen bukt med.

Nu kommer den ena efter den andra hem till oss för att titta på rummet vi ska hyra ut igen, och man ser sitt konstiga hem med en utomståendes ögon. Och man tror att de tycker att det luktar illa. Att det luktar äcklig rök här.
Ska jag avslöja att jag röker eller inte?

I varenda annonssvar har tjejerna och killarna skrivit "rökfri" och "djurfri" och "skötsam". My god. Jag borde ha annonserat efter småslarvig konstnärstyp med sena nattvanor som gärna får vara rökare.

Bygga vinterkåkstad i Tanto?

IMG_4938, taken by Coola morsan.

Ser ut över kolonilotter, som är verkliga minihus, men man får inte bo i dem. Varför måste allt vara så stort för att duga? Såg den ödsliga gräsmattan nere vid Årstaviken. Tänk er den med vagnar som denna i rader, med gott fastfood, musikhålor, kafébodar, och enkla bostäder centralt för folk som inte vill bo upp hela lönen.
Hm.

Prassel prassel

IMG_4934, taken by Coola morsan.

Snart hemma...

Hem i höstkvällen

IMG_4936, taken by Coola morsan.

Det är direkt hem man vill.
Med sina vindprasslande kassar.

När alla är hemliga

Någon måste ha råkat ut för det. Att lite planlöst köra en blogg ett tag, och inte berätta för nån man känner att man har den, och så en dag har någon bekant, ens barn eller en kollega hittat den.

Har du råkat ut för det? Hur har de reagerat? Skrivit kommenterar? Inte låtsats om det förrän långt senare?

Det är lustigt med känslan att någon kanske sitter och läser en hemliga blogg, och är lika hemlig om att känna till den. Ett slags subtilt spionage. Min dotter är min blogg på spåren. Vet inte om hon kollar alla bloggar från A-Ö eller bara söker via google...

Boll 2: Testet av så kallat x

X-bollen rullat utom synhåll. [Se tidigare text]
Jag sms-frågade om han tyckte det var en bra idé att ses i Köpenhamn och han svarade bara att han skulle till Köpenhamn. Goddag yxskaft. Han struntade i frågan om att ses. Till slut skrev jag: "Enjoy your stay. Be gd to M."

Han kan ju ha tolkat det hur som helst.

Jag menade att han borde vara trevlig mot tjejen i Malmö, som bjudit honom dit och ser honom som en vän. Men beter man sig som han, som berättar för mig att han egentligen skiter i henne, så har man kanske inte många vänner kvar till slut. Tror inte att M i Malmö läser bloggar, i alla fall inte min. Hon skulle nog ha kunnat lista ut att den jag kallar "det så kallade x-et" från London är just hennes polare.

Allt det här känns otroligt pubertalt. Hur gammal är jag. 15? Har inte berättat för dottern eller någon annan att han eventuellt skulle komma till Stockholm eller jag åka till Köpenhamn. Hade nog på känn att bubblan skulle spricka, att knasbollen skulle rulla vidare.

Jag följer nu allas råd att släppa den här personen. Jag är inte intresserad av att ha en halvtaskig flirt med en upptagen man i vilket fall som helst, och en polare (om än rolig) som det inte går att lita på kan man vara utan.

Jag känner mig som en loser, som inbillat mig att jag har en jämställd, soulmate-aktig och rolig polare. Men inser att det inte är så. Jag blir bortvald så snart någon annan bjuder över. Hade jag ordat om att fixa biljetter åt honom till Stockholm, och bokat rum på Mälardrottningen och en fisketur ute i skärgården hade han kanske kommit. Men det gjorde jag inte.

Något jag måste ta itu med nu är också viljan till att få någon klarhet i hur saker varit och egentligen är. Jag måste släppa det. Det tar för mycket kraft. Folk som är inbitna vaneljugare får man inte nån riktig sanning ur. Och när den till sist kommer vet man ändå inte om det är riktig sanning eller bara nästan-sanningar.

Och så här gick det på provet

[rättat med rött 23 november]
Första provet var engelsk läsförståelse respektive svenska ord i ett svep. Provet var bara utprovningstest, resultaten räknades inte. Sen kom 2 skräcktest före lunch, i mental djupsömn:

Kartor/diagram: 10/20 [12/20]
Matte/logik: 8/22 [9/22]

Efter 8 bitar sushi, lättöl, banan och kaffe:
Svensk läsförståelse: 13/20 [14/20]
Engelsk läsförståelse: 16/20
Svensk ordförståelse: 38/40

Fick 85 [89] av 122 rätt. För 2 år sen när jag gjorde provet hade jag över 100 rätt och i stort sett full poäng på svenska- och engelskadelarna, och fick en normerad poäng på 1,4. Nu blir det väl 1. [Blev 1.5]

Engelska läsförståelsen var svår, och det har blivit svårare med åren. Texterna i både det engelska och svenska läsförståelsetestet är vidriga. Man hör hur alla omkring suckar. Fan. Usch. En 24-årig kille som satt bredvid berättade att han inte förstått någonting av den svenska texten om tideräkningen historia, som var en av fyra texter. Hälften av texterna hade han inte hunnit läsa. Jag hann allt, trodde jag förstod allt. Men det gjorde jag ju inte.

Det svåraste för mig är diagram-provet. Hinner i bästa fall hälften av uppgifterna. I år var det lite mer siffertabeller och vanliga cirkel- och stapeldiagram, vilket gjorde det lättare. För mig alltså. Och om matte/logik-provet legat på eftermiddagen hade hjärnan kunnat varit med också.

Bäst på ord

Jag är bäst på ord och sämst på matte, och förstår engelska krångeltexter bättre än svenska.
Så kan man sammanfatta mitt resultat på högskoleprovet igår.

Som vanligt hade jag inte sovit mer än fyra timmar. Man skulle vara i lokalen 8.20 och exakt 9.00 började provet i hela landet. Under åtta timmar är drygt 4 timmar effektiv provtid. Resten är bara väntan och formaliteter och raster med oändliga toaköer.

Rätt sent igårkväll tog jag mod till mig och kollade mina svar (122 uppgifter/122 möjliga poäng) mot facit på text-tv. Det gick sämre än tidigare år.

Dessbättre kan man göra om provet 2 gånger om året, och det är alltid bästa giltiga resultat som räknas om man söker till utbildningar, utom när man söker till Polishögskolan. Där är det kanske lägsta resultatet som ger företräde...

Håå Ess Pee

Just det. Högskole..zzzz...

Som vanligt. Skolan börjar tidigt. De morgontidiga har sitt försprång i alla lägen.
Provet börjar tidigt. Mitt i djupsömnen.
Inte undra på att man inte blev nåt.

Om första delprovet är diagram-provet har jag Inte En Chans. Då åker jag hem och sover vidare.

Tänkarhattarna på

Dags att ta upp de Bonos tänkarhattar. Ibland förr när jag körde fast tog jag till dem för att styra in mig själv på ett nytt spår. Det finns många bra tips i boken. Till exempel hur man kan tvinga sig att tänka tvärtom och se saker från olika vinklar istället från bara en. Boken har många år på nacken, men hattarna glömmer man inte.

Igår hade jag känslohatten på mig. Molade runt och kände mig sviken, besviken, lurad, ledsen, arg, irriterad. Till och med mycket irriterad. När jag kom hem tog jag av mig hatten och såg på tv istället. Nån hatt för tv-tittande finns inte.

Man får inte drunkna själv av att andra beter sig svinaktigt. Innan jag går ut idag ska jag välja hatt. Den gröna, kreativa, är jag alldeles för trött för, men den gula kan duga. Tänka möjligheter. Vilka möjligheter finns det och hur kan det göras?
---
VIT samla information
RÖD känsla och intuition
SVART kritisk bedömning
GUL möjligheter och vägar
GRÖN kreativitet, idéer, provokation
BLÅ summering, nästa steg, beslut.

Vart tog boll 2 vägen?

Kanske har den ramlat ner här?

Faktiskt toan på lunchrestaurangen igår... Nja, inte fräscht. Ungefär som en gammal x.

Svaret är nej

# 55 #
- Svaret är nej.

Pröva själv på telefonen. Och repetera.

- Svaret är nej. Svaret är nej.

Kan vara bra att öva på ibland.

Godnattstatus i regnet

Boll 1 landat. Fick uppdraget. Och har en god kollega kvar.
Boll 2 i luften. Ska bli intressant att se var den landar, om den landar.

Jag tror att de två besöken hos psyk..oterapeuten triggat igång rätt mycket funderande kring barndom och socialt och känslomässigt nuläge. Tre besök fick jag efter ihopbrytningen för några veckor sen, när jag stod på Stora gatan och tjurade och inte visste vart jag skulle ta vägen.

Jag har en ledsen period. Känner mig som killarna på flotten i senaste avsnittet på Lost, som hade visionen om räddning men ser hela flottbygget gå upp i rök och kära personer försvinna, och till slut inser att de måste tillbaka till det dom flydde ifrån.

Bloggen och spanskan håller mig flytande just nu. Bloggen som ventil och sätt att få finnas till i egen takt, och spanskan som utmaning. En 1/3-del av jobbet verkar kunna bli hyfsat framöver också.

Väntan på boll 2

Boll 2 i luften
gäller det så kallade x-et. Han från London, som skriver sms som "I'm always thinking of you..."
I London berättade han att han skulle till Sverige och hälsa på kompisen M i Malmö från imorgon, onsdag, och åka hem på söndag. I två dar skulle han vara i Malmö (och fiska), sa han, och sen åka upp till Stockholm över helgen, men också hinna med en sväng till Köpenhamn.

Suck, tänkte jag. Sa att han nog fick välja Köpenhamn eller Stockholm. Vill du träffa mig så åker jag ju hellre ner till Köpenhamn, sa jag. "C u in 2 weeks," sa han innan jag åkte.
Igårkväll kastade jag iväg ett sms och frågade om han ska till Malmö och hur planerna ser ut.
24 timmars sms-tystnad. Imorgon är det onsdag.

