4 mars 2014

Följa pilen på gröna linjen #blogg100/4

4 mars.

Pilar och färger kan förvirra mer än förtydliga.

I Stockholms tunnelbana kör tågen vänstertrafik, men på gator och trottoarer är det högertrafik. Som fotgängare bör man alltså veja till höger vid möte med annan person, och detsamma även på en perrong, om man nu inte är för nära kanten.

Vid t-banespärrarna försöker man sen en tid införa högertrafik för själva in- och utpasseringen, men sen det är samma gamla vänstertrafik när det gäller tågen. Lite knepigt det där.
Vid Skanstull får ett grönt band med pilar folk att krocka med varandra på perrongen.

Jag antar att de försöker förenkla genom att pila över resenärer till den norrgående perrongen fast det är en dubbelriktad perrong, med tåg som går både norr- och söderut, och en station med flera utgångar.

Folk krockar.

Fixar bättre illustration senare.

Wikipedia om gröna linjen

3 mars 2014

Natten börjar klockan 8 #blogg100/3

3 mars.

Såg Liljeholmstorget och gallerian förvandlas från en helt fredligt röra av affärer och matställen under den hektiska eftermiddagsshoppingen till en ödslig håla redan vid 8-tiden på kvällen.

Tänkte pusta ut och ta en öl och valde att gå in på O'Learys, just för att de har en övre del av baren med snurrstolar som är schyssta att sitta på. Beställde en Brooklyn lager efter en stund, och tog fram lokaltidningen för sydvästra förorterna, där jag fastnade på en artikel och skulle skriva ner kommentar. Hann inte med många ord innan jag blev överröstat av ett gäng män i 50-årsåldern som satt vid ett av hörnborden. Det hade varit ishockymatch och de verkade smort krösen ordentligt.

De såg mig och började hojta om att jag skulle komma över till deras bord. Tackade vänligt nej.
Så försökte dom igen, och jag tackade återigen nej och fortsatte läsa tidningen.  

När jag lite senare skulle beställa en till öl till hade en osynlig servitris eller osynlig bartender tydligen redan sagt till om att det var sista beställningen.
De fyra männen hade däremot sett till att ha sina ölglas fulla. Och var i gasen. Nu krävde en av männen att jag skulle flytta över till deras bord, dricka av deras öl och sen följa med i taxin vidare till nåt annat ställe.

Ledarsnubben i det här gänget av blev rasande när jag inte ville, och jag blev riktigt rädd. Såg till att dom drog iväg före mig, och sprang sen ner och tog t-banan österut, mot det som kändes som tryggare trakter.

Om man funderar på att flytta till en ort ska man nog researcha ordentligt vid 8-snåret på kvällen och även lite senare på kvällen, och kolla hur det känns att åka dit med sista tunnelbanan en vanlig vardag.

För många platser i Stockholm är jävligt ödsliga, som det blir när ingenting är öppet, hur många det än är som bor omkring. Men det betyder inte att man ska behöva acceptera att bli påhoppad av okända män. Och ser jag verkligen ut som en tjej som inte ska få sitta ifred och läsa tidningen.

Om man minns hur det såg ut innan är det förstås väldigt mycket bättre vid Liljeholmen nu, även om det scenförändras när butikerna stänger.

Tankarna bakom Liljeholmstorget

2 mars 2014

Glada Skanstull #blogg100/2

2 mars, kväll, Skanstull.
Skulle kunna sätta ihop ett urval av 4 års plåtande från den gulkaklade t-banestationen, snäppet under Götgatan.

Det var rått i luften och surregnande i uppgivet Stockholm.
En timme blängde folk på snöblandat regn, men snön fick inte lägga sig i "rekordvärmen", som Expressen uttryckte det häromdagen.
Vasaloppets slut markerade sportlovsmänniskornas troliga återkomst till skol- och kontorsarbetstid. Normaltid.

Programledarprofilernas glada fejor kändes inte särskilt upplyftande. Men ändå började jag undra vilka nya användare en sån här kanal vill nå.

Roligt att vara programledarprofil. 2 mars.

