4 februari 2013

Flopp 2012

2012 var ett år som bådade någorlunda gott i början.

Hade lite hopp nånstans, försökte börja planera lite för egen del, och försökte bli, om inte helt frisk direkt, så i alla fall tillräckligt frisk för att bli bli friskförklarad och osjukskriven, även om jag själv inte ville gå in i väggen igen.

Man blir inte stresstålig av att ständigt vara utsatt för stress som inte är självvald, lika lite som att man blir immun mot getingar av att ständigt tramp i jordgetingbon.

Det som stressade på jobbet var att tvingas göra saker på mycket kortare tid och mycket slarvigare än vad jag själv ansåg var rimligt, eller hetsa fram saker genom tjat tjat tjat som nån slags tidsstudieman, och inte få kunna stå för något bra i mitt eget namn, vilket sabbade möjliga öppna nätverk i branchen.

2012 blev en flopp på allt som hade med jobbet att göra, utom att jag gick från 50 procent mot  heltid och blev uppsagd i ett varsel lagom till jul. Alla tror att det är en jättebra deal för mig och att jag har all tid i världen att slicka sår och sadla om, men ingen är väl gladare i dessa dagar än de som till slut fick fasta jobb och kunde börja sina vuxenliv.

Anser det absurt att man ska jobba ihjäl sig när man har dagis- och skolbarn, och finnas där pigg och entusiastisk dygnet runt för andras skull istället för att man delar på de jobb och tar en del av det som måste göras, oavsett ålder. 

2 februari 2013

1 februari

Jag ger det tre vintermånader: februari, mars och april.

1 februari.

Dagen var en fredag. Dagen glömd eller gömd.

Tänkte skriva viktiga mail, men fick lov att vila istället, och körde en e-learningkurs i Mac-operativ-basics på sängen, så att jag knappt behövde lära mig någonting nytt, bara få bekräftelse på att jag inte missat så mycket.

Loggade in lite här och där, läste x-jobbmail, svarade på en enkät. Snabbläste Aftonbladet och Expressen, bland annat om Anna Wahlgrens visit som gäst hos Skavlan.
Bestämde mig för att skita i att se programmet, trots att Skavlanrepriserna har en tendens att rulla in under min mest min tv-benägna tid på dygnet.

Funderade på relationen i familjer, och hur personer i en familj kan uppfatta och uppleva samma händelser och skeden så extremt olika.

Alla har en historia att berätta, som det brukar sägas. Visst är det tur att det finns personer som vill berätta någon annans historia. Men faktum kvartstår. Jag tror att de flesta inte bara vill lyssna och höra regisserade berättelser, utan också berätta och bli förstådda.

Umgås så mycket med storytellers och har väldigt svårt att hantera när saker sitter så långt inne att det inte går att formulera.