Surströmming

Det pratades om surströmming.

Kanske är det ovanligt att vara uppvuxen i Stockholm, och aldrig någonsin ha ätit surströmming, bara känt hur det luktar, i nåt sommarstugeområde som barn, och trott att överfulla utedass i hela området liksom svämmat över.

Om surströmming är gott eller inte kunde handla om vad som helst. Alla har olika åsikter och erfarenheter, eller kanske inga alls.
Det är en överlevnadsinstinkt att undvika mat som luktar illa, och först när man är övertygad att det som luktar illa inte är farligt, så äter man.

Tänk om all mat skulle lukta som surströmming.

Numera kanske man ska vara lika mer skeptiskt mot att "mat" inte luktar nåt alls eller luktar för gott eller för mycket. Kanske är den ihopmojsad av nåt helt annat än vad man tror, och ingredienslistan är så lång och obegriplig att man närmast kan utesluta att det är annat än kemikalier, tillåtna nu, kanske förbjudna sen. 

Liv, lust och ständigt denna död

Whitney Houston hittas medvetslös på hotell i Berverly Hills och avlider i en ålder på bara 48. Hon hedras världen över som den megaartist hon var, men som redan för många år sen varit i utförsbacken på grund av droger.

Den hets vi människor utsätts för drabbar uppenbart en del stora artister mest, med förkortade liv. Vi har ännu inte slutat prata om Michael Jackson och Amy Winehouse.

Den ångest som driver fram till drogerna, och det lidande sen drogerna skapar är en dödsdans som går olika snabbt. Antar jag. Det är som att man har en ojämliktfördelad ranson av livstoppar och dalar och inte samma möjligheter att hantera det, oavsett hur mycket pengar man har.

Jag funderar på leva-här-och-nu och vad-händer-sen-då-frågorna varje dag. Lever mitt uppe i ångestlandskap.

Det räcker ju inte att vara enormt bra, göra några fantastiska uppträdanden eller filmer. Man ska exponeras i medier, granskas, tjänas pengar på. Och vara evigt ung och vacker. Och smart, och följsam, men ändå otroligt unik.

Även om Whitney inte brutits ned av hårt drog- och läkemedelsanvändande, så åldras alla, all träning och krämer till trots, och hånet mot kvinnor som blir äldre är kompakt. Även oss vanliga mittemellanmänniskor som försöker ha något värde i våra egna futtiga liv, där vi enbart har till uppgift att vara grådaskig och tjänstvillig arbetskraft som nån jävla naturresurs.

Vi har ju en tradition av att vad som krävs för att få en människa att gå behöver inte vara mer än en kopp soppa eller en sup per dag för att rulla vidare, åtminstone på sparlåga.

Andra bloggar om Whitney Houston, musik, liv och död

AJ, AJ, vad sysslar damen med?

Man kan ju ställa in facebook, om man har tid att läsa anvisningarna, och också följer med när de gör förändringar, som till exempel förvandlar privata alster till publika utan att att man märker det.

Någon så kallad "timeline" har jag inte fått än - och det går inte att koppla det jag skriver här till facebook, även om jag i nåt enstaka svagt ögonblick skulle vilja skippa allt integritetstänkande, men har inte kunnat, både med tanke på familj och jobb.

Är lite nyfiken på hur facebook ska lira ihop min timeline eftersom jag haft lite olika konton, ett privat och ett för jobb, men raderat jobbets.

Men man måste kanske tänka taktiskt. Om man inte ser sig som ett eget varumärke kan det vara god idé att bevara sitt privatliv, och företräder man någon annas företag måste man sälja sig rätt, om man nu vet vad de vill.

Jag förstår att jag kan tycka att det är kul att lägga ut en bild eller snutt från något kul jag varit med om, men är inte lika glad att bli utlagd på nätet själv, i dålig dager. Blir också vansinnig om nån fotar mig när jag till exempel ligger och sover. Galen blir jag. Däremot kan jag tycka att det är helt okej när så mycket är tillåtet och ingen skäms för sig, som MondayBar-kryssningarna, där man är verkligt proffs om man inte lyckas hamna på bild.

Jag brukar ibland be personer ta bort foton på mig från facebook, medan andra bilder får passera även om jag inte är mitt tjusigaste jag.

Nu ska jag tänka om och bara publicera bilder på mig själv, tagna av mig själv..

Den värsta bilden på mig någonsin satt i föräldrarnas fotoalbum, mina första år. Föräldrarna tog mig inte till toan i tid, och fotade mig på stranden mitt i privat akt, och satte bilden i fotoalbumet med bildtexten "AJ, AJ, vad sysslar damen med?"

Jag skämdes som en galning.