Inte roligt för alla barn (från i vintras)

Andra blogger om Skanstull, #blogg100, reklam

1 mars 2014

Vad är problemet? #blogg100 dag1


Det finns säkert tusen anledningar att rycka upp sig på olika sätt eller ta ett så kallat omslag kring egen bråte. Ska nog klara att blogga en halvtimme om dagen, 100 dagar i rad, inom 100 av mina vanligaste områden. Inte tänka för mycket. Bara börja skriva lite och tagga en text om dan med #blogg100.

Så, varför börja med problem?

Efter en fredagseftermiddag med P1-lyssnande nonstop är det lätt att se sig som en maktlös del av komplexa världsproblem, men kan också roas av hur andra kokar ihop sina tolkningar av tidens tecken som i Spanarna, eller skratta åt veckans nyord och betydelseförskjutningar i Lantzkampen. Orkade 7 timmar radio, inklusive tunga Studio Ett med alla nyhetssändningar kring Ukraina, blyförgiftade barn,och minnena av 28 februari 1986.

Sen flydde jag ut för en bit mat på lokala restaurangen och basproviantering på coop. Satt stilla och pratade lite lugnt med en lokalbo när K oprovocerat kommer fram, knackar på axeln:

- Eva, tare lite lugnt va! Du har problem med allt omkring dig.
- Och vad beror det på då, tycker du? frågade jag ouppmuntrande eftersom jag inte ville prata med honom.
- Problemen beror på dig, Eva. Det är du som är problemet.
- Tack, sa jag (och tyckte att det var riktigt bra att han var på väg ut)

Några dar innan sa jag till en annan i grannskapet att jag kände mig som ett läskpapper, en som suger åt sig allting.
- Nej, sa han. Du är som ett flugpapper. All skit fastnar.
- Å fy fan, tänkte jag. Det där var inte nånkomplimang precis.

Andra bloggar om: #blogg100, problem, P1

7 augusti 2013

Slippa missa nattbuss

Kändes lite sådär sådär att precis missa blåbuss mot gullmarsplan i sennatten.

Funderade på om det verkligen vare sig var roligt eller rofyllt (eller nåt annat) att vänta 25 minuter, enligt tidtabellstavlan som man till sist hittar inne i busskuren, när man inte ens vet om den visar bara planerad tidtabell eller när verkligen en buss kommer att komma.

Missa buss, missa anknytning, i liten skala från kl 02.29 gör viss skillnad och handlar om minst en timme att komma hem någon halvmil.

En taxi dök upp lite lägligt, men bra. De saktar in och kollar läget där man står med andan i halsen och svettas efter att precis ha missat bussen.

Så åker de förbi på andra sidan gatan, vänder, svänger förbi och frågar. Man kollar läget själv: Verkar föraren okej eller inte. Hm. Kolla numret på taxin, är det verkligen bolaget man tror, ska man ringa någon och berätta vilken taxi man tar osv osv.

Har både en fördel och nackdel att se ofarlig/oskyldig ut. Man får lätt taxi när många konkurrerar om få bilar, men lever farligt ändå, men hans resonemang att det inte var bra att vänta 25 minuter för att ta en buss för att sen dessutom cykla hem mot förorten i söderort i sena natten övertygade just den här kvällen.

På 5 minuter var jag hemma. Gott.

Vi var överens om att det har varit skönt under juli att pendelcyklisterna varit bortresta. Till och med gamla stockholmscyklister som jag reclaimar ibland cykelbanorna utan känslan av att i vilken sekund som helst bli ihjälkörd - eller från hans vinkel - att köra på galen tidsstudieman i modern tappning (cykloid). .

Har annars nästan skippat allt som har med taxi att göra, för att man inte vill vara vägfinnare och guide till stan och samtidigt betala för det. Den här killen visste vägen. Jag sa bara gatunamn en enda gång.

26 juli 2013

Halv fem

Halv fem plingar det till i mobilen.

"Skriv" heter larmet, som mer betyder att det är trängsel på tunnelbanan, och man själv åker ut medan andra åker hem. Eller nåt.

I själva verket har jag kanske jobbat 4-5 timmar med nåt och ska ta en paus eller borde göra något som inte behövs, som man själv skulle behöva, för egen del.

Halv fem började jag skriva lite. Morgonstund är fintid det.