Tycker lite synd om den så kallade kompisen i Malmö, som antagligen bjudit in honom. Till mig sa han att han inte skulle stå ut med henne i mer än två dar. Har tänkt på det. Vad säger han till henne om han sticker? Kanske existerar jag som den stackars kompisen uppe i Stockholm, som han tyvärr lovat att hjälpa med en grej, eller att han ska kolla fiskelyckan i Köpenhamn? Och tänk om hon vill följa med?

Har tänkt på hur man så lätt låter sig svikas för att man tycker så mycket om någon, och hur långt man kan gå innan man ger upp. Undrar hur länge stackarn ska kunna hålla alla sina tjej-bollar i luften utan att spricka själv till slut. Min lilla boll är i luften.

Jag har gjort slut en gång när det var ett slags förhållande vi hade. Nu gäller det om jag definitivt ska göra slut med honom som kompis också.

Det är en test. Och ni ska få svaret sen... det är ju bara en blogg det här ;-)

Väntan på boll 1

Väntar två små besked av minimal karaktär.

Har bestämt mig att agera rätt beslutsamt när jag väl får svar. Två små bollar är däruppe i luften, och de snurrar fortfarande. Här är den första, som gäller jobbet, och senast igårkväll mailade jag ansvarig för att få besked. Men än är det tyst.

BOLL 1
För första gången på länge är jag blivit tilltänkt för ett uppdrag som spänner över lång tid och som jag faktiskt skulle tycka var roligt att ansvara över.
Jag vet att jag passar bäst till uppdraget bland de tilltänka, men vet ju hur det är. Eller tror mig veta. Folk är som vargar när det gäller att ta alla godbitarna själva. Dessvärre är jag själv inte sån alls. Jag varken förtalar andra eller förhöjer mig själv.
En av de andra är en person som jag hjälpt grundligt flera gånger. Inte minst genom att förodra henne så att hon fick fast jobb för fem år sen. Nu hänger det faktiskt på denna kollega, om hon roffat och moffsat - eller inte. Det är väldigt obehagligt.

Det känns som att det dels är ett trippel-test: Dels av jobbets klarsyn, dels om jobbet tror på mig, och sist men inte minst en test av den här kollegans schyssthet och lojalitet. Känns inte alls bra. Jag är överlag besviken på folk som sviker, och vill inte ha en smäll till.

Borde ha fått svar, men det dröjer. Är kanske bara paranoid som tror att svaret dröjer för att de tycker att det är pinsamt att berätta att kollegan fått uppdraget som grädde på moset eftersom personen redan har fullt upp med roliga uppdrag.

Det är mycket nu, hör-ni-ni

Det är mycket nu.
Det är mycket nu för väldigt många.
Det verkar rent av vara ett tema för många som bloggar.
Om allt bara flyter på är det kanske roligare att bara flyta med.

Tänk om det var tvärtom. Att bara de som hade totalflyt skrev bloggar. Hur intressant skulle det vara? Se här, så här gjorde jag för att lyckas med livet, kärleken och arbetet. Läs och lär.

Själv försöker jag visst bara smita från det miniämne jag hade tänkt ta itu med den närmsta kvarten.

Gissa vad jag köpt!

IMG_4915, taken by Coola morsan.

Verkligen shoppat loss. Men vad, tror du?

Gamla hårdrockshippien svängt om

Undrar vad man är för seghög som behöver reggaeton för att må bra? Det ska vara hårt som fan, och svänga så att man inte KAN stå stilla.
Missade Notting Hill i år, missar Trinidad & Tobago varenda år. Var är våra sound systems? Får man komma in på klubben fastän man är över 23? Vem vill åka med till Jamaica, till Rio...? Nope. Nobody.

Känner mig rätt ensam på musikfronten. X-et är dessvärre enda soulmaten på musikområdet. Men vi möttes också mitt i en karneval. Nä, nu ska jag dra igång min problem-iPod och dra mot ungefär motsatsen till vad jag gillar på de flesta fronter: Kista.
As-tråkiga kontor där folk glor i skärmarna och klappar sina bilar, och bara shopping, shopping, shopping.

Egentligen är du riktigt söt

Borde inte ha tidningshögar. Borde läsa här och nu.
Högarna skriker: Öppna öppna, det finns bra saker skrivet här, som du kommer missa!
Dock. Mer än 1 (en) meter tidningar har jag inte på lager i köket.



När mor min är här kliar det i fingrarna på henne. Hon vill riva runt och städa bort allt. Först och främst mig, men också tidningshögarna. Det är egentligen en fin lägenhet, säger hon. Du är egentligen riktigt söt. Det är så hon säger. Egentligen, men inte riktig, och lägger till dårå, efter varje uttalande.
- Nej, nej, låt bli, det där ska jag läsa, säger jag. Du FÅR INTE städa här, det ÄR redan städat.

När jag vaknar på mornarna, på vardagsmornarna, drömmer jag om att bara få vara hemma.
Jag vill fixa, få upp hyllorna, rensa klädkamrarna, få ordning på bildarkivet och rädda bilder som håller på att blekna bort. Eller bara leta i iTunes musikaffär efter min musik. Den jag inte visste fanns.
Just nu är det reggaeton. Blir på så himla gott humör - och spanskan (och städlusten) kommer på köpet...

Mer kaffe, tack

Det tar sin tid att komma ut, ut ur raggsockorna. På vintern. Och på hösten och sommaren med.
Som någon påpekade: Det går ju inte att sätta på skorna utanpå.

Har drömt mardrömmar, och fått somna om och känna att verkligheten är bättre.
När jag satte på datorn fick jag för mig att det är den 24:e november och att jag försovit mig en hel månad och missat allt.

Äsch, jag drömmer bara igen, tänkte jag. Men vaknade inte. Måste ha mer kaffe...

Söndagsnattsångest

Inte vågat titta i palm-piloten på hela helgen. Men nu ska jag.
Ah. Måndag den 24:e oktober. Inga möten. Eller... har jag glömt att skriva in dem?
Och hur ska jag vakna? Och hur ska jag kunna somna först?

Playa del Carmen förstört?

Har just sett en spansk långfilm på tv och fattade flera ord faktiskt. Bueno. Pues. Gracias.

Kan inte komma över att Playa del Carmen sägs vara en förstörd stad. Usch va ledsen jag blir.
Sett den delen av Mexico som en av mina hemorter. Ett ställe att återkomma till många gånger, men med möjligheten att kunna prata med folk nästa gång.

Känns inte som läge att gå ut och festa precis. Men det är det i vilket fall ändå inte. Gick ut en minisväng igårkväll. Först på lokala puben BGs. Flydde efter två öl. Jag tycker folk ska kastas ut när de börjar stinka skit, bokstavligen skit. Men det kanske är fel att porta a-lagare från puben?
Jag förstår att krögarna har svårt att dra gränsen. När stammisarna börjar komma på dekis är det inte lätt att plötsligt köra ut dom. Fy fan när stinkgubbarna kommer smygande bakifrån och viskar obegripligheter i örat på en. Urk.

Det är den absoluta motsatsen till att sitta med en Sol och fötterna i sanden i mörkret vid havet. Som man gjorde i Playa del Carmen. På trädäcksdansgolvet ute i sanden: salsa. Hur härligt som helst.

Sluta klaga

Så jag ska väl sluta klaga på vädret.

Sluta klaga över huvud taget kanske. Se det positiva i allt som inte är katastrof.
Folk är likadana överallt. Tänker och känner i stort och smått. Är människor. Vansinnigt känsliga varelser. Har inte ens päls. Bara en hårtofs uppe på huvudet. En del har inte ens det. Alla överallt är lika känsliga för kyla, hetta, vind och blöta. Det är en myt att man vänjer sig.

De första 10 åren finns inte stora chans att klara sig själv, och hela livet är vi otroligt beroende av varandra för att överleva, även om vi nu delat upp arbetet så att var och en bara behöver gör en sak och få pengar för varu- och tjänsteutbyte, så är vi i botten totalberoende. Tänk om alla skulle sitta vid en dator och skriva texter hela dagarna. Skulle inte bli mycket att äta eller att dricka av det.

Bara några få platser i världen har det perfekta och stabila klimatet. Några platser faller bort pga jordbävningsriskerna som Kalifornien, och Västindien på grund av orkansäsongen. Kvar blir visst några orter på Nya Zeeland och några få kustremsor runt Medelhavet.

Nu börjar det regna. Känner motståndet. Vill bara inte gå ut... men jag ska inte klaga. Kanske borde jag ut och jobba på fältet istället för att sitta här och planera pannbiffsmiddag.

En strandbild till

Kan det verkligen stämma att en 8 meter hög flodvåg slagit in?

0202-mexico-beach02, taken by Coola morsan.

Fastnat på temat stränder tydligen. Stränderna runt Playa del Carmen är kända för sin sand. Hur varmt det än är i luften så är sanden sval. Man vet ju hur het en vanlig svensk grusstrand kan bli. Men här var känslan väldigt speciell. Söder och norr om stan blev stränderna allt häftigare, med vitt knirkig sand, kilometer efter kilometer. Det är en sorg när naturen går sönder, och allt förödelse för folk som naturkatastroferna ställer till med.

Inte precis stabilt väder

0202-mexico-beach01, taken by Coola morsan.

När jag var i Playa del Carmen var vädret rätt instabilt den sista veckan. Man gick i solen utmed stränderna, och fick sen plötsligt rusa in i skydd för skyfallen, och där kunde man bli sittande i timmar. Men himlarna var häftiga, minst sagt.

Wilma våldgästar i Yukatan

Jag är stammis på weather.com, där jag håller kollen på vad som händer. Ska jag resa nånstans kollar jag alltid 10-dygnsprognosen. Och är jag på en ort kollar jag också läget nästan varje dag. Här rapporteras om Wilma.