Oktobergubbs i gamla stan

Känns som jag är ensam om att vara rastlös kring fel saker.

Livet står och stampar.

Jag vill ut och resa och jobba med saker, men blir nedpressad till en pöl om jag nånsin yttrar att jag skulle vilja vara på väg nånstans.

Det ska mycket kraft och vilja att bryta kulturmönstren här, där allt kretsar kring att bli nån och skaffa nånstans att bo, och sen träffa nån, och hitta nånstans att bo, fast ihop, en sen i åratal försöka trivas hemma och bo in sig i varor och tjänster, som inte kan brytas förrän man skiljs, om man nu gör det.

Och efter det har man inte råd med nåt.

Jag är fel ute. Jag är inte riktigt med i spelet. Och vill inte, helt klart.

Vill inte ha den ständiga och hysteriska obalansen. Jag vill ha omväxling mellan hemma- och bortaliv, och gärna jobba hemma och spendera fritiden socialt och utanför hemmet. Eller tvärtom, men inte göra precis samma hela tiden.

Igår, efter att inte ha tagit en cykeltur eller inte promenerat värst mycket, tog jag en inlagdsströmmingsmacka i Gamla Stan. Omkring på matstället: bullrande män på afterwork med jobbet i grupp, eller en och en tysta.

Stora portioner mat, högar med anka, stora oktoberfestöl, och så en till.

En enda kvinna i lokalen utöver servitrisen.

Och den kvinnan var inte jag. Jag är varken eller, eller både och. I min ålder spelar det inte stor roll vad eller vem man är, och innan blev man ändå inte accepterad som den man var, vare sig i tjejgängen eller i killbanden.

Vid bordet bredvid satt stora, rentav tjocka, och väldigt otjusiga varianter av män, som saknade alls slags måtta. Man jobbar och äter och dricker. Thats it.

Med självklarhet ska man ha livets goda, man är värd det, utan att behöva vara snygg.

I sällskapet satt en mycket yngre person, en tjej: tunn med hässvans, i färgglada moderna kläder. Fick känslan att det var hon som beställt bord och taxi till männen, utöver allt annat hon troligen fixar åt dem på jobbet från måndag till fredag.

Undrade vad hon tänkte, där hon satt och petade i den tyska husmanskosten. Får mig att tänka på konferenserna när jag jobbade på stora företaget, och vi var två mjukisar och typ tjejer (kommuikation och HR) och resten tunga män, med tekniska och beslutsfattande jobb, stora bilar, feta löner, och hårt jobb, men också backande sambos eller fruar därhemma.

Äsch, säkert har hon nån man hemma som ser till att barnen hämtas och helgmaten transporteras och hemmet ordnas, medan hon och de andra kvinnorna njuter tysk husman och oktobersejdlar och enbart behöver tänka på att klara det egna jobbet nästa dag - och inget annat.

Lösryckt

Är det inte lite konstigt nuförtiden att man anses arbeta när man sitter knäppstill på kontor och teoretiserar.

Tänker på vilka det är som tycker att andra ska komma till dom, och vilka det är som ska transportera sig, anpassa sig till tider och betala för tjänster.

De som vårdar sjuka sitter still, och de sjuka måste åka omkring. Jaja.

Är det inte sjukt att klämma ihop sig på transportmedel för att sitta i ett kontorslandskap och tiga var för sig framför en skärm.

Jag tror inte folk VILL använda till exempel videokonferens, skype och sånt, för det tar bort transportsträckorna som är kanske den enda friheten man har mellan "hem" och "arbete".

Man kan vara uppenbart närvarande utan att vara exakt i samma fysiska lokal. Hu. Fysisk närhet förpliktigar. Ser man någon slå en unge ingriper man. Ser man ett papper gömmer eller glömmer man det.

Umgås ska man göra på sin fritid, via sociala medier, via dator eller mobil - utan fysisk kontakt. När man däremot är fysiskt nära och faktiskt kan prata direkt i realtid ska man hålla käft och låtsas som det regnar.

Tänker på att ungar kan vara borta en månad från sina dagis och verksamheter utan att någon som kan och ska ha koll faktiskt kollar läget.

Utflyttningslägenhet

Hörde just ett par i min ålder prata om att de skaffat, alltså köpt, en utflyttningslägenhet till barnen, som de själva ska flytta in i när barnen skaffat eget boende. Ena barnet har bott där ett tag, flyttar ut med sambo och barn, och det yngsta barnet flyttar in. Själva bor de kvar på Södermalm.

Det är liksom lite olika vad man har råd med även om man inte sitter i sjön.

Så många mammor bekostar nu vuxna barns boende på olika sätt, till exempel behåller en alldeles för stor och dyr lägenhet, som jag gjorde, eller hyr något åt barnen i andra hand, eller bekostar studieboende på andra orter och så vidare.