Datum för publicering här på den här gamla bloggen stämmer inte. Förr kunde man spara något i draft-läge, och när man var redo att kanske publicera lade posten sig fint där den hörde hemma kronologiskt. Nu blir datumet publicera-datum, oavsett när man skrivit texten.

Annars måste man manuellt hitta på ett datum, vilket känns helt galet i efterhand.

Men vill man förvirra, så kan man. Vill man inte, så kan det bli så i alla fall.

Less påre

Ingen är speciellt intresserad av vad jag tycker om någonting, och jag har
nästan lärt mig att leva med det, och till och med intala mig själv att jag är smått road av insikten.

Brukar tänka på att de flesta känner sig obekräftade, och bekräftade inte kan få nog av det. I medvind är det lätt att tro att man både är ovanligt kreativ och oumbärlig.

Läspar allt mer. Kanska snart kan kvala in som nyupptäckt stjärna på spanskspanskan.

Va? säger folk. Vasaru? Hu-scha? Urschäkta..
Eller:
- Va sa ni? som ungdomar väl tvingas säga för att inte behöva sluta nästa dag.
- Vilka är det du pratar med? kan man fråga då, och vända sig om om kolla vilka hon eller han ställde frågan till.  
- Aha, du menar mig alltså. Förstod inte riktigt. Trodde du pratade med några andra..

Hoppas kunna fixa en dit en liten extratandsatrapp nån gång i höst. Kostar ungefär lika mycket som att ta en enkel tågresa till Göteborg.

Fått en allt större glugg framme i underkäken, som gör att vissa uttalskombinationer tappar bort sig. Har man lite glest mellan tänderna från början så lutar de sig gärna åt endera hållet, som en vindpinad liten dunge.

För övrigt är verkligheten alltid värre än dikten. Därav konsten.




Tro på sig själv

Folk ljuger så att de tror sig själva. Och ibland tror man själv för mycket på folk, så att man riskerar tron på eget vett.

Ibland räcker det med att ge en enda blick, och ger sig, och fortsätter fabulera fritt, fastän det vet att man inte tror ett dugg på vad de säger. Jaja. 65 eller 16 miljoner hit eller dit, eller skillnaden på att ge bort sin tid eller fritid som den kalladas när den är oavlönad, 3 dagar, 3 år eller kanske till och med 30 år.

Det är bara siffror lite hit och dit. Några nollor spelar inte heller nån roll när det gäller riktigt stora vinster eller förluster i fritt fall.

15 juli 2013

Surströmming

Det pratades om surströmming.

Kanske är det ovanligt att vara uppvuxen i Stockholm, och aldrig någonsin ha ätit surströmming, bara känt hur det luktar, i nåt sommarstugeområde som barn, och trott att överfulla utedass i hela området liksom svämmat över.

Om surströmming är gott eller inte kunde handla om vad som helst. Alla har olika åsikter och erfarenheter, eller kanske inga alls.
Det är en överlevnadsinstinkt att undvika mat som luktar illa, och först när man är övertygad att det som luktar illa inte är farligt, så äter man.

Tänk om all mat skulle lukta som surströmming.

Numera kanske man ska vara lika mer skeptiskt mot att "mat" inte luktar nåt alls eller luktar för gott eller för mycket. Kanske är den ihopmojsad av nåt helt annat än vad man tror, och ingredienslistan är så lång och obegriplig att man närmast kan utesluta att det är annat än kemikalier, tillåtna nu, kanske förbjudna sen. 

10 juni 2013

Inte skrotcyklar

Maj i år, lokaltidningen: Knökat med skrotcyklar över hela Söder

Untitled

Jag väljer att ha smårostig och ful cykel för att slippa få den stulen. Man hakar fast den i nåt av samma skäl. Förra vinterns långtidsförvaring i snöhögar gör dem inte snyggare. Man hakar givetvis fast hojen i något för att öka chanserna att få ha sin cykel kvar.

Det är diskrimering att kalla folks cyklar för skräp. Alla är inte sportcyklister eller har tvingats köpa ny cykel för att den gamla blivit stulen.

Har kämpat och klappat om både min egen och andras cyklar, vid Skanstull och Mariatorget, hela vintern och våren. Rest dem upp när de ramlat eller sparkats omkull, tagit bort sadelreklamen, som bara avslöjar hur länge cyklarna stått, och och tömt cykelkorgarna, eftersom de uppfattas som papperkorgar, som det råder på brist på utmed trottoarna.

