Runda som roterande medmänniska

I fredags var jag på Västindienfest på Kolingsborg, Crazy (Edwin Ayoung) från Trinidad och Soca Rebels spelade. Funderade på vad som var så fel, för det kändes så långt ifrån västindiskt jag kunde tänka mig. Körtjejerna såg ut som de avskydde att uppträda, stod och hängde med armarna och såg plågade ut och sångaren fick ingen draghjälp av någon i bandet och publiken var avvaktande.
Ute i gula gången fick jag sms:

- Hej. Du är inte ute på söder ikväll?
- Det är jag, men vem är du?
- Jag är vid medborgarplatsen. Var är du? Johan
- Jag är på konsert, men vilken Johan är du?

Blev en stund senare något av roterande medmänniska på Snaps. Ibland är det bara så. Folk vill prata. Ibland är man tvärtom bara pest eller helt osynlig. Prat i kön, prat i garderoben, utskälld i baren av en kille som tyckte att jag skulle flytta med honom in i ett hörn, vilket jag vägrade. Blev särbehandlad i baren av bartendern, som gav mig rabatterad Staropramen och log. Fick sen höra en hemsk historia av en ung tjej, och lite senare tillbaka på dansgolvet dök det upp en lite överförfriskad kille bredvid mig, men han såg förvisso rätt bra ut.

- Hej Eva, sa han. Kommer du ihåg mig?

Så sa han mitt efternamn också. Men jag kände inte igen honom. Sen sa han vad jag jobbar med, och det kan ju kanske vara bra att veta.

- Johan, sa han. Johan du vet.

Och då kom jag på att han var en kille jag dansat med några timmar för nåt år sen just på samma ställe, han som var den som sms:at tidigare på kvällen. I år kunde han dock inte dansa.

För bara en liten stund sen ser jag ett sms från i lördags som jag missade då, eller som helt enkelt kom in långt senare, med svaret på min fråga om vilken Johan han var:

Johan (Efternamn), bodde i y när vi träffades på snaps för nåt år sedan. Nu bor jag i z. Mörkhårig och snygg kille på trettio med blå ögon som du dansade med på dansgolvet. Kanske en öl efter konserten?

Lite kul. Där vettet går ur sätter självförtroendet in...