Att plugga på annan ort är säkert vägen ut för glesbygds- eller småstadsungdomar, men stockholmsungarna vill ofta inte flytta från Stockholm till orter där det definitivt inte finns några jobb, om än bostäder.

Tänkte hur det skulle förenkla för ett tjog morsor man känner att hyra en stor lägenhet ihop och låta ungarna bo ihop där, i varsitt rum, och att vi istället för att slita och släpa var och en istället anställa en bodyguard/kock/städare, eller åtminstone en städhjälp en gång i veckan, som alla ungarna kommer att tvingas städa för att kunna släppa in. Tänk alla år varje dag varje förälder använder till att hålla sina ungdomshushåll på någorlunda sanitär nivå och fylla kylskåpen.

Det är så typiskt oss att vi mörkar eller skjuter upp problemen och löser dem kasst som fan, var och en för sig, med mycket möda och stort besvär.

Alla ska ska lösa sitt livspussel själva.

Föreslog när sonen var bebis mitt i kargaste vintern att granntjejen med jämnårig bebis i dörren brevid kunde samarbete lite: Till exempel köpa mjölk och sånt åt varandra, så att man inte båda alltid behövde bylta på och packa in bebis och gå ut med barnvagn i kylan, om man nu bara behövde lite mjölk från närbutiken och springa ner och boka tvättstugetid och sånt.

- Du kan väl kontakta mödravårdcentralen och gå på mammagrupp och du behöver prata med nån, sa hon. Jag älskar att vara hemma med mitt barn, jag klarar det här mycket bra själv.

Men det var inte precis det jag föreslog, utan att man kunde teama lite med det praktiska.

Säger hemska saker

Säger hemska saker ibland. Som att det inte är någon idé att jag är med längre. Det vill andra absolut inte höra. Och man vill inte att barnen ska veta.

Men å andra sidan är det vårt otroligt ogästvänliga lutheranska prylgalna tråkvardag som jag varit morsa i och lurat in barnen i, istället för att kämpa kämpa för ett annat slags värdigare liv, där man inte hela tiden ska konkurrera på alla fronter eller ge upp.

Det kanske är depression, eller uppgivenhet. Verkar inte som att något löser sig, eller att det går otroligt långsamt och hackigt hit och dit, på ett vis jag inte kan styra. Min stora önskan att slippa den svenska kulturen åtminstone delar av året har helt kommit av sig, och ingen vill ha mig till något av det jag gillar att göra.

Är inte heller riktigt med i den här hela-havet-stormar-leken. Arbetsmarknaden går på nåt sätt ut på att det ständigt ska vara brist på jobben, även i goda tider, så att folk känner att det är en ynnest att få jobba för dålig lön. Det går ut på att alltför många stolar saknas när man träder in på arbetsmarknaden. Men av nån anledning är det så att det sen är helt okej att hålla stenhårt i sin plats, vilket inte gagnar vare sig ung eller gammal. De unga kommer inte in och de äldre tråkas ihjäl av att göra samma sak hela tiden.

Fast en del av oss gillar att ha schema och göra samma hela tiden, hela livet.

Troligen är jag själv sån om jag fick sätta mina egna vanor och tider och kunde jobba med några av de områden jag tycker är kul, och hade några jag kunde behålla för att ha kul. Som mitt fotande. Det är ju helt privat nuförtiden.

Inte strandliv igen

Det där söka-strandtestar-jobb fick mig att trigga igång en del funderingar. Trött jag blir. Trött på mig själv mest.

Alltså inte på tidningen eller idén, utan på all kraft som finns som inte kommer till uttryck, eller lirar fel, som min egen.

2000 sökte, 50 fick chansen och 1 enda får 4 gratisresor mot att blogga och skriva åt tidningen. Jag trodde att de åtminstone skulle välja ut 4-5 stycken. När jag sökte jobb nån gång förr i tiden har det kanske varit 50 eller 100 sökanden, och då man har ändå en viss chans att få jobb.

Man tror kanske, till slut när man nån gång kan försörja sig hyfsat på sin egen lön, att man också kan bestämma själv. I själva verket har man troligen kommit dithän man kommit för att man varit bäst på att anpassa just vid rätt tillfällen, inte för att man varit speciellt speciell, eller speciellt bra.

35-åringarna

Kanske var folk avis på mig när jag var i dryga 30-årsålder och rätt nyanställd på det stora företaget, och hade ett bra jobb från början. Jag var troligen sötare än nu, klar i huvudet, och mycket snällare. Jag blev betrodd med oförskyllt ansvarsfulla uppdrag, hade lägenhet i innerstan, var gift, två barn.

