Jag väcker, jag förslår saker. N går och lägger sig igen. Äter inte. Orkar inte.
Jag blir galen av oro.
Det spelar ingen roll om jag tycker att det är skitkul att börja läsa spanska, om N inte bryr sig. Det är inte lätt att bara "leva sitt eget liv" ihop med någon som inte är med och inte vill.
Är det dottern? Det finns inget som skär i hjärtat som när ens barn mår dåligt. Finns det inget hon tycker är roligt då - nånting?
SvaraRadera