7 juni 2013


Untitled Originally uploaded by Coola morsan

4 vuxna och 6 barn ute på dagstripp i skärgården på 60-talet. Jag står längst till vänster i bild, stortrivdes men var väl den enda som hade tillåtelse att röra mig fritt och gå i badrock. Förstod också att det där med att åka snabbt med motorbåt ut till annan familjs sommarstuga bara vara en engångshändelse. 

9 april 2013

Otidsenligt

9 april

Otidsenligt anti-modern, och utan utan vaxproppar i öronen, så att man snappar upp och lär sig nåt fast man bara är ute och går.

Plockar upp något jag hittade som är odaterat:

Tror att det var fjärde gången den här veckan som personer absurt försöker göra sig kvitt mig, istället för att säga som det är, eller hoppar på mig när jag uppenbart sitter någonstans för att till exempel skriva ifred.

Såna enkla saker, som att sitta och prata med någon eller några andra, och sen lugnt gå hem när jag själv vill - det verkar inte existera i min tillvaro. När jag sover blir jag väckt. När jag är fokuserad och vill fortsätta blir jag avbruten. Jag bara åker, medlar, betalar, åker tillbaka, betalar igen. Låser, låser upp, åker meningslöst gröna, röda, blåa.

Skulle jag skriva om hur den här veckan (i september eller april), med alla händelser varje dag, inom och utom marginalerna, skulle det ta två dygn.

5 april 2013

Bli konstnär

Att man blivit uppsagd är inte nåt man gärna skriker ut.

När man berättar att man typ MAB:ra, är mellan arbeten, så skrattar de lite, och ställer frågor man inte vill svara på. Var, sen när, hur länge, varför och hur många jobb man söker.

Att vara i varselflock är i alla fall bättre än att ensam ensam frysa ihjäl, och motas ut.

Så när nån kanske frågar vad jag jobbar med kan jag säga att jag till exempel funderar. Det gör jag alltid. Det är ingen lögn.
Jag researchar eller tar mig en upplevartur. Det är också sånt jag gör. Jag fotar när det finns ljus och rum och jag antecknar. Här och där, hit och dit.

Men det är roligast att säga att man är eller ska bli konstnär, långtradarshaffis eller öppna ett roligt hål i väggen.

Någon i familjen sa mycket nyligen att det var jag som borde blivit konstnären.
Kul att höra det nu när man så oftas sållats in som inte ens i kreativa sfären någonstans. Jag kan numera tycka att det var jäkligt idiotiskt att inte snöa in på eget skapande och upptäckande istället för att börja kontors- eller diverseslava, renovera, reparera, hålla ihop saker och planera andras business.

Skönskriva och omformulera kan man ju alltid. En konstnärs rätt kanske? ;)

4 april x-bröllopsdag

Nu är det varken 4 april eller skärtorsdag, men det var en skärtorsdag den 4 april det året som jag gifte mig första gången. Efter det har jag skilt mig en gång. Det jämnade ut sig.
Sen ville jag inte gifta om mig.
Nu har jag blivit ännu mer obstinat. Vill inte ens riskera att bli kär. På sin höjd lite intresserad. Utan förpliktelser eller återloopar.
Vill mest bara ha tid att bli mer vän och lära känna några av dom som jag ändå inte tycks kunna bli mer än polare med. Det krävs för mycket tu-man-handande. Och jag är heller ingen väninnetyp. Det där när man sitter två tjejer och tittar varandra djupt in i ögonen i timmar, fast den ena egentligen bara vill ha anledning att ragga, eller tvärtom.

X-maken och jag, eller nån av oss, tänkte väl att det skulle vara jättekul att ha bröllopsdag minst en gång om året - men oftast två gånger, liksom att barnen absolut skulle ha tre förnamn för att ha extra många dagar om året att fira.
Det är så man kan tänka fast man inte nånsin har lagt namnsdagar på minnet, utom sin egen ibland, eftersom den infaller på självaste julafton.