Efter flodvågskatastrofen i Indonesien, Sri Lanka Indien och Thailand i december förra året förstår man att skydd inte betyder att sitta på rummet. Då fanns heller ingen förvarning. Ingen trodde att det skulle bli en så förödande våg. Att rädda sig upp på ett hotelltak är inget skydd om huset vattenfylls och sveps iväg.

Wilma är som de säger på CNN nu, "almost stationary". Stormens har varit i samma område ett dygn och stannar hela lördagen också, och det är bara att hoppas att ingen skadas. Men "the destruction is tremendous", säger de. Kan just föreställa mig. Mina favoritstränder i Tulum lär inte finnas kvar längre.

Psyko nånting

Hur ska man veta vilken inriktning och metod de dära psyko...nånting har.
Kvinnan sa till mig idag att jag skuldbelägger mig och inte kan koppla av riktigt. Helt rätt. Jag är jätteorolig, och har stulit mig min egen tid här och där under kanske 10 år sen jag skilde mig och blev ensamstående. Men koppla av? Nej...

Om ens barn inte mår bra tror man nog i första hand (tack hela omvärlden) att det beror på en själv som förälder, även om hela rubbet med skola, omvärld, kompisar, pappa, lite sjukt mediatryck och annat kanske kan ha haft lite inverkan. Nej, mammans fel jämt, även om det är just mamman som funnits där hela tiden och är den enda ungarna verkligen vågar lita på.

- Du får ta hand om alla, sa polisen i februari.
- Jag? Jaha... varför?
- Du verkar så stark.

Ja, just det, jag är ju förälder och kvinna och har fött två barn och har ändå ingen egen tid. Alltså ligger det på mig att också ta hand om alla andra runtomkring?

Jag vet att jag haft tur som fick barn och aldrig behövde fundera så mycket på det. Men det betyder inte att jag som person är bättre på att ta hand om barn och vuxna än folk som inte har barn, att jag skulle ha några slags medfödda ta-hand-om-alla-egenskaper. Jag är en luststyrd ensamvarg som klarat mig själv tidigare, och som gillar diverse som inte har med familj att göra, t ex att resa rakt ut i det okända, och att träffa folk och lära helt nya saker. Jag alltså. Innan jag blev mamma.

Det där oxytocinet, eller vad det heter, som gör att man bara vill amma och peta i småsaker, tar faktiskt slut direkt efter amningen.

Stormen in över Yukatan

Har inte kunnat följa orkanen Wilma idag, men nu verkar den pumpa omkring med centrum vid lilla platta sandön Cozumel. Enligt CNN på webben är fortfarande 70 tusen turister kvar i områdena kring Playa del Carmen och Cancun. Jag skulle definitivt ha dragit för 2-3 dar sen. Inåt landet om inte annat. (DN har grafik över orkanerna över atlanten under året).

Oss internetberoende emellan: Har nog aldrig varit på en turistort som varit så välförsedd med internetkaféer och uppkoppling överallt som Playa del Carmen. Var där 2002. Kollade mail flera gånger om dan. Det var så vi resenärer emellan kommunicerade för att bestämma var vi skulle käka eller ses, och för att hålla allmän koll. Få hade mobiltelefoner som funkade i Mexico. Överallt på kaféer och restauranger fann nån dator. Man tog en liten surf till morgonkaffet, precis som hemma.

Inbillar mig att turister på plats är rätt välinformerade om farorna. Nu väntar jag på att inslagen om Mexico ska komma upp på CNN.
---
Men ingen ytterligare info. Extremt farligt. Inget mer. Man är mer intresserad av att prognostisera hur avklingad stormen kan vara när den drar in i Florida om några dar.

Inte ensam i världen

Upptäcker att jag inte precis är ensam i världen om att vilja lära mig spanska.

Har hittat en nybörjarkurs i sydamerikansk spanska på mp3:or som heter Learning Spanish Like Crazy. Håller på att ladda ner en gratis testlektion. Man kan sen sitta där på t-banan och repetera. Hablo. Yo hablo. Och de spanskspråkiga i vagnen kommer att nicka. Dom hör ju att jag pratar.

En sak är i alla fall säker. Man lär i alla inte känna sig mer ensam i världen genom att lära sig ett språk till.

Jävla Wilma

Nu är jag orolig för min kust. Orkanen Wilma är på väg rakt mot Tulum, Playa del Carmen och Cancun.

Snällast var Tiger Lou

Igår var alla snälla. Man undrar.

Var på besök i moderskeppet på jobbet och alla hejade och undrade över läget. Höga krav har jag ju inte. Normalläget är att folk surar med blicken i skärmen och sen springer till sin bilar.

Stämningen på spanskan var också god. Alla tjejerna vill verkligen lära sig spanska, och utan vare sig press eller stress eller betyg är det mycket roligare. Det är ju "bara" för att lära oss spanska vi går där.

Och snällast av alla igår var Tiger Lou som hade lyssnat på sina fans i gästboken och ordnat en extraspelning på Café 44 i Stockholm, för alla åldrar.
Idag spelar förresten Laakso på Kägelbanan. Funderar på att gå dit.

Unga allt

Unga i Sverige allt fattigare och sjukare. Man undrar om inget av av välståndet från mor- och farföräldrargenerationen går över till de unga?
Nej, ingenting. Inte ens jobben tydligen, för dom blir aldrig lediga. Och även de minsta bostäderna har förvandlats till ointagliga guldgruvor.

Inte fattat beslut

Hade inte tid att fatta några avgörande beslut om jobbet igår. På grund av jobbet. Och inte heller idag. Känner mig oerhört tveksam om jag ska hoppa på de uppdrag som eventuellt läggs på mig den närmsta tiden. Eller om jag ska hoppa av alltihop, även det jag är mitt uppe i.

Problemet med att inte trivas med jobbet är är definitivt att man inte lyckas göra något annat heller speciellt ordentligt. Inte ta bilder ur kameran, inte läsa tidningen, inte ringa de där samtalen man borde, inte läsa sin spanskaläxa. Man är för trött efter jobbet. Utan den rätta jobbargnistan, är det lätt att falla i trötthet både före och under jobbet också. Och det är den loopen som blir så otroligt meningslös till slut.

Håll ut håll ut

Med blicken mot fjärran. Med blicken mot skärmen. Min morgonträning. Ska vara bra för synen att växla.

Fjärran är trädtopparna längst upp på Tantoparkens berg. Träden mina vänner. Håll ut håll ut, tänker jag. Det får inte bli som med fåglarna. Att de bara försvinner en efter en. Var förut irriterad på gråsparvsgängen som fräckt hoppade in på vardagsrumsmattan så fort jag tittade bort. Nu ser man inte en enda fågel.

I september förra året höggs två skogslönnar utanför min balkong ned. Deppade ihop. De tog den enda friska lönnen av misstag. Kvar står en trängd stackare som redan tappat varenda löv.

Jag har inte fått någon förklaring av någon vart fåglarna tagit vägen. Till och med de tre mest uthålliga koltrastarna verkar ha gett upp nu. Hoppas min känsla att fåglarna håller på att försvinna för gott är helt fel.

Knappast någon åsiktmaskin

Jag tror alla går omkring och tycker och tänker en massa.

Men alla tänker inte högt och säger inte allt som faller dom in, som tur är. Och en del är tyvärr för tysta. Själv har jag ett helt koppel av åsikter, men knappt några åsikter, som är så unika att de inte kan eller redan har formulerats bättre av någon annan. Med det menar jag inte att de som hörs mest och starkast och får mest utrymme är mer värda att lyssna på.

Det som är intressant är när åsikter, insikter eller idéer presenteras så att andra får en tankeställare och kanske tänker om eller får ett vidare perspektiv, eller att det skapar en rolig debatt. Men när folk med helt vridna åsikter lyckas få genomslag är det förstås inte alls lika trevligt.

Ibland hör jag till gänget som är trötta på åsikter helt enkelt, andra gånger håller jag på att spricka när jag läser bloggar eller artiklar, och skulle vilja skriva, men har inte tiden att formulera en bra kommentar.

Det finns frågor jag inte har några åsikter om, men ibland förstår jag att jag bara har en massa antipatier som jag egentligen inte har fog för eftersom jag inte är tillräckligt insatt i ämnet. Kan vara oerhört irriterad på hela terminologin kring frågeställningarna, som när det gäller feminism till exempel. Ibland är jag väl insatt, men har blivit osäker på vad jag själv står, och förstår att folk i allmänhet har högst unika mixar av åsikter som inte alls passar inte i de medialt spridda huvudfårorna.

Jag är glad att jag har en privat blogg, där jag som person inte är knuten till ett parti, en intressesfär, en förening eller företag, där man måste hålla lagom balans till det egna gänget och egenintressena, men ändå försöka vara personlig. Det finns en hel del minfält och gråzoner att hamna i. Som privatperson måste man å andra sidan också balansera på gränserna mellan vad som anses ok att berätta och vad man kanske borde hålla för sig själv. Lätt är det inte...

Tänkte försöka bli ett snäpp mer öppen. Försöka i alla fall.

Trista jobb kräver glad musik

Svenska favoriter 101.9. Det finns faktiskt en radiokanal som heter så märkte jag nu. Nån låt triggade minnet av min mycket korta tid på Posten. Melodiradion skränade alltid på såna där arbetsplatser där man inte ansågs behöva tänka för att göra ett bra jobb. Tvärtom. Musiken ansågs göra jobbet lättare att utstå.

Sorterade julpost ett jullov som tonåring. Kompisen och jag sjöng Stoneslåten "Angie", som spelades så mycket just då att jag fortfarande mår illa när jag hör låten. Det var kanske det.

