Så jag ska väl sluta klaga på vädret.
Sluta klaga över huvud taget kanske. Se det positiva i allt som inte är katastrof.
Folk är likadana överallt. Tänker och känner i stort och smått. Är människor. Vansinnigt känsliga varelser. Har inte ens päls. Bara en hårtofs uppe på huvudet. En del har inte ens det. Alla överallt är lika känsliga för kyla, hetta, vind och blöta. Det är en myt att man vänjer sig.
De första 10 åren finns inte stora chans att klara sig själv, och hela livet är vi otroligt beroende av varandra för att överleva, även om vi nu delat upp arbetet så att var och en bara behöver gör en sak och få pengar för varu- och tjänsteutbyte, så är vi i botten totalberoende. Tänk om alla skulle sitta vid en dator och skriva texter hela dagarna. Skulle inte bli mycket att äta eller att dricka av det.
Bara några få platser i världen har det perfekta och stabila klimatet. Några platser faller bort pga jordbävningsriskerna som Kalifornien, och Västindien på grund av orkansäsongen. Kvar blir visst några orter på Nya Zeeland och några få kustremsor runt Medelhavet.
Nu börjar det regna. Känner motståndet. Vill bara inte gå ut... men jag ska inte klaga. Kanske borde jag ut och jobba på fältet istället för att sitta här och planera pannbiffsmiddag.
Visst, man ska klaga med måtta. Men man bedömer ju ändå omvärlden utifrån sig själv och sin närmiljö. Det som är närmast är viktigast, för de flesta. Jag klagar inte på vädret i dag, men ser ut över Gärdet och gör i alla fall en sur grimas över att jag inte får gå runt och fota i dag.
SvaraRadera