Vet inte varför jag fick heta Eva, precis som min moster som inte ens har nån kontakt med min mamma. Det gör det omöjligt att i efterhand ta min morsan efternamn som flicka. Det hade varit ett passande namn, ett riktigt bra namn till allt möjlig och bättre än mitt iskalla idiotiska efternamn som är svårt att säga utan att kraxa osägbara konsonanter.

Jag försöker hitta tillbaka till mig själv. En gång om dagen ungefär. Den jag kanske är eller var nånstans. Fast jag då var för blyg och för stukad av att vara snäll. Sen blev jag osynlig fram tills dess att jag "inte var nån ungdom precis". Just fyllda 34 eller 35.

Nu kan jag i alla fall stolt säga att jag är 55. Stolt 55-åring. Inget skit att låtsas vara typ 39 i 10 år i rad. Kanske har man några år på sig att åtminstone få vara 55+ och till och med kan flytta in och gömma sig på nåt seniorboende, och sitta var själv med skiten på tv och gratiskryss från lokaltidningen, och vilja ha sällskap men samtidigt tycka att alla grannar stör?

Som vanligt. Inte var det detta jag tänkte skriva. Det blev bara så. Förökte bara mjukstarta lite.

4 februari 2013

Flopp 2012

2012 var ett år som bådade någorlunda gott i början.

Hade lite hopp nånstans, försökte börja planera lite för egen del, och försökte bli, om inte helt frisk direkt, så i alla fall tillräckligt frisk för att bli bli friskförklarad och osjukskriven, även om jag själv inte ville gå in i väggen igen.

Man blir inte stresstålig av att ständigt vara utsatt för stress som inte är självvald, lika lite som att man blir immun mot getingar av att ständigt tramp i jordgetingbon.

Det som stressade på jobbet var att tvingas göra saker på mycket kortare tid och mycket slarvigare än vad jag själv ansåg var rimligt, eller hetsa fram saker genom tjat tjat tjat som nån slags tidsstudieman, och inte få kunna stå för något bra i mitt eget namn, vilket sabbade möjliga öppna nätverk i branchen.

2012 blev en flopp på allt som hade med jobbet att göra, utom att jag gick från 50 procent mot  heltid och blev uppsagd i ett varsel lagom till jul. Alla tror att det är en jättebra deal för mig och att jag har all tid i världen att slicka sår och sadla om, men ingen är väl gladare i dessa dagar än de som till slut fick fasta jobb och kunde börja sina vuxenliv.

Anser det absurt att man ska jobba ihjäl sig när man har dagis- och skolbarn, och finnas där pigg och entusiastisk dygnet runt för andras skull istället för att man delar på de jobb och tar en del av det som måste göras, oavsett ålder. 

2 februari 2013

1 februari

Jag ger det tre vintermånader: februari, mars och april.

1 februari.

Dagen var en fredag. Dagen glömd eller gömd.

Tänkte skriva viktiga mail, men fick lov att vila istället, och körde en e-learningkurs i Mac-operativ-basics på sängen, så att jag knappt behövde lära mig någonting nytt, bara få bekräftelse på att jag inte missat så mycket.

Loggade in lite här och där, läste x-jobbmail, svarade på en enkät. Snabbläste Aftonbladet och Expressen, bland annat om Anna Wahlgrens visit som gäst hos Skavlan.
Bestämde mig för att skita i att se programmet, trots att Skavlanrepriserna har en tendens att rulla in under min mest min tv-benägna tid på dygnet.

Funderade på relationen i familjer, och hur personer i en familj kan uppfatta och uppleva samma händelser och skeden så extremt olika.

Alla har en historia att berätta, som det brukar sägas. Visst är det tur att det finns personer som vill berätta någon annans historia. Men faktum kvartstår. Jag tror att de flesta inte bara vill lyssna och höra regisserade berättelser, utan också berätta och bli förstådda.

Umgås så mycket med storytellers och har väldigt svårt att hantera när saker sitter så långt inne att det inte går att formulera.

12 september 2012

En dag ett liv

11 september var det igår, och på tv fiction nonstop.
Inget spår av katastrof, inga nyhetskanaler, men återblickarna fanns där nog.

Tänker att jag måste anteckna varje dag, allt det som händer.