Uppe på väggen i sorteringshallen fanns en stor och tydlig arbetsplatsklocka, där varje minut syntes på långt håll. Hopp..... Hopp. Minuthopp. En gång i timmen ljöd signalen och vi fick 5 extremkorta minuters paus. Rökpaus. Fimpar i nån äcklig gammal senapsburk. Så ljöd pausslutsignalen.

Fastän tiden stod stilla kunde man inte slita blicken från den där jävla klockan. Man stirrade. Tiden stod absolut stilla. Minuterna var som timmar. Man led. Man hade redan lärt sig alla postnummer i Kalmars län utantill. Man längtade till rasten. Att passet nån gång äntligen skulle ta slut.

SÅ är mitt jobb nu. Men landskapet är knäpptyst förutom tangentbordsknattret. Jag vill inte dit, och jag längtar ut och hem när jag är där. Jag längtar hem redan innan jag gått hemifrån. Tittar på klockan nere i högerhörnet. Upprepningarna tråkar fullständigt ut mig. Stirrar i almanackan. Mutar mig själv med en nya ryanairbokning.
Varenda dag funderar jag på att säga upp mig, söka friår, ta tjänstledigt eller gå ner ännu mer i tid.

Jag måste lägga av.

Hur tolkar man x-sms

Det så kallade x-et skriver ikväll helt oprovocerat:

"Just 2 let u know am still thinking of u."

Varför skriver han så en tidig söndagkväll, tänkte jag.
Men kunde inte tänka färdigt och tar upp tanken nu istället.

Kanske är han bara väldigt förtjust i att påminna mig om att han finns där, så att jag inte ska glömma honom.

Snorig helg

En helg i snorets tecken. Drömde på fredagnatten att det rann en flod av blod från ena näsborren och blodet fyllde sängen. Det forsade. Jag svettades. Var på en turkisk partybåt (typ Ålandsfärja) och sprang panikartat runt och letade efter försvunna tonåringar. Flög upp och var så tacksam att jag bara drömde. Dottern låg tryggt i sitt rum och kudden var inte ens fuktig.

Skulle sova ut ordentligt på lördagförmiddagen för att bli frisk, men vid 10 började telefonen ringa. Väckning??? Idag!! Jag hade inte beställt. Hann precis somna om då det ringde igen. En gång i halvtimmen... höll på att bli galen. Jo, nån annan här hade beställt en "massa" väckningar, men vaknade inte själv.

Lördag. Inte så kul att ha en dejt och bara hosta. Borde stannat hemma. Jo, trevlig kille, men min typ? Njaeaee.
Och så söndag med födelsedagsfirande i familjen. Dessbättre ingen Norénare den här gången. Alla hade redan haft lagoma gräl i telefon lagom i tid innan.

Vilken bra musik...

Tänkte inte på varifrån musiken kom. Såg sen att det var från iTunes, inköpt musik... blir så jäkla sugen på att dansa. Istället ska jag se på Lost från i onsdags. Läbbigt, vad jag hört.

Häftigare top?

Vet inte hur jag ska förklara min SYN på saker.
Tycker att det är mycket häftigare att se en solstråle genom brutet glas än en en brunmönstrad top på HM.

Såg en person som försökte stanna och ta en bild men flickvännen slet uttråkat i honom. KOM NU VA FAN!

Härligt trasigt i Stockholm

Nu är platsen nästan avslöjad. Härliga Stockholm! Allt helt ska sparkas sönder så att det känns mer.



Min transfercykel i Kista är söndersparkad efter förra helgen. Har nu tre trasiga cyklar. Samtliga omkullvälta och sparkade. Man får vara nöjd så länge de här personernas aggressioner inte går ut över oskyldiga människor som råkar finnas i närheten. Man hoppas att ens cykel ändå har en bra funktion: att hindra att våldsverkare välter och sparkar ner nån person som råkar gå förbi just då.

Hur sa?

Igår i Stockholm. Men var? Och tycker du att bilden har nåt att säga?

Utsätta sig i London

Här är saker folk utsätter sig för enligt Robin. Somligt har man varit med om ju.

Här är några saker som jag just utsatt mig för:


- flygplatserna Skavsta och Stanstedt
- distansförhållande med x
- sms-missbruk
- dubbeldäckare på Oxford Street

- 23:an, från Liverpool Street Station till Notting Hill.
- för långa promenader
- skavsår
- för många sms
- härligt solsken
- Soho varje dag
- roligt folkliv
- för lite, för mycket eller fel kläder
- mens förstås (absolut tajming)
- inomhusrökande
- utomhusätande

- kassa internetcaféer med kletiga tangentbord
- förkylningsbaciller
- blogg-abstinens
- kettles
- typisk utsikt från hotellet

- bra radiokanaler på hög volym
- Time Out, släpa på men inte orka läsa
- Portobello Road
- triangelsandwichar, sushikonstverk och organiska soppor
- inte hinna med "the aubergine" (i mitten) ordentligt

- många Carlington
- bara ett (1) återfall med x
- rolig (men farligt) dansande under jord med skumma typer
- dålig öl (Foster's, Stella...) och bra öl eller snarare ale
- träffat x-et fyra (4) gånger och inte få en enda bra bild
- mött en alien?

Mellan ytterligheter

Mår illa. Vet inte om det beror på förkylningen eller om det beror på att det är onyttigt att pendla för snabbt mellan ytterligheter. Ena stunden tänker man på svarta hål och händelser vid vatten och jordbävningen i Pakistan, i nästa på att palmtexter försvunnit och tredje på att man måste hänga tvätt och hinna sova före jobbet och hinna bli frisk till på lördag, om det ska bli nåt dejt med sms-mannen från Snaps.
Ska förresten göra högskoleprovet på lördag men har inte fått nån kallelse. Tänker på grälet med min morsa i telefon tidigare ikväll och allt möjligt gammalt bråkar.
Det så kallade x-et skriver:
"Wow back at work holiday over, come on, come back 2 london..."
Han brukar ju tycka så när jag är här.
---
Senare: 15 oktober är sista dan att anmäla sig till universitet och högskolor. Missat det.
21 oktober är högskoleprovet. Känns omotiverat att göra det när jag ändå inte sökt till nåt. Känns som det är lite fel tågordning på det hela.

Resfrossa: Storgråt vid blåbussen

Vid lunchtid i fredags stod jag mitt på stora gatan här på Söder och storgrät med min kabinväska. Tänkte åka till jobbet, och efter jobbet till flygplatsen och ta flighten 21.40.

Fastnade vid busshållplatsen. Kändes som jag kilat ned mellan två omöjligheter: att vara hemma och att vara på jobbet. Mitt emellan två oroshärdar. Blåbuss efter blåbuss passerade. Victor hade hittats. Allt på en gång. Händelser i familjen, brorsans försvinnande och död, och också minnena av min morbrors försvinnande, för han hittades precis där, i vattnet i Nybroviken vid Strandvägskajen.

Skulle jag våga åka eller inte? Kändes skräcken som en storm. All sorg som kom upp. Alla oro, osäkerhet, all ensamhet, och känslan av att ha misslyckandet med att skapa en bra tillvaro. Som förälder kan man inte koppla av om man inte vet att någon annan verkligen tar över ansvaret, och jag visste inte hur det skulle bli, och började också jaga upp mig även över om nåt skulle hända mig - om jag åkte.

Blev räddad av en före detta granne. Hon också ensamstående med tonåring. Vi pratade om allt i två timmar och hon hjälpte mig att fatta beslutet att ändå åka. Man får inte bli så orolig att man tror att man väljer fel vad man än väljer.

Så började min Londonresa. Inte bästa starten på en resa kanske...

Texter som bortblåsta

Det är ett elände med texter.

Man skriver på lösa lappar, som försvinner. Man skriver i en anteckningsbok. Boken försvinner. Man spar sina otroligt roliga sms. Dom autoraderas. Texter man lagt ner lite möda på och just skickat iväg kommer inte fram. Först när texten åkt iväg får man meddelande om att minnet är fullt. Meddelandet har inte sparats och inte skickats. Jävla minne!

Minne är superbilligt numera. Men varför man inte kan öronmärka x antal MB text i telefonen för text är en gåta för mig. En dags sms:ande och textminnet i mobilen är slut. Viktiga meddelanden kommer inte fram och man tvingas radera. Det sägs att man ska kunna skicka sms till mail. Man ska kunna skicka MMS. Man ska kunna skicka mail från mobilen. Inget funkar trots alla nedladdning av programvara och koder hit och dit och snack med supporten. Man skriver en bloggtext i London, blogger hänger sig. Man skriver över sina texter i palmen istället som en jäkla nörd, och palmen hänger sig när jag sparar. Fan. Bort-bort.

Så nu förstår ni varför det är så tomt i bloggen. Jag väntar på att den här stenåldern ska gå över.

Glömde bacillerna

Hade helt glömt hur det känns att ha en förkylning på ingång. Helt obefogad trötthet. Men man kan väl inte förvänta sig att vara helt frisk efter ett ihärdigt minglande i en mångmiljonstad med påföljande bacillutbyte med 200 pers på flyget...

Londonpengar

Tänkte på att jag knappt tänkte på pengar i London. Man bara pröjsar.

Allt låter rätt billigt. 3.50 för en frukost. 44 för en hotellnatt. En dag på tunnelbanan för 4.70. Dubbel espresso 1.30. Men det handlar förstås inte om euro, utan pund, och pundet kostar nu över 14 kronor. Alla säger att London är extremt dyrt, men har man enkla vanor som jag är det nog överkomligt. Igår kände jag lycka över en snyggt upplagt 8-bitars sushilunchbox med en fräsch sallad i mitten för 4.95. Att sen äta med folket i solen på Soho Square.

Under 3000 gick kalaset på. 2460 för 4 hotellnätter och flygresan 400. Resten mat och dryck.

Dags att åka till London

Om nån skulle fråga mig om jag kunde tänka mig att åka direkt tillbaka till London fastän jag kom hem för en timme sen skulle jag inte tveka.

