Social konsekvens i relationslotteriet

Vilka är vanorna eller händelserna som får såna konsekvenser att de hindrar dig från att leva livet som du skulle vilja leva det?

För AA:arna är det alkoholen eller drogmixen som blivit det stora hindret, från att t ex har varit det roligaste i livet. Att leva och känna ro med ett fullständigt normalt och snällt svenne-liv är målet för många som mår dåligt i sina missbruk, med sina depressioner, sina svarta hål, sitt inre kaos, sina ätstörningar, fobier, svartsjuka, och vad det kan vara som hindrar dem - och sabbar för andra.

Att nå fram till oskadliga intressen, skaffa utbildning, sköta jobb och ekonomi, och kunna ha relationer som man inte förstör ständigt och jämt. Det vill säga: klara av att sköta sig själv och klara av att vara en bland andra.

Men de andra då? Vilka är de? Vems är egentligen ansvaret att ta hand om de som mår dåligt eller hamnat snett eller haft otur i det sociala lotteriet?

De flesta vuxna har ansvar för sig själva och sina handlingar. I praktiken slipper vissa vuxna det ansvaret, medan andra vuxna tar på sig eller tvingas till ett supervuxenansvar, där de förväntas att inte bara ta hand om sig själva (och sina barn), utan också andra vuxna runtomkring, och att ha deras livssituation och hälsa i ständigt fokus, där de ska vänta in, peppa och stötta, ha tålamod, inte ta smällar personligt, försöka vara föredöme och kanske erbjuda den miljö och livsstil som den som mår dåligt behöver.
Men hur farlig är själva anpassningen, och stjälper den mer än den hjälper:

• Jag avstår vinet - för du super...
• Jag tar inte flyget - för du har flygskräck...
• Jag säger nej till jobbet - för ditt jobb är viktigare, eller du klarar inte att vara ensam ens en enda kväll (eller nåt annat som brukar hindra kvinnor från att våga ta steget till ett bättre jobb)...
  
• Jag bor här i Snosta, fast jag inte vill - för det är bra för man och barn...
• Jag slutar träffa vännerna - för du är svartsjuk och slår kanske ihjäl mig nästa gång...

Om jag funderar på vad som hindrar mig mest från att leva livet på det sätt jag (tror) jag skulle vilja leva det på är det största hindret nästan alltid är det är någon som ställt till det, eller behövt tas om hand eller mått kasst och sätter stämningen och