Så tänkte jag för en vecka sen, och likadant för två år sen innan jag gick i väggen. När den här bloggen funkade var den en ventil, men när känsliga saker händer blir lätt beslutet att inte skriva. Nu är min ventil den förlamade halvtimmen innan jag reser mig ur sängen mellan det första och fjärde alarmet, anka, kvack-kvack. Man skulle rent av kunna kalla det meditation..

Jag får frågor. Vad exakt, när, vem, vilka, hur, varför. Min önskan att inte behöva spara allt och redovisa varenda detalj retroaktiv kommer på skam.

I torsdags köpte jag en översiktskalender med två veckor per uppslag. Det är lagom, för tiden ser lika liten och ynklig ut som det jag hinner med. Det blir stödord för minnet som jag själv knappt kan läsa vad jag skrivit.

Hetstwittra samtidigt som man utför saker är väl nästa steg. Inte korrläsa, bara pubbla.

Nu är jag här, det här händer just nu, så känner jag, där kommer den, åsikt hit och åsikt dig, lägger mig, natti natti, sätter fyra alarm, utsikter eller bristen på.  Nu åker jag gröna, fram och tillbaka, fram till, nu slår hjärtat snabbare, svetten rinner och tiden står stilla, minuterna segar sig fram, en dag känns som ett år.

Dagens ord är empowerment.

28 augusti 2012

Djurgårdsfärjan

Tog färjan tillbaka till slussen från en rätt misslyckad Winnerbäckspelning, måndag kväll.
Jag hittade ingenstans att stå, ljudet var för lågt överallt i periferin, och jag såg inte något från scenen och kunde inte hålla på och trängas. Hörde senare andra tjejer pusta i toakön och säga detsamma: att de inte orkade konserten för att de varken såg eller hörde nånting av den.

Tappade bort A, eller tvärtom, och när jag gav upp att leta plats, och gick upp på den ganska tomma "Kryddhyllan" för att hitta toa och lite värme i första höstkvällen sa vakten: "och hur var det här då?", som om man var för liten för berg- och dalbanan. 

Killarna runt bordet där jag slog mig ner med för tunga väskor menade på att de var brandmän, dj:s, och storebrorsor till jättekändisar, spände musklerna och ville att jag skulle fota dem.
Det gjorde jag och gick på toa.
Huxflux hade de antagligen dragit på efterfest på djurgården, utåt skogen, med killen som kallade sig kändisens storebrorsa.

De här brandmännen/dj:arna snackade ett tag om den där jävla eken (den utanför radiohuset), och tyckte att de (som besökare i stan eller nåt?) hade rätt att fälla varenda träd, som de (inflyttare?) gjort på "strandvägen" (alltså Norr Mälarstrand). Jag försvarade eken som symbol för stockholm och menade att de själva skulle kunde kapa hemma sina hemmakommunen hos sina föräldrar, inte här. 

Hade en rätt skojig återresa till slussen, med luttrade Sördermalms- och gamla stansbor, och med en färja som kom in när jag skulle hem, pratsamma gäng och par, och en tunnelbana som kom efter 2 minuter.

Men det känns som att jag aldrig mer kommer att vilja gå ut i Stockholm, eller vilja vara med mer.  . 

26 augusti 2012

Vem tror du att du är?

Vem tror du att du är när du blir vad du äter?

Hade kräftskiva med grannarna och av 8 personer var vi väl tre som åt kräftor. Några orkade inte komma ut eller ner, och jag orkade inte åka på Notting Hill Carnival, som börjar imorgon. Men om jag tar ett morgonflyg hinner jag fortfarande dit, men jag fick lite kalla fötter.
Bestämde mig för att åka till London senare, och inkognito. Ångrade mig redan igårkväll, när jag hör Major Lazor på Popaganda. Gatufestsgalenskap i minivariant.

20 juli 69 bestegs månen av Niel Armstrong som blev 82 år gammal.
Det var ett tag sen man såg månen över huvud taget, och morgondagens väder blir en "blöt historia".
Men det kanske man kan ta med en nypa salt.


6 juli 2012

Ingen vånda i Pythagorion

Jag har fått i uppdrag att fota av en eller två speciella taknockar lite efter restaurangen Remataki, och har gett mig ett sånt där hopplöst uppdrag att kartlägga, eller åtminstone lära känna hamnpromenaden och gränderna bakom. Det är kul, men tar en jäkla tid, och allt förändras lite för varje dag, så varje dag upplevs som ny.