Som turist är det lätt att se till de goda sidorna, det där man saknar hemma. Det är fullt med folk, men blir ändå igenkänd på nolltid. I alla fall känns det så. På kaféet utanför dörren, de lokala restaurangerna, tidningskiosken, på Boots, i mataffären, på puben. Det är småskaligt. Folk hälsar och det är lätt att känna sig hemma.

Jag tänker mig ju inte att jag skulle behöva pendla över hela London för att komma till jobbet (som jag gör hemma) och kanske ha en äcklig chef, kass lön och en möglig bostad med trasiga golv. Tänker mig simpelt hotelliv, minimalt med prylar, och tid att göra det jag gillar och ett enklare socialt liv.

Sol och darr

Det är soligt och over 20 grader i London, och stan visar sin bästa sida, utom nar sirenerna överröstar tankarna. Det ar bara vanliga uttryckningar.

Bloggar blockade

Sitter i hotellfoajen for att kolla mail och lagga in en liten blogg - och sa ar blogspot-adresser blockerade.  Oanstandigt och nastan lite brottsligt med blogger, eller hur?
Jag kom hit till London mitt i natten pa fredagen och hade en sa lang och konstig dag igar, som kandes som en utdragen flashback, ett sammadrag av alla tidigare tillfallen. Aterkommer.

Inne ute borta hemma - skitsamma

Bra uttryckt, tycker jag: Tonåringar behöver skyddskänglar.

Och inte bara tonåringarna. Men om man måste skuldbelägga tycker jag att skulden är kollektiv och kulturell. Att vi inte är vuxna att hantera ett måttligt drickande i Sverige.

Att allt antingen är helt förbjudet eller bara för mycket. Och att vi inte ser andra omkring oss utan bara kör på, rakt fram, och i praktiken skiter i andra.

Supa kan man göra i buskarna om man inte kommer in på krogen. Det är alltid lika farligt att bli förvirrad och kanske redlöst berusad ensam i tältet på festivalen, i mörkret i en park eller mitt i city. Man tål sprit olika bra och vuxna vet inte heller alltid sina begränsningar. Som full blir man lätt ilurad andra droger också. Som kan vara dödliga. En ung tjej på Snaps häromhelgen gick omkring och varnade folk för att lämna sina glas obevakade. Hennes 20-åriga kompis hade dött i sömnen ensam hemma för några veckor sen efter att ha fått i sig, antagligen rohypnol, i ölen ute på nåt ställe. Slutade andas.

Vuxna visar ständigt, i praktiken, att fest och roligt alltid är lika med att supa skallen av sig. Vår kultur är tråk tråk tråk tråk tråk supa supa, följt av tråk igen.

I dokusåporna är det speciellt fyllorna som triggar handlingen och de spännande förvecklingarna. Jul, nyår, valborg, midsommar, kräftskivor, helger, varenda helg. Vuxna super, och bråkar, framför allt hemma. Att komma in på krogen hägrar ju för tonåringarna, som har lärt sig vad som är riktigt roligt: festa på charterresan, festa på krogen eller festa ute i naturen med bästa gänget, som i prippsreklamen, där de aldrig nånsin beter sig som folk brukar därute. De varken grälar eller halkar runt på klipporna och ramlar överbord.

Vad gör vi?

Med största sannolikhet...

För jävligt är det. Bättre att hittas snabbt, än inte alls, bättre att veta vad som hände, än att inte få veta. Men sorg och förtvivlan är sorg och förtvivlan, oavsett.

Knäppt på jobbet

Office view of the tower, taken by Coola morsan.

Får passa på när kollegorna med den här utsikten gått hem. Det känns som det är nåt jag glömt. Kanske en mötestid nu på förmiddagen?

Dejt med ?

? vill träffa mig nu på fredag. Fick sms:et när jag kom ut från spanskan ikväll. ? är så han heter i min mobiladressbok numera. Alltså Johan, den snygge 30-åringen från Snaps i lördags, då han ju var extra snygg, som det heter. Jag ska inte klaga. Hur ofta träffar man en snygging som både kan prata och dansa hälften av gångerna.

Men jag åker tydligen till London på fredagkväll, där det så kallade x-et håller på och försöker göra sig fri. Att dottern tänker sig en ff-helg gör mig inte helt avslappnad, och jag åker inte till London för att bli nervvrak och sitta där och ringa hem en gång timmen dygnet runt.

Trögt till tungt läge

Nätet känns ovanligt trögt ikväll. Har folk inget annat för sig...
Känner mig själv rätt fångad i internetträsket:

• Måste kolla mail
• Måste kolla dagstidningarnas löpsedlar
• Måste kolla lite bloggar för dagen
• Måste testa Flickr och lägga upp bilder som jag lovat kollegor, väldigt trögarbetat och korkat.
• Måste kolla mina lägenhetsbytarannonser, min hyresgäst har tyvärr sagt upp sig.

Jag får bara ont i armarna.

• Men jag måste INTE kolla dejtingsiterna, struntar i eländet.
• Och jag måste INTE kolla resesajter och försöka boka nån annan avgångstid till London
• Jag måste inte ens åka dit. Börjar tveka, för regnets skull, tror jag.

Väldigt tungt att 17-åringen Victor inte har hittats än vad jag vet. Han gick i samma skola som min dotter för några år sen, och en del av hennes kompisar känner honom, och ni förstår läget.

Testar att posta Kista-tornet

Tornet sett från Kista torg förra veckan.

Tänkte att det var på sin plats att visa Kista Science Tower igen. Här sett från Kista torg, som en test att publicera bild direkt i bloggen från Flickr, vilket gick hyfsat bra. Och nu har jag städat bort några testposter som såg illa ut.

Hoppas hoppas hoppas

Nu hoppas jag innerligt att Victor har kommit eller kommer tillrätta oskadd. Hela dan idag, sen jag läste om försvinnat i City imorse, har jag tänkt på det, alla föräldrars mardröm att inte få tag i sina barn och inte veta vad som hänt och pendla mellan hopp och förtvivlan.
Alla måste bara bli mycket mer uppmärksamma på ensamma unga personer som får problem på stan bland vargarna. Men tyvärr vågar sig inte de vuxna ut. Det är för folktomt. För få som ser vad som händer och agerar.

Runda som roterande medmänniska

I fredags var jag på Västindienfest på Kolingsborg, Crazy (Edwin Ayoung) från Trinidad och Soca Rebels spelade. Funderade på vad som var så fel, för det kändes så långt ifrån västindiskt jag kunde tänka mig. Körtjejerna såg ut som de avskydde att uppträda, stod och hängde med armarna och såg plågade ut och sångaren fick ingen draghjälp av någon i bandet och publiken var avvaktande.
Ute i gula gången fick jag sms:

- Hej. Du är inte ute på söder ikväll?
- Det är jag, men vem är du?
- Jag är vid medborgarplatsen. Var är du? Johan
- Jag är på konsert, men vilken Johan är du?

Blev en stund senare något av roterande medmänniska på Snaps. Ibland är det bara så. Folk vill prata. Ibland är man tvärtom bara pest eller helt osynlig. Prat i kön, prat i garderoben, utskälld i baren av en kille som tyckte att jag skulle flytta med honom in i ett hörn, vilket jag vägrade. Blev särbehandlad i baren av bartendern, som gav mig rabatterad Staropramen och log. Fick sen höra en hemsk historia av en ung tjej, och lite senare tillbaka på dansgolvet dök det upp en lite överförfriskad kille bredvid mig, men han såg förvisso rätt bra ut.

- Hej Eva, sa han. Kommer du ihåg mig?

Så sa han mitt efternamn också. Men jag kände inte igen honom. Sen sa han vad jag jobbar med, och det kan ju kanske vara bra att veta.

- Johan, sa han. Johan du vet.

Och då kom jag på att han var en kille jag dansat med några timmar för nåt år sen just på samma ställe, han som var den som sms:at tidigare på kvällen. I år kunde han dock inte dansa.

För bara en liten stund sen ser jag ett sms från i lördags som jag missade då, eller som helt enkelt kom in långt senare, med svaret på min fråga om vilken Johan han var:

Johan (Efternamn), bodde i y när vi träffades på snaps för nåt år sedan. Nu bor jag i z. Mörkhårig och snygg kille på trettio med blå ögon som du dansade med på dansgolvet. Kanske en öl efter konserten?

Lite kul. Där vettet går ur sätter självförtroendet in...

Lite skit i dubbellivet

Dans får nog bli min melodi. Har dansat fredag, och dansat lördag. Att bli hög på att dansa är det bästa. Eller nästan så.
Tror att det var dansen som gjorde att jag föll för det så kallade x-et, vi dansade redan första gången vi träffades. Att upptäcka att han var en bra lögnare kändes inte lika attraktivt. Han är väl skitnervös för att jag ska komma och störa i helgen. Det roar mig lite, för lite skit ska väl folk som lever dubbelliv ha, eller hur...

Bilder: Till och från flyget

På väg till London förra året. Så länge sen var det.

London utan fantasi: Picadilly Cirkus

Nu har jag bokat hotellrum i London. Freedom! Eller hur. Ska bo mitt i smeten vid Picadilly Cirkus. Är man velig som jag är nu, och inte vet vad jag ska hitta på i London, så är det inte fel att bo precis invid Soho och veta att en hel radda nattbussar kan ta en hem - om man är ute och svirar nån annanstans. Här är en hyfsad site: Ents24.com att kolla klubbar, konserter och andra evenemang. Och här en till: View, the Londoner's guide to London

Usch vad trött jag är på det så kallade x-et. Frågan är om man kan vara "vän" med någon som lovar runt och håller tunt. Och egentligen är det ju helt galet att bo hos ett x, som jag vet att jag alltid faller för. Kan det bli annat än fel? Mitt eget svar på frågan är att det inte skulle göra nåt om lite blir fel, bara inte allt blir det.

