Vid lunchtid i fredags stod jag mitt på stora gatan här på Söder och storgrät med min kabinväska. Tänkte åka till jobbet, och efter jobbet till flygplatsen och ta flighten 21.40.
Fastnade vid busshållplatsen. Kändes som jag kilat ned mellan två omöjligheter: att vara hemma och att vara på jobbet. Mitt emellan två oroshärdar. Blåbuss efter blåbuss passerade. Victor hade hittats. Allt på en gång. Händelser i familjen, brorsans försvinnande och död, och också minnena av min morbrors försvinnande, för han hittades precis där, i vattnet i Nybroviken vid Strandvägskajen.
Skulle jag våga åka eller inte? Kändes skräcken som en storm. All sorg som kom upp. Alla oro, osäkerhet, all ensamhet, och känslan av att ha misslyckandet med att skapa en bra tillvaro. Som förälder kan man inte koppla av om man inte vet att någon annan verkligen tar över ansvaret, och jag visste inte hur det skulle bli, och började också jaga upp mig även över om nåt skulle hända mig - om jag åkte.
Blev räddad av en före detta granne. Hon också ensamstående med tonåring. Vi pratade om allt i två timmar och hon hjälpte mig att fatta beslutet att ändå åka. Man får inte bli så orolig att man tror att man väljer fel vad man än väljer.
Så började min Londonresa. Inte bästa starten på en resa kanske...
Rätt val antagligen, att göra det man vill trots att man är rädd - det är mod
SvaraRadera