Det är en speciell känsla som jag inte är van vid: att se fram emot nästa dag istället för att bäva och våndas.
Kan livet vara så?

Skulle gärna jobba 4 timmar varje dag - alla dar i veckan - för att hellre leva såhär. Tror jag nu i alla fall. Igår satt jag 3 timmar för att lära mig en kamera. Men bara hobby.
Målet är att kunna TA bilderna exakt som jag vill att de ska se ut.

Går sådär.

Mår bättre trots stappleri med fot

Mår lite bättre varje dag här, peppar-peppar.

Stenhårda sängar och kuddar, och lite airconditioning och.. klimatet, gör att jag har mindre ont. Hade ryggont, halsont och förkylningutbrott när jag kom hit till samos, och första kvällen, efter resdag fick jag två myggbett, kändes det som, på insidan av låret på strandrestaurangen. Men det var troligen nån slags *-foting, för jag fick 6 bett på ena sidan och nästan 7 likadana tätt på andra låret, och det kliade som vansinnigt och var 38 grader och skitsvårt att gå bredbent så att de inte skulle slå ihop, låren.

Skar mig i foten idag och blodade ner piratstranden i Pythagorion, och fick behändig hjälp av två kvacksalvare, som jag själv. Först är det akutfixet, få ut grejen och sen analysen: är det tagg, glasbit eller nåt annat och har man fått ut den och går den att ta ut?

Spännande fortsättning. Nejdå.. Vet inte om vi svennar är värst på rövarhistorier, och jag får hålla mina egna tillbaka, känner jag.

Folk kan ju tro att man bara överdriver.


4 juli 2012

Teknikfreaknörden på Samos

Sitter i en soffa i en hamn i ett land som är i kris. Verkar just nu mer likna ett paradisiskt undantag.

På landet här, det är Samos ön heter, har troligen ganska många, som det verkar familjehus i ägo, riklig tillgång till färsk mat och rätt bra klimat. Men familjer måste väl hålla ihop, och utan familj är man väl lost. Och när turisterna kommer jobbar man mer, men de flesta servitriser här verkar inte komma från Grekland, utan Bulgarien, Lettland, Rumänien. 

En annan tjej sitter snett framför med två chattar på facebook igång på laptopen samtidigt som hon röker och försöker låtsas vilja umgås med sin väninna. En väninna utan laptop...

Corner Bar för några dar sen.

På nåt sätt är det helt okej att pillra på en iphone dagarna i ända eller läsa en deckare timme efter timme på stranden, men sitta några timmar med sin laptop och informera sig om världen, läsa mail, läsa yr.no, kolla facebook, verkar bara bra så nördigt.

Servitrisen på bilden sa nyss att jag hela tiden håller på med internet, medan jag snarare går hit för att det funkar här, till skillnad från svajet på hotellet tidigare i veckan.
De undrar vad jag jobbar med, och jag svarar "writing", vilket inte kan vara nåt. 

19 juni 2012

Konstigt läge

För första gången på 100 år verkar det som att jag har semester.
Det är ju kul på sätt, speciellt som man inte ens hunnit fylla 55 och har 10 eller 30 år till pensionen. Iscensättningen skev.
De flesta mår bra att något bra att göra som de gillar. Genom alla år, från dagis till hospis.

Nu är det inget åskmoln från jobbet som hänger över hela sommaren, och jag vet så väl att jag inte är av sån kaliber som kan passa in där ändå. Jag är kantig där de vill att man ska rulla, och jag rullar med hög fart och energisk iver där jag inte alls behövs.

Meddelade förra julen och nyåret, med allt skruvat firande för andras skull, och andras vanor, och  andras traditioner, att i år, 2012, är jag inte med på det. Att ladda upp i veckor för något som andra bara vill ha "avklarat" på en kväll är ett avslutat kapitel.

Många arbetsmyror anser att man antingen jobbar och sliter - eller är ledig och unnar sig någonting litet och njuter.

Så har det aldrig varit för mig. Jag vill göra saker ordentligt och i min egen takt, men vill sällan ha bråttom eller börja för tidigt.

18 juni 2012

Självt är bästa sämst

Man kastas mellan ytterligheter och ypperligheter.