Insikter om utsikter

Söder Mälarstrand en septemberkväll. Två gäster och en servitör.


Milapota beach på Ios en julikväll. Helt underbart, men extremt ensamt. Vad håller folk hus under dygnets bästa timme?

Inser att jag väljer att vara ute när alla andra väljer att vara inne. Såväl härhemma som därborta. Måste kanske ändra stil...

X-et fått kalla fötter

Utsläppa mansfötter är inte alltid det vackraste i världen. Vet inte vad som är felet. Kanske är det att de varit instängda i gympadojer i tusen år.
Igår fick jag sms från det så kallade x-et, som undrade om jag ska till London nästa helg och om jag fortfarande hade tänkt bo hos honom. Är det ok då, undrade jag i mitt svars-sms.

- No.
- No? skrev jag tillbaka.

Och avvaktar nu svar. Jag får nog släppa den biten och börja surfa på hotell. Inser att London som vanligt är extremt stort och jag vet inte var i London jag vill bo den här gången.

5 centimeter max

Oktober!
Ska hålla mig inom ramarna. Inte en text får bli över 5 centimeter lång. September var nog den mest överlastade månaden i hela min blogghistoria...
Det här börjar ju riktigt bra.

Äntligen fredag äntligen hemma!

Jag vill inte bort, jag vill hem. Så är det.

Så är det nästan alltid när jag är hemma i Sverige. Jag förstår alla som vill hem eller ha ett hem. Men jag längtar bort också.

Det är stämningen jag inte gillar här. Därute. Igår var jag ute i hösten med cykeln på väg till bion. Härligt, vackert, superbt att cykla, men inte en människa ute, förutom ett halvungt fyllepar som slogs i skuggan av 7-11 på Medborgarplatsen. På bion var vi kanske sex-sju personer. Efter filmen såg vi lustiga damer lunka omkring. En gick inne i Söderhallarna och letade gratistidningar och såg min dotter och skrek: JÖSSES. JÖSSES.

Jop.

När jag är utomlands är man ute nästan hela tiden, man lever sitt liv ute, och bara lite hemma på rummet. Men här!!!! Det känns som en ytterdörr som är såå trög. Man får ta i, anstränga sig, kämpa, försöka ta sig ut i det. Folk kämpar i timmar för att se ut så att de vågar gå ut. Ungdomarna grundar för att bli i form, och vuxna med för den delen. Man måste alltså förbereda sig noga innan utträdet på gator och torg och veta sitt syfte: bara ut och handla, shopping, åka till jobbet, festa, gå till doktorn, hälsa på bekanta, och anpassa sig till vilka dom är...

I Grekland i somras (på Ios) slappade jag nåt otroligt. Satt vi på takterassen däruppe i byn i timmar på kvällen, vi hyresgäster och grekiska familjen. Alla höll med, det var härligt.

K från Sverige, som bott hos familjen i kanske 15 år, sommar efter sommar, fick nog till slut och intruducerad bord och stolar på familjens otroliga torka-tvätt-terass, och nu sitter familjen där morgon som kväll: Mamma och pappa, mormor, ungarna med sina kompisar, gästerna.

Urgamla mormor älskar den där tiden på dygnet när solen just gått ner och hon hasar ut barfota och sätter sig på stolen med benen lutade mot det låga terassräcket med kjolen fladdrande kring vaderna, och insuper utsikten och havet, med nåt lite gott att tugga på. Hur många pensionärer har det så här, som dagligen träffar alla nära och kära, och dessutom nya knasiga ungdomar nästan varje dag, som de kan skvallra om...

Idag fick jag fotot från Panagyotis, som skickade paketet. Hjälte nummer två. Det var just i närheten av den där takterassen han hittade väskan.

Film: Tjenare Kungen

Tjenare Kungen. Kul och bra tyckte både dottern och jag. Skrattade gott åt pastell-lantisarna. Och det är likadant idag. Nästan i alla fall. Lika inskränkt och intolerant.

Två gånger stod jag själv förresten på Eroll's gästlista... bodde hos polarn Py i hennes rivningslägenhet i Majorna och höll på att frysa ihjäl. Hon var däremot mera härdad: Ingen värme, inget varmvatten, torrdass ute på gården. Men nästan gratis var det. Min rivningslägenhet i Stockholm hade i alla fall egen toa, gasspis med ett jävla drag i och två fungerande kakelugnar... rena lyxen alltså.

Och i paketet låg...

En svart liten tygväska som innehöll följande nödvändigheter:

Cigarettpaket, nyöppnat Gauloises
Digitalkamera & extra batteri
Ficklampa, mini för nyckelring
Fickkniv, också mini
Hårborste
2 Kajalpennor
Klocka
Mascara
Mobiltelefon
Nycklarna till hotellrummet
Läppstift
Palm Pilot
Papper och diverse kvitton
3 Pennor
Sjal
Sygrejor, minipack
Sax
4 tändare
Öronsnäcka till mobilen...

samt ett trevligt brev från killarna Panagiotis och Serafim, den senare förevigad i digatalkameran natten de hittade väskan:


En av hjältarna.

Hämtade ut rek-brevet...

Stack till apoteket för att köpa anti-inflammatorisk kräm till axeln och köpa frukt på affären. Tänkte att det var lika bra att bita i det sura äpplet och ta ut det där obehagliga rek-brevet.

- Men.... jag trodde det var ett brev, sa jag.
- Det ÄR ett brev, sa tjejen på postutlämningen.
- ???

Både jag och kvinnan bakom i kön skrattade. Vi trodde vi visste skillnaden på ett brev och ett paket. Vad tycker ni?


Brevet på pakethållaren. Och sen brevet på sängen. Spännande!

Ett exempel

Jag väcker, jag förslår saker. N går och lägger sig igen. Äter inte. Orkar inte.
Jag blir galen av oro.
Det spelar ingen roll om jag tycker att det är skitkul att börja läsa spanska, om N inte bryr sig. Det är inte lätt att bara "leva sitt eget liv" ihop med någon som inte är med och inte vill.

Coola morsans teman

TEMAN PÅ FÖRSLAG

Onsdagar: Språk
Torsdagar: Dejting / Ekonomi
Fredagar: Musik
Lördagar: Hemmaliv / Uteliv
Söndagar: Familjeliv
Tisdagar: Foto

Misslyckas med lyckan

Temat jag valde igår för torsdagar har jag redan glömt. Just det, dejting. Dejtingssiter, inklusive lite utseende- och imagefrågor.

Torsdagar kommer att bli veckans svåraste dag. Har redan urartat i att betala räkningar, kollat börsen och HM:s uppgångar och kört spanska-uttal från nätet. Och funderat på familjen.

Har kommit på att jag är misslyckad för att jag misslyckas med lyckan.

Märker när jag pluggar spanska, eller söker nån information på nätet, eller lyssnar på radio och hör nåt jag aldrig hört: Jag blir inspirerad, vill lära mer, känner lust.
Alla, nästan alla runtomkring mår dåligt. Jämt. Vill inget, gör inget.

Jag undrar vilka misstag jag gör och gjort eftersom jag inte kunnat förmedla nåt av min pragmatiska livsglädje till människor omkring mig. Det tar ner mig till suckarnas vardag igen. När de närmsta ser mig känner jag att de blir sura för att jag gör saker och är som jag är.

En morénare i familjen

Jag skriver en del. Skrev hela 4 bloggtexter igår som inte dög att lägga ut. Men ibland publicerar jag utan att tänka, texter som är för långa och blir helt okommenterade, som social konsekvens därnere. Funderar då på hur jag skulle ha skrivit annorlunda.

Det snurrar runt en massa. Inte en sak i taget precis.

Igår var det en liten norénare i familjen. Triggat av min mor, som ställde till en jävla scen med min dotter och sprang från vår lägenhet gråtande. En "morénare" skulle man kunna kalla det. Mormor-mor-dotter-drama. Hon hade tackat nej sonenes födelsedagsfesten kl 18, men kom objuden två timmar före, mitt i stöket, och ville göra om sonens upplägg, och hjälpa till, och städa vår lägenhet... "Morénare" är visst upptaget av nån fotbollsspelare, ser jag. Synd.

Har funderat på att tematisera mitt vardagsliv. Ta ett tema per dag. Koncentrera mig bättre. Konstigt nog finns inte jobbet med i ett enda av de teman som dyker upp, fastän det borde stå för 5 av 7... Ett av områdena får nog bli familjeliv, på söndagar. Men nu är det onsdag.

Onsdagar får bli språk-dagen. Har dammat av boken "Att skriva reportage" och ska på spanska ikväll och plugga lite innan. Och bredvid mig ligger boken "JU, ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige", som jag lånade på biblioteket i Kista och tydligen ska lämna tillbaka imorgon... hm.

Sket i avin

- Rek? Då är det ju ett brev, sa tjejen på mataffären.
- Jaha... men då väntar jag med det.

Det känns obehagligt med rek från nån anonym avsändare. Väntar mig inte precis nån behaglig överraskning från en okänd välgörare. Tvärtom.

Nu kom avin!

Välkommen att hämt rek
senast den 27 oktober 2005
Hämtas hos Vi Hornstull
Långholmsgatan 23

Inget mer. Jag hoppar, hoppas att det är paketet från Grekland och inte nåt beslut från soc igen.

Social konsekvens i relationslotteriet

Vilka är vanorna eller händelserna som får såna konsekvenser att de hindrar dig från att leva livet som du skulle vilja leva det?

För AA:arna är det alkoholen eller drogmixen som blivit det stora hindret, från att t ex har varit det roligaste i livet. Att leva och känna ro med ett fullständigt normalt och snällt svenne-liv är målet för många som mår dåligt i sina missbruk, med sina depressioner, sina svarta hål, sitt inre kaos, sina ätstörningar, fobier, svartsjuka, och vad det kan vara som hindrar dem - och sabbar för andra.