Men jag gick inte först från jobbet. Det gjorde de med riktigt små barn, och de tjejer som inte hade delat upp ansvaret mellan sig och partnern, eller de som var ensamstående och hade långa resor. Jag var sist kvar, tog taxi, och kom sist till dagis.

Sen var det ännu orättvisare att jag skilde mig, och hade vårdnaden bara varannan vecka, och kunde jobba ännu mer, men också började resa lite ibland och fick bestämma allt om hemmet och pengarna själv, utöver att dra in dem. Jag hade både bra jobb, två barn, lägenhet och ekonomisk frihet och var bara 34-35.

Förstår att de 25-30-åringar som börjar på första slavjobben efter alla skolor som ser glimtar av småbarnsfamiljskollegornas stabila och konsumtionsfulländade liv via facebook kan tycka att 30-40-åringarna har alldeles för mycket vabbande och jobbar mindre för mycket mycket mer lön och bara har alla fördelar.

Sen får de se, när tjejerna får dra hela lasset själva. Båda jobba, sköta ekonomin och markservice åt (man och) barnen. Eller ständigt bli ifrågasatt om man inte har barn och familj och varför man är sån karriärist.

Ja, framför allt har man ingen tid utöver att ploga fram och försöka få ihop allt med barnen och ett allt trängre - eller svindyrt större boende och allt som krävs av föräldrar som också ska vara i sina bästa år på jobbet.

Hur ser de då på en trött 50-åring? Själv fattade jag inte varför de tjoande 40-åriga kollegorna skulle åka till Mykonos på semester. Det var helt obegripligt. Why? Har de inget liv eller?

Nu fattar jag hur seriöst allvarligt det är att inte ha fixat sin basgång än. Man måste fixa till sig trovärdigheten för ett fast jobb, och efter massa slit får man ännu mer slit, som att man är outtröttlig, och i horisonten ser man barn och barnledighet. Poff så är man där - och så har man missat det hela, eller man håller på och försöker få till det i åratal med olika förhållanden, som spricker.

Man är 40, redan. Hann inte eller hann ingenting.

Sen 50. Oj, jävlars.

Och uträknad.

Det är så man inte får tänka. Att man är slut. Och alltid varit.

Självcensur istället för klageri

Det känns inte som att man kan berätta hur det utan att andra känner sig trampade på.
Ifrågasättande tas för gnäll och i värsta fall självömkan.

Ja, ok, jag självömkar och viömkar en massa.

Jag vill också ha frihet, skriker jag. Jag skriker med ungdomarna i nordafrika och tror att de helt enkelt vill ha vanliga mänskliga rättigheter. Jag skriker med tjejerna. Med alla kloka unga som inte får vara med.

Man kan inte avslöja eller anmäla mobbning på skolan eller arbetsplatsen utan att drabbas och bli ännu värre offer än man var. Man kan inte avslöja hemskheter och missförhållanden i hemmen, när man riskerar att kapa den enda gren man själv sitter på.

Hälsan tiger still. Så länge man är tyst är det frid och fröjd. Så länge man nöjer sig och håller tyst är det ok.

Man får väl väsnas fredag och lördag kväll om man är mellan 18 och 25. Sen får man faktiskt börja skärpa sig. Det ska vara slutlekt och slutblajat. Det allvar det här med att vara vuxen i Sverige. Torrt och tyst allvar. Hitta nån att bygga bo med, annars hotar ensamheten vid korsordet, som pensionären sa nyss. Man får väl vara nöjd, det är fint när man tittar ut på sommaren.

Sanningarna kan man ju med fördel spara till sin bekännelseroman, då det jävlars ska geggas i avslöjanden, om man nu är en person som ändå har andra lite kända omkring sig att skvallra om sen. Det är en av massdrömmarna här i landet: att skriva en roman om hur man haft det.

På mina arbetsplatser har man så väl alltid vetat vilka det är som skitsnackar mest och leder intrigerna, man vet vilka som smörar och slår sig för bröstet. Är man en sån som jag hör man aldrig pratet, utom när de spårar ur på nån afterwork, och de inte tänker på att en intruder råkar vara med.

Eftersom det mesta nu händer i hemmen och på arbetsplatser där man kanske sitter lite löst, så kan man ska inte prata om ickeaffärsmässiga saker som bara tar tid från de som är tysta och gör rätt för sig.
Klimatet är att man ska vara nöjd, bara nöjd, nöjd, nöjd, men sugen får man vara, på ära och berömmelse. Vinna eller försvinna.

Känns något fel går det säkert att träna bort. Bli snygg, snäll, smal, större, gladare, friskare. Nöjd med sig själv. Och sätta kravet på sig själv så lågt att det går att vara nöjd.