Det finns många väldigt perfekta personer i min påträngande vardag, varje dag, alla shopoholickar som med jagad blick jagar förnyelse av själv och sina hem, i västermalmsgallerian, i ringen, på drottninggatan.

Shoppade loss på fem gardinlängder på hemväg från "jobbet". Plommonfärgade och tunna, kanske för kalla. Vet exakt vilken färg jag söker för att värma upp inljuset härhemma. De kritvita trista himlarna i väntan på trädens grönska är deprimerande.

En iakttagelse är också vilka mängder nypensionärer som verkar leva livets glada dagar på eftermiddagarna. De skrockar omkring i flock och fikar och äter och dricker, efter kulturella aktiviteter på stan. De är givetvis fortfarande rediga människor och duktiga. De lever i par och umgås i par och har så bestämda vanor att de inte behöver mobiltelefoner och såntdär, utom i nödfall. Man har tid att läsa både dagstidningen och någon bok i veckan.

De promenerar, sköter sina trädgårdar, vårdar bilen och båten, åker till sommarstugan, har hund eller katt och vuxna barn och barnbarn, som flyttat till egna lägenheter i andra städer, utan att de själva måste ge upp hus och hem, tvärtom. De kan ha två sommarställen också. Och alla ser likadana ut och har ordentlig jacka och ryggsäck på unisexvis. Enda skillnaden i kroppshyddor och look är damernas välkammade blonda pager.

Det verkar som det är enda generationen som aldrig behövt åma och kråma sig för att lyckas få jobb och göra karriär, och inte behövt vara utbildade, ha studielån, eller ens behövt vara smarta. Det krävdes inte för de att de skulle kunna testa sig fram, och sen sätta standarden och sen sätta reglerna. Min generation skulle misslyckas katastrofalt med att bli likadana. Kanske anpassade, men inte lika rediga och inte lika täta heller.

Men det var nåt annat jag egentligen tänkte på. Släpper bara iväg den här gamla posten från före grönskan.




5 april 2012

Gå hem nu

kombon av beting med tidrapportering av effektiv tid, och helt oflexibla arbetstider ett moment 22.


30 mars 2012

Fegar ur

På fejan skrev jag häromdan att jag är skrivsugen, kanske börja med en riktig story. Att bara skriva av sig reder ingen soppa.

Självklart ska jag inte skriva en bok om mig själv, för den storyn lever jag i så att det räcker, och är trött på. Jag är något på spåren för att ringa in en problematik, som inte är min personliga.

Jag har all rätt att skriva om mig själv och vad jag tycker, eller skriva fiction om jag så vill, men det förbryllar mig hur jag tystnat och fegat ur på jobbet och privat.
Alltför tydligt har jag förstått att man inte få vara som jag på ett jobb, men att man är önskvärd i andra sammanhang, och inte märks alls för det mesta. Men jag märker kanske desto mer.. i alla fall hör jag mer än jag behöver.

27 mars 2012


Untitled Originally uploaded by Coola morsan

Det lustiga med bilden är att det ser ut som att jag hoppat ur mig och tar bilden några steg bakom mig själv. Sånt som händer på mondaybarkryssning.

18 mars 2012

MondayBar-kryssning 15-17 mar, 20-årsjubileum

Smälter kryssen och vilar musklerna. Techno är terapi. In med det och ut med tankar och ältande. När det byggs upp och sen kommer det man önskar.
Kryssen började inte med att jag fick sitta och chilla med en tidning och en öl i terminalen och se folk anlända. Jag har löjligt små marginaler. Passagerarna hade börjat gå på och jag fick veta att min hyttplats var avbokad, den fanns inte i systemet. Men betald var den. Det ordnar sig nog sa han. Fick ett boardingkort och hoppades få ha en hytt i fred. Oavsett var.
Och så blev det. Sämsta hytterna nere vid bildäck, men så skönt att ha egen hytt.
Promenerade på promenaddäck och slog mig i slang med ett gäng tatuerade killar, som givetvis kände bekanta till mig, ävenså en kille jag delat hytt med den kryssen då jag sov 2 st 13-timmarspass och aldrig såg rumskompisen, som kanske sov när jag var ute.

 

Uppvärmningssession inför kväll 2.