Att nå fram till oskadliga intressen, skaffa utbildning, sköta jobb och ekonomi, och kunna ha relationer som man inte förstör ständigt och jämt. Det vill säga: klara av att sköta sig själv och klara av att vara en bland andra.

Men de andra då? Vilka är de? Vems är egentligen ansvaret att ta hand om de som mår dåligt eller hamnat snett eller haft otur i det sociala lotteriet?

De flesta vuxna har ansvar för sig själva och sina handlingar. I praktiken slipper vissa vuxna det ansvaret, medan andra vuxna tar på sig eller tvingas till ett supervuxenansvar, där de förväntas att inte bara ta hand om sig själva (och sina barn), utan också andra vuxna runtomkring, och att ha deras livssituation och hälsa i ständigt fokus, där de ska vänta in, peppa och stötta, ha tålamod, inte ta smällar personligt, försöka vara föredöme och kanske erbjuda den miljö och livsstil som den som mår dåligt behöver.
Men hur farlig är själva anpassningen, och stjälper den mer än den hjälper:

• Jag avstår vinet - för du super...
• Jag tar inte flyget - för du har flygskräck...
• Jag säger nej till jobbet - för ditt jobb är viktigare, eller du klarar inte att vara ensam ens en enda kväll (eller nåt annat som brukar hindra kvinnor från att våga ta steget till ett bättre jobb)...
  
• Jag bor här i Snosta, fast jag inte vill - för det är bra för man och barn...
• Jag slutar träffa vännerna - för du är svartsjuk och slår kanske ihjäl mig nästa gång...

Om jag funderar på vad som hindrar mig mest från att leva livet på det sätt jag (tror) jag skulle vilja leva det på är det största hindret nästan alltid är det är någon som ställt till det, eller behövt tas om hand eller mått kasst och sätter stämningen och takten, som gör att min rytm och riktning kommer i olag. Hur man än gör gör man fel. Hjälper man så stjälper man, och hjälper man inte är man en jävla störd egoist.

Det är ett relationslotteri.

Min morgonsuddiga slutsats, giltig bara några timmar, är att relationer är livsnödvändigt för att bli någon som liten, och bygga sin identiet. Samtidigt är relationerna livsfarliga, eftersom mitt eller ditt liv kan präglas mer av andras problem än man tror är möjligt. Och det är lätt att tro att man själv är orsak till andras problem eller en del av problemet.

Man väljer inte föräldrar och syskon, man väljer inte sina dagis- och klasskamrater, man väljer nog inte alltid vem man blir kär i, man väljer inte att bli vald till ett jobb, väljer inte chef och arbetskamrater, och ofta är det en tillfällighet var man kommer hitta bostaden och vilka som blir ens grannar, vars barn blir de egna barnens eller syskonbarnens viktigaste omvärld.

Många är drabbade. Av folk som styr och ställer, som sätter sig själva i andras förarsäten, som förstör det andra bygger, som nedvärderar och sätter krokben, som anklagar, som tvingar andra till anpassning, som hotar, mobbar eller psykar ut, som skriker mest, som tiger ut, som skyller på andra, manipulerar, intrigerar, skiter i andra och kör sitt egorace så hårt så att andra måste stiga av banan.

Lätt personlighetsstörning kanske?
Nejnej. Är det inte de här egenskaperna som faktiskt premieras, tills det går överstyr.

Jag är världens fegaste

Gick Drottninggatan söderut på eftermiddagen idag. Stannade en stund på Strömbron för att ta en bild, och blev tilltalad av en man som undrade om jag var turist som han.



Han sa att han var lycklig över att vara tillbaka i Stockholm, att han nästan glömt hur otroligt fint det är. Engelsman boende i Washington DC, här på nåt bankmöte.

Jag blev faktiskt nervös att han skulle fråga om jag ville gå nånstans och ta en kaffe... för tid hade jag, men kände mig... för sliten. Han berättade vidare att han skulle på möte med jobbet och var på väg till hotellet i Gamla stan, så vi slog följe en bit in på Västerlånggatan. Sen frågade han om jag kunde tänka mig att ta en drink någonstans imorgon kväll.

Nej, tyvärr, sonen har födelsedagsfest "in my house" imorgon, sa jag. Och visserligen är det så, men där tog tydligen min fantasi slut. Jag kunde gett honom en mailadress eller nåt eller fina visitkortet, men for iväg med bara "bye-bye" och "nice to meet you too".

Sen satt jag och ångrade mig.

AA som i Anonym Anhörig

Håller på och smälta intrycken från första AA-mötet som anhörig.
Jag fick inte ens ha ett namn. Så anonym var jag. De andra var t ex (fingerade namn):
Lena, alkholist.
Hasse, alkoholist.
Lotta, alkohlist.
Tomas, alkohlist.

Som ett mantra upprepades förnamn och titel varje gång någon tog ordet.

En gång nere i Grekland träffade jag en gammal polare från mitt ungdomsgäng, som presenterade sig som "Xxxxx, alkoholist" för mina vänner. Men drack gjorde han. Väldigt mycket till och med. Nu förstår jag att han måste ha "tagit ett återfall". Ett långt sådant.

En enda person på mötet var osäker, och sa "Jag heter x, och vet inte vad jag är", istället för "alkoholist".

Jag skulle också ha svårt att presentera mig som alkoholist. Det låter så definitivt. Och innan man har fått svart på vitt måste det kännas omotiverat att kalla sig så, utom kanske på AA-möten.

Alkoholism definieras här som en sjukdom, som vem som helst kan få. Har man väl fått alkoholism blir man inte bli frisk från den, men man kan lära sig leva med det, vilket kräver nykterhet.

En man på mötet sa under "en delning" ungefär såhär:
"Många vill ha klara besked om de är alkoholister eller inte. Som om det vore så viktigt. Har man problem med drickandet kan nykterhet aldrig ge annat än fördelar och ett bättre liv, medan drickande alltid får dåliga konsekvenser."

När drickandet ständigt får otrevliga och svårhanterbara konsekvenser, då är det alltså dags att göra något åt drickandet, och gör man det är man enligt AA att betrakta som alkoholist. Det är, som jag uppfattar det, en metod att ärligt erkänna för sig själv - och för andra - att man har problem med alkoholen, och har för avsikt att göra något åt det.

Följa dotterns råd

- Firefox funkar inte.
- Installera om.
- Har redan installerat om.
- Gör om det. Ta bort gamla, installera om igen.
- Och webbradion funkar inte..
- Installera om Firefox först.

Så nu sitter jag och lyssnar på flummusik från P2. Har missat att de breddat i tablån. Balkanmusik från Berlin och nu smäktande melankoli från Libanon. Jaha, det är världsmusiklistan.
Firefox funkar. Och solen skiner. Och jag har inte ont i örat som igårkväll.

Några småsaker återstår. Få igång scannern och få iPoden att börja synka. Mitt sovrum börjar se ut som fan igen. Känns inte som att det är världens mest romantiska kvinna som huserar här. En ny bekantskap skulle bergis fly hals över huvud. Inse att han inte skulle få plats.

Finn fem fel

Ser ni vad som är fel?

Badrum med lite klass

Jag gillar stora fönster och vid utsikt. Så här kan ha sitt badrum. Tyvärr inte mitt ställe, utan "relaxen" på Clarion hotell med vy ut över Årstaviken vid Skanstull. Men synd på fint ställe att de struntat i att bygga vidhängande terass. Hur kan man bara glömma nåt sånt? Helt huvudlöst, ungefär såhär:



Då föredrar jag min ändå min egen enkla höstutsikt. Idag var det 18 grader och sommar på balkongen.

Mysteriet med lillprinsen M

Idag såg jag honom.

Min kärlek a la första och andra ring (och tredje också för den delen). Nu såg jag honom vid Hornstull med sin svarta lockiga hårkalufs, lika kort - och lika snygg som förr, med bebisbarnvagn på väg mot Street market. Han är en sån där lite alternativ södermalmssnubbe fortfarande, som fastnat i åldern 26-28.

Ha, tänkte jag. Barn igen!

Stackars killar att trilla dit med kull efter kull. Förstår de inte att 24-25-åringarna de träffar på krogen i första hand bara vill hitta nån att få barn med, nån som garanterat fixat det tidigare och har halva vårdnaden om befintliga barn, så att de vet vad som kommer gälla vid separationen sen. En kille som tar sin del.
(Självklart spekulerar jag bara, eftersom jag inte har en aning vem mamma till barnet är. Kanske dök livets kärlek upp igen). Idag undvek jag i alla fall att låta mig bli sedd.

I många år har han och jag stött ihop, både här och där. Varje gång säger alltid han efter nån sekund:
- Och hur mår Kerstin då?

Sist stod jag bara inte ut med snubbens tjat om Kerstin och svarade:
- Och varför frågar du inte hur jag mår?
(Han kunde ju låtsas vara lite artig i alla fall, tänkte jag.)
- Öh?
- Om du är så intresserad av Kerstin kan du väl ringa henne och fråga. Jag har inte sett henne på 20 år.
Och han droppade av utan att ge en förklaring.

Kerstin och jag gick i samma klass på gymnasiet och var den jag skolkade och hängde på stan
med. Söt men divig var hon. Inga dög för henne. Allt och alla var fula, och fulast på jorden var alla gamla. Hon kunde till exempel inte följa med till badhus pga av att äldre människor äcklade henne. De borde inte få visa sig, tyckte hon. Inte i baddräkt i alla fall.
Hon skulle ha en Mörk Vacker och Konstnärlig Man, med långt hårsvall. När hon träffade sin spanska gitarrspelande prins dög inte jag längre. Hon gick upp i rök, som såna där prinsessor brukar göra.