Det är tillåtet att tycka och tro som man vill, men det är faktiskt privat. Det ska inte påverka nåt. Tycka kan man göra när man röstar.

Däremot får man utöver hälsobyggen prata om något som var tabu förr: fysik och position.

Man kan prata om vad man väger, vad man äter, hur och när man går in och ut, man får visa hur man springer runt med sina uppdrag. Man kan också berätta om drömmar om vad man vill ha som går att köpa. Men inte gärna ifrågasätta varför den där prylen ger tillfredsställelse eller lycka. Sakerna är för att man ska förbättra sin position.

Man tror man har frihet att köpa sig vad som helst om man bara (har turen och vinna på lotten) och det är friheten: att kunna köpa vad man vill. Men välja hur man vill leva, det är en helt annan femma. Välja vänner? Nej. Välja vem som ska bli kär i en och som man själv är lika kär i? Nej. Köpa en egen ö där man kan välja sina vänner? Nej, inte precis.

Men man får prata vad man skulle vilja köpa och hur man skulle vilja bo.
Och så får man förhålla sig till film och tv-program.

För och emot Solsidan. Har de gjort bort sig eller inte? 

Se eller inte se Let's Dance.
Orka hänga med i revolutionerna i nordafrika?

Se eller inte se uttagningarna till Melodifestivalen?

För och emot att se serier när de till sist sänds på svensk tv, så att man garanterat håller sig hemma vid tv:n primetime, så att man definitivt missar sitt eget liv när man har sin enda lediga tid?

(skrivet i februari, postar ibland mina draft när jag lugnat ner mig..)

Inte gå hem

Har gjort ett försök att få en bostad som känns som ett hem, och ett liv på rätt väg.

Hann liksom aldrig dit innan jag klampade i väggen. Förändringar tar väl sin tid, och tid till sig själv är inte det man är van att ta sig, när alltid andra står eller stått i centrum, eller om man nu bara uppfattat det så. I femton år var jag helt genomskinlig, tyckte jag. Mellan 20 och 35 såg bara barnen att jag fanns.

(Från 6 december förra året..)

Sen plötsligt blir man bara en plump på kartan eller nåt.

Andra vet recept på hur man gör för att koppla av. Man tar en liten snutt favoritgodis i sin vrå eller låter sig masseras. Man sätter på en halvlång badrock på spa och tvingas visa blåfrusna vinterben och kämpar för att tycka att det är jättejätteskönt att duscha och sitta i bastu med kollegorna. Koppla av för faan. Åk till landet, drick vitt vin, köp tofflor, läs bok, ät pepparkakor. Unna dig lite lyxprodukter.

Tålamodet har väl tagit slut. Jag reagerar både på att folk är idiotiska, på enkelspårigas hybris, konservativa, snåljåpar, oliberala, missunsamma, konsumtionsdårar, opportunister, whatever. Jag har något slags dubbelseende, förstår mig inte på de som bara är nöjda med allt, för det är obeträdd mark för mig: att man har det ungefär som man vill ha det. Amen.

De får tycka som de vill, men jag vill inte bli invaderad när jag själv vill ut. Inte instängd. Jag vill ha mitt space där jag kan vända på tårtan och fundera på om det är tvärtom, egentligen. Att de som inte har ett enda problem är själva problemet, till exempel.

Det är varken kriminellt eller politiskt känsligt. Men jag har väl rätt att bli uttråkad när andra inte tycker någonting alls, eller på jobbet där man inte är med i intelligentian över huvud taget.

Behöver antagligen nån total avkoppling ibland. Jag blir otroligt uttråkad - inte avslappnad - av ickevalda repriser.

Igår pratade M och jag om att det brukar kunna ta minst ett år att komma över dumpningar. Hon är vid en 2-månaderskris, men mycket värre däran än jag var då det hände senast. De var gifta och allt måste ta om hand, slängas eller delas upp, och minnena av livet man haft ihop blir blivit svårt solkade. Det är lätt att bara hiva allt över bord då. Och man försöker hindra andra från det.

Man måste kanske passera viktiga datum innan man kan ta itu. Om karln flyttade till ny tjej en helg i oktober så är det först i oktober året efter man kan se om känslorna verkligen förändrats och om man börjar komma över eller kommit vidare.

Jag säger dumma saker. Mer än nånsin. När jag drag igång en fråga eller diskussion och inte får några motargument blir jag bara värre. Blir galen när folk bara känner och känner och blir sårade - men inte tycker nåt. När jag bråkar behöver det nödvändigtvis ämnet vara det det verkligen gäller.

Jag vill veta hur folk tänker, vad de vill göra och om de vill ha nåt av mig och i så fall vad. Jag vill ha ett hum om hidden agendas, inte bara inbilla mig dem. Vad vill de, vad längtar de efter?

Jag finns här, med öppen och visad agenda. Att jag inte bli ihop med någon just nu, eller nånsin, betyder att jag inte alls eftersträvar att bli kär och ihop med någon. Jag är aktivt ovillig, vill ha min kropp ifred, här och nu, hemma och ute och borta.

Mina egna åsikter och önskningar ältar jag år efter år, och de ändras inte. Verkar som andra tror att det räcker med en semestertripp så är jag tillbaka och nöjd i torr frysvardag. Tänkte ta friår då, 2005. Tre saker hände: Tsunamin, brorsan dog och friårsmöjligheten togs bort.

Det året kändes inte som rätta året att förverkliga sig själv precis.

Alla jag kände började rämna och gå i bitar, eller gick i träda. Som de anhöriga till Estonia som man knappt hörde om sen. Just hide it away. Ingen idé att börja rota, för gör man det mår man bara ännu sämre.

Jag tycker jag säger vad jag önskar och strävar efter.

Jag kompromissar och kompromissar och går oftast mer än halva vägen hela tiden tycker jag själv. Jag tror själv att jag är glad och nöjd om barnen är i hamn och för övrigt att folk bara tycker att är ok eller tycker om mig. Men de kräver att man älskar, gullar och smörjer. De säger att man "inget ger", för man ger inte det som är guldet: love. De vill ha just det man inte kan ge. Dom ger, gull-gull, men jag ger INGENTING tillbaka. Ingenting.

Uttalade kärlekskänslor är nuets valuta. Ös på och du får mångfaldigt tillbaka. Peace and love och ipad i julklapp.

Nån säger att jag kanske rent av är autiskt. Tack för den, tänker jag. Men också kanske lite längre än så. Klarade ändå över 30 år i sociala arbetslivet innan nån ens kom på tanken.

69 meter över havet

Orten här ligger 48 meter över havet enligt yr.no och eftersom jag bor på kulle och högst upp i huset lär det vara ungefär på 63-metersnivån, men inte 69 som varit snyggare. http://www.yr.no/sted/Sverige/Stockholm/Hammarbyhöjden/

Det blev en konstig rockad det här året. Jag flyttade ifrån dalgången mot Tanto, och ett snäpp sydösterut, för att få ett högt guldsolssydvästläge och slippa den där deprimerande skuggan som slog in på kvällarna ungefär när jag kom hem från jobbet, jobbet jag jobbar på för att bland annat ha råd att bo just där.

Men det är okej att bo här på höjden ett tag till tills jag vet vad jag vill egentligen, utöver att bo själv, för första gången på 30 år eller mer. Närmare bestämt 32 år.

Känner lite press från sociala grannar. Men jag orkar inte glida ner på gården till gemensamma uteplatsen. Jag vet ju knappt vem jag är längre. Vad jag än säger låter det bara excentriskt. Men inte för mig. Jag fattar ingenting om varför inte folk rör sig någonting, ens i närmsta världen.

Jag har tröttnat på mig själv. Jag är inte trött på mitt eget sällskap och mina egna upplevelser, men har blivit så bortrankad och feltolkad genom åren att jag inte tycker om den roll jag får i de sociala spelen. Jag förstår att det är så enstöringar beter sig. Man ställer sig åt sidan, inte för att man vill vara själv, utan för att slippa bli skadad. Man är kanske inte enstörig från början, kanske bara blyg och oframfusig.

För egen del, och jag ska inte gå in på vad jag brukar råka ut för, så ogillar jag hur tjejer ständigt förstör varandras möjligheter på olika plan istället som killar, som teamar ihop sig på beständiga sätt över tid, och ger varandra jobb och ordnar roligheter och löser problem ihop. Det är att förenkla, men många tjejer bara pratar.

Fast alla killar har inte såna gäng, och många blir också utan kvinnor, för den starka mansflocken lockar till sig tjejer, som också vill ha lite kul, men tjejerna byts ut efter hand.

Ofta är de enslingar med nåt extra järn under västen man möter när man är ute ensam tjej i stan eller på resa, och man blir skräckslagen: de är som svarta hål av längtan, där kvinnan ska lösa hela utanförskapet och skapa social stabilitet, all närhet och social legitimitet.

Nej. Jag är inte med på banan. Parförhållanden tråkar ut mig. Jag vill inte ha det. Känner jag ett stråk av tillfälligt intresse eller förälskelse så blåser det över som en laddning i atomosfären och ett kort åskväder. Sen kommer solen fram igen och man är fri.

Hur ska då andra uppfatta en, när man alltid ställer sig åt sidan och säger varsågod. Gå före ni, ta bästa jobben, låtsas som jag är en idiot, trumfa över ni.. jag vill inte vara i uppmärksamhetens centrum, för jag är redan där. Och jag vill inte ha nån som tar över i mitt centrum och rumstera omkring och dissa det jag tycker om.

När de värsta egona i sociala spelet paraderar då vänder jag mig åt ett annat håll. Och rullar iväg med cykeln.

- Du kan om du bara vill, sa modern och alla lärare. Ja, och jag vill inte dansa små grodorna och ha hårda tofsar och vara fin. Jag vill cykla till badklippan och dyka i.

Det är det jag vill.

Verkligen den verkliga verkligheten

Lyssnar ju rätt ofta på P3 kultur, men uppfattar sällan vilka personerna som diskuterar eller intervjuas är, men det är ett bra program, åtminstone då jag lyssnar. Träffar så få tänkande och tyckande personer i vardagen, så jag behöver lite stimulans.

Nu diskuterar de verklighetsuppfattningar och var som är "konsesusverkligheten". Alltså den verklighet många kan enas om är verkligast och verkligen verkar existera.

Nja. Skilda världar träffar man varje dag. Att som kvinna sitta nästan helt naken på ett stadshustak mitt i stekande sol skulle troligen uppfattas som ett brott mot all sans och sedlighet eller brottsligt, om det var i Afganistan, till exempel. Här uppfattas det som rätt normalt, men inte helt och hållet. Jag blev både igår och idag uppbjuden på en sån session, men tackade nej. Sitter hellre på en brygga vid vattnet. SÅ jag är alltså lite mer normal, kan man säga, enligt den syn jag tror de flesta har.

Tidigare i P3 kultur rapporterade en Märta om sina försök att ta bort sig själv från Internet efter en episod där mamman la sig i hennes privatliv på facebook. Mina egna föräldrar är inte ens i närheten av något internet, så själv är jag lugn, men jag funderar på motsatsen. Hur man faktiskt gör sig närvarande och synlig genom att envisas med att finnas på nätet och inte bara försvinna. Tvärtom TA SIN PLATS. Synas i det publika rummet. Låta och stöka lite, även om det är i liten skala och ganska tyst.

Vem vinner mest på att medborgarna gömmer sig och håller tyst och är anonyma och jävligt försiktiga och inte vågar stå för vad de tycker? Rädsla och paranoja leder ingenstans. Det är bättre att dra ut de verkliga monstren i ljuset.

Läs även andra bloggares åsikter om konsensusverklighet, verklighetstunnel, livsstil,

100 kartonger i kubik

Hur mång kubik förrådsutrymme behövs om man behöver stuva in 100 flyttkartonger som har måttet 60x38x44 cm? Enkel matematik? Förra gången jag flyttade tog det tre veckor från flyttbeslut/kontraktsskrivning till själva flytten. Jag hann inte gallra, men satte lappar på lådorna i alla fall. Nu är det mest en fråga om att både hinna gallra, renovera och hitta nånstans att flytta.

Hemmets tröga matematik

När vi flyttade in här för snart 10 år sen var det med 115 flyttkartonger.
Om en flyttkartong motsvarar 4 kassar med saker, hur många dagar tar det då att bära ut (och ge bort) lösöret om man lyckas ta med sig en kasse om dagen?
Hur många dagar tar det om man bara lyckas bära ut en kasse varannan dag?

Kvinnor kan inte kan samarbeta naturligt

"Stötta varandra - lyft karriären".

"En wing woman är mer än en vän. Hon stöttar dig nämligen inte bara privat utan även i karriären. Det kan nästan vara som ett utvidgat äktenskap, där två eller flera kvinnor hjälps åt för att få ihop arbete och familjeliv. Uttrycket kommer från USA där kvinnor insett fördelarna med att samverka."

Sjukt att kvinnor inte kan samarbeta naturligt. Vi ska tro oss vara konkurrenter och bara jobba en och en eller i kollektiv på schema där ingen får sticka upp, eller jobba för en man eller ett gäng av män. I övrigt vara möjligen bästisar och väninnor, men bara i undantagsfall göra riktig business ihop och stötta varann i arbetslivet som män gör. Vem vinner på det?
Inte kvinnor i alla fall.

För många kvinnor ligger valet och stoltheten för jobbet så långt ifrån dem själva att man bestämt att aldrig "prata jobb" privat. Om en lyckats blir det jobbigt för de som inte gjort det. Tanken att lyfta sig ur lönetjänar- och hemarbetsfällan finns inte på kartan.

Här en blogg som är mer positiv än jag, som skrivs av ett gäng av kvinnor i karriären som just slagit sig ihop.

Läs även andra bloggares åsikter om wing woman, kvinnor, livsstil, bästisar, väninnor

Södermalmare vill sticka ut

Var sjätte södermalmsbo, eller var det var femte, har en egen blogg stod det i senaste numret av Södermalmsnytt (som bara finns här i pdf). Det gör Söder till den bloggtätaste stadsdelen i Stockholm. Vi är så allmänt wannabe-media här att det faller sig naturligt..

Vi söderbor är, enligt den livstilsundersökning tidningen beställt, egentligen inte speciellt annorlunda än andra stockholmare, men "viljan att utmärka sig är ovanligt stark". Vi är också sympatiskt nog, tycker en inflyttad serietecknare från Norrland som iakttagit invånarna sen 90-talet, självkritiska och skäms lite över att vi brutit den rockiga traditionen och nu är lika medelklassigt borgerliga och fåfänga som alla andra innerstadsbor.

Jahaja. Vad mer?

Liksom Kungsholmsborna har över en tredjedel på Söder haft mer än 25 sexpartners, 33,7 procent på Söder, 37,4 på Kungsholmen, medan Vastastansborna är mer präktiga med bara 19,8 procent. Det var väl där babyboomen började, så det är bara en tidsfråga, skulle jag tro.

Man får inte direkt prata högt om att man har eller haft många partners eller vad man tycker eller tyckte, inte om man är tjej i alla fall och definitivt inte inför killar. Det är fortfarande tabu, fastän mycket av verksamheten ute på stans och nätets möteslokaler handlar om att hitta och testa sig fram till Mr eller Ms Right, även om man redan har en partner. Det yngre kanske inte heller förstår att karusellen inte alltid slutar med att man hittar nån och skaffar barn, utan lika gärna kan börja där.

Jag är i alla fall runt och härjar lite i alla stadsdelar, och lämnar stan nästan varje dag som tvångspendlare till och från jobbet. På helgerna känner jag oftast inte för att lämna Söder, men det är bara för att jag bor här och inte kan vara tillräckligt mycket hemma i veckorna, och i övrigt för att jag inte alls vill gå ut någonstans när det är kallt och grått. Men det håller inte i sig mer än just några dar.

Läs även andra bloggares åsikter om Södermalm, södermalmsbor, södermalmare, livsstil, stockholm

Godmorgon Sverige

"Godmorgon Sverige. Nu har krisen kommit till dig", Närlinglivsdelen på Svenska Dagbladet på onsdagmorgonen. Man kan undra vad rubrikerna kommer vara idag. Just nu är det så kallat "fritt fall" på Asienbörserna efter nya stördykningar på Wall street. Om det nu finns ekonomiska terrorister - och varför skulle det inte finnas det - kan man gott påstå att de lyckats med sin attack.

Kan krisen krisa så nog f*n kan den

Ja, nu får vi se hur det går.

Wall street faller än djupare, fast folk trodde att finansmarknadskrisens botten var nådd. Men botten är botten. Botten är Nada. Eller minus, som när bara skulderna finns kvar, och de eventuella slantar som finns kvar på nåt konto inte går att få ut för att bankomaten är igenspikad och bankens internetplats stängd.

Då kan man ha nytta av alla prylar man har i sitt 18 kubiks förråd med konsumerat överflöd. Man kan repa gamla lakan till remsor och väva sin matta själv. Koka soppa på en spik. Äta övervintrande gråsparv med rotmos.

Dottern tyckte att Svenska Dagbladets Näringlivsdel hade sin bästa förstasida hitills, 9 oktober. Återkommer till den.

Sex and the city over and over

Nu har trean snabbkört Sex and the city med två repriser varje vardagkväll, och nu i sista avsnittet var alla lyckliga och Carrie åkte hem med Mr Big från Paris, och vänninorna kunde återförenades över lunch. Alla fick till slut både och.

De fyra huvudpersonerna är också ovanliga på så sätt att de inte försökt erövra varandras dejter eller killar. De har inte försökt konkurrera ut varandra. Det är en verklig utopi det. De har haft konflikter, men inte snackat skit om varandra. Och det är riktigt wow.

Utöver sex- och relationssnacket genom hela serien slår det mig att det som gör serien så absolut overklig är att det är en ovanlig vänkonstellation med sinsemellan helt olika tjejer som troget håller fast vid varandra, genom alla flirtar och förhållanden de har med män åt olika håll. I verkliga livet verkar tjejkonstellationer snarare upplösas så snart en tjej får fast sällskap.

Man får känslan av att män håller ihop med sina polare - även om de har en partner.

Möjligen ändras det nu, när man försöker få det som i Sex and the city eller som i Vänner.

(Såg sen att P3 planet just idag pratade New york och hur man kan göra en sex and the city på plats)

Läs även andra bloggares åsikter om livsstil, sex and the city, tv