Svenska favoriter 101.9. Det finns faktiskt en radiokanal som heter så märkte jag nu. Nån låt triggade minnet av min mycket korta tid på Posten. Melodiradion skränade alltid på såna där arbetsplatser där man inte ansågs behöva tänka för att göra ett bra jobb. Tvärtom. Musiken ansågs göra jobbet lättare att utstå.
Sorterade julpost ett jullov som tonåring. Kompisen och jag sjöng Stoneslåten "Angie", som spelades så mycket just då att jag fortfarande mår illa när jag hör låten. Det var kanske det.
Uppe på väggen i sorteringshallen fanns en stor och tydlig arbetsplatsklocka, där varje minut syntes på långt håll. Hopp..... Hopp. Minuthopp. En gång i timmen ljöd signalen och vi fick 5 extremkorta minuters paus. Rökpaus. Fimpar i nån äcklig gammal senapsburk. Så ljöd pausslutsignalen.
Fastän tiden stod stilla kunde man inte slita blicken från den där jävla klockan. Man stirrade. Tiden stod absolut stilla. Minuterna var som timmar. Man led. Man hade redan lärt sig alla postnummer i Kalmars län utantill. Man längtade till rasten. Att passet nån gång äntligen skulle ta slut.
SÅ är mitt jobb nu. Men landskapet är knäpptyst förutom tangentbordsknattret. Jag vill inte dit, och jag längtar ut och hem när jag är där. Jag längtar hem redan innan jag gått hemifrån. Tittar på klockan nere i högerhörnet. Upprepningarna tråkar fullständigt ut mig. Stirrar i almanackan. Mutar mig själv med en nya ryanairbokning.
Varenda dag funderar jag på att säga upp mig, söka friår, ta tjänstledigt eller gå ner ännu mer i tid.
Jag måste lägga av.
I know the feeling. Fast för tillfället är det inte så illa. Mest stressigt, men inte så trist.
SvaraRadera