Micke, lill-prinsen från Hornstull, var under gymnasietiden ihop med Eva D. Hela rasterna stod de utanför skolporten och kysstes. Länge. Lunchrastlånga slätningar. Det var en ren plåga. Alla led utom dom. Och jag led förmodligen mest eftersom jag var så kär i honom. Jag ville vara i hennes kläder, men jag stiger som vanligt åt sidan och låter bli att interferera eller konkurrera.

Efter gymnasiet reste jag ett år och nåt halvår efter hemkomsten fick jag ett brev från denna Micke. Ett fullständigt oväntat kärleksbrev. Han beskrev hur kär han varit i mig under gymnasiet, och beklagade att han varit upptagen, osv. När brevet kom hade jag just träffat H och var inte (eh, låtsades inte vara, rättare sagt) intresserad längre.

Förstår ni nu varför jag undrar om hans frågor om Kerstin så fort vi ses? Jag vill veta om brevet, och vad som hände. Hade han helt enkelt blandat ihop oss och av misstag skickat brevet som var avsett till henne till mig? För fem år sen frågade jag faktiskt när vi stötte ihop på Kristallen eller kanske Pelikan.

Nåt brev hade han ingen aning om...

(Jävla typ va!)

Passa på, när man är fyrtiotvå

Såg idag vuxna på hotell Clarion i Stockholm. Gästerna liksom passade på när ingen hemifrån såg dem.
Var en gång lika vuxen som dom, för inte så många år sen, när jag åkte med min mor på ålandstripp som hon lurat med mig på. Har under överskådlig tid aldrig känt mig så ung och dum som då, kan jag säga.

Vi gjorde, åt och köpte allt vi skulle, och så ville hon lägga sig för att det började bli så sent. Klockan var kanske redan 11. Jag tänkte "bara hon kommer i säng och somnar så kan jag nog hitta på nåt kul..."

När hon somnat tog jag på mig stövlarna igen och gick ut på däck för att i alla fall ta en cigarett och koppla av en stund. Hörde lite musik, som faktiskt inte var dansband, och gick mot musiken. Tog en öl och träffade nån trevlig kille, som bjöd upp och så dansade vi. Plötsligt hördes stök och bök i baren, och alla tittade ditåt. Där stod min morsa helt plötsligt, sömndrucken och i pyjamas med jackan utanpå, och pekade anklagande på mig. Sen gick hon resolut fram mot mig och började rycka och slita och skrek:
"Jasså, det är HÄR du sover!!!!!! Nu... Kommer.... Du.... Hem....!!!!!!!!"

Jag var väl bara 42 år då.

Mammor på stan hemma

Kom hem halvsent efter heldag och middag med jobbet. Hemma runt 2. Pratade med dottern och hennes polare en stund. Halva huset fullt med ungdomar. Flera började gå hemåt och jag lät dem vara ifred, la mig.

Vaknar nu.
Tar en runda hemma. Ingen dotter här inte. Suck! Ringer. Brygger kaffe. Ringer igen. Ja, hon är på väg hem.

Kvällsavslut

Klart jag bokade en ny Londontripp. 1 krona dit och 1 krona hem + avgifterna. 400 drygt gick det på. Det blir en vecka senare. Kommer ha pms och första mensdagarna, men va f*n. Ligga på hotellet och deppa kan ju ha sin tjusning.

Har också haft förhandling ikväll och har nu inbokad ledighet varje menshelg året ut. Kul.
Nejdå. Lyckades fixa en liten förskjutning i schemat, och det är bara att hoppas på att kroppen peppar-peppar tickar på i vanlig takt. Och i år är barnen hos sin far på julafton.

Och jag ska fortsätta gå mina spansklektioner på onsdagarna. Alla i gruppen igår var precis lika okunniga i spanska som jag. Bara tjejer och vi lärde oss räkna till 16 och läspa på Valencia, Barcelona och säga Majorka, Seviija och rrrulla på Real Madrid. 12 stycken. Alla i 25-årsåldern, utom jag.

Inget London nästa helg

STäller in. Pallar inte åka om alla bara blir sura.
Helgen efter det kanske... dyr hobby det här, även om flygstolarna är billiga. Man betalar ju direkt vid bokning och kan inte få pengarna tillbaka.

Snusk på bild? Nej tack!

Folk menar olika med snusk.
Har själv just fixat bort en riktig härd. Man kan skjuta upp saker länge, men inte hur länge som helst.

Husen här byggdes -88. Innan jag flyttade in i lägenheten år 2000 hade det bott två barnfamiljer här, som nog inte var så noga. Inte med spisen i alla fall. Jag vill inte ens tänka tanken att ingen av de där familjerna nånsin drog ut och gjorde rent under och bakom.

Nu är det gjort. En stark person från hyresvärden var här och hjälpte mig att få loss åbäket, som satt ordentligt fast. Och då inte i väggen, kan jag säga. Mer organiskt klister. Uuuää.
Och nej. Jag tog ingen bild på före och efter. Jag glömmer hellre det som var innan.

Hösten en vecka sen

Nu ser jag den. Hösten. Den har kommit igen.

Igår smög den omkring lite med och fixade några gula blad på syrenerna, men under natten har lönnarna börjat ändra färg där längst ut i bladverket.
22:a september. Hösten är faktiskt en vecka sen i år. Riktmärket jag har är den 27:e september det år då jag födde första barnet och stod på Södersjukhusets BB och hade en vecka på mig att titta ut över grönskan runt Årstaviken. Det året var det optimalt höstfärgat den veckan.

Så långt helt ok.
Det är december, januari, februari och mars jag inte klarar av. Och ibland inte april heller.

Dagens: blivit en anhörig

1) VÄLKOMMEN SOM ANHÖRIG

"Kära Anhörig --- Härmed inbjuds Du till --- 10 tillfällen --- onsdagar --- "....
"Men det är ju då jag går på spanskan..."

Hade det på känn. Dags att byta bloggnamn till Coola anhörig-bloggen. Skulle behöva gå på anhörig-möten för folk som mist nära i ond bråd död, som i tsunamin eller avbrott och olyckor. Men nu har jag blivit inbjuden i ett program som drogmissbrukaranhörig.

2) DÅLIGT-SAMVETE-LEDIGHET

Pappan-till-barnen-x:et tycker att mitt val av London-helg är synnerligen illa vald. Han ska jobba hela den helgen. Va bra sa jag, då är du ju ändå hemma på kvällarna... nej, det är visst en mycket efterlängtad fest på lördagen och... En helg i månaden ska dottern bo hos honom. Och då får jag alltid initiera, och det är alltid fel helg.

3) HELLRE INGET ÄN SKITJOBB

Det står helt klart att jag hör till dem som ska jobba på vara hemifrån 8-12 timmar om dagen, medan andra inte står ut med (att förnedra sig på) ett (satans skit-)jobb mer än två dar, och hellre ligger på soffan och klagar, och blir försörjda.

E + como = Eva

Har börjat med spanskan. Yo soy Eva.

Fel rubrik

"Fel rubrik" skulle vara en felaktig rubrik på den här texten om den inte skulle handla om rubriksättningsmisstag. Men eftersom texten handlar om dåliga rubriker så funkar den kanske.

Det är en konst att skriva rubriker som lockar till läsning utan att utlova för mycket, så att läsaren blir besviken på innehållet.

Förra textens slarviga rubrik "Alla dessa män.. eh kameror" blev ju skitdålig. Vem skulle klicka på en sån rubriklänk i en lista på texter? Inte jag i alla fall.

"Nytt i bloggen: Bilderna som avslöjar männen" hade kanske fått fler läsare, men hållit tunt. Det tål att tänka på vad man skulle vilja uppnå med att avslöja sitt intima bagage, och vem man tror skulle vara intresserad av att läsa...

Alla dessa män.. eh kameror

Alla dessa kameror.

Andra tjejer kan skriva om sig och alla sina före detta och nuvarande försök med män.

Jag skulle kunna skriva om alla kameror som tjäntat en tid och sen passerat. Omkring mig och kameran har det väl för det mesta kretsat nån man också, som man skulle kunna nämna med lite läckra detaljer, och givetvis egentagna bilder.
Har till och med toto på killen som tog min oskuld... :) Han var hippie då, nu är han träningsfreak, precis som Mick Jagger.

Undrar nu vad den snälla greken Panagyotis egentligen har gjort med min väska därnere i Aten. Han skulle ha skickat den (med kameran i) för två veckor sen. Nu har han gått upp i rök. Jag har mailat och sms:at att han både ska få ersättning för porto och en hittelön. Men det är tyst.

Ska förresten satsa på en riktigt brakamera snart. Vill få totalkoll över skärpa och exponering. Den jag kör på nu är en Minolta Dimage x60, en liten slinka-ner-i-fickan-pryl. Rätt snabb och kul, men svårt att ta bilder som kräver lång exponeringstid. Det blir bara inte skarpt, även om man tar stöd av en stabbig man eller nåt annat stumt.

[bloggerfråga] Blogger-search kollapsat?

Förut kunde man söka inom en blogger-blogg uppe i vänstra hörnet av sidhuvudet genom att skriva sökord i fältet och klicka på "Search this blog". Nu är det definitivt inte inom den aktuella bloggen sökningen sker. Vet nån vad som hänt?
Nu hittar jag inte heller det forum där man kan diskutera just Blogger. Söker i google och får bara upp allt möjligt blaj.
Nej, det är bara att dricka en kopp kaffe till och tänka på nåt annat. Såja.

Ny enradare från London

Ny enradare från det så kallade x-et under kvällen. Han frågade och jag berättade att jag åker till London i slutet av månaden:
"That gt news come + stay with me. lv alex u r welcome"
Otrolig kille det där. Rätt färgstark IRL iaf, som det heter. Kanske skulle publicera en bild på honom.
Med varningstext.

Fler färger från Coola morsan

Ljuset är allt. Åtminstone får fint ljus mig att må så mycket bättre.

Mina färger

Föredrar såna här färger:

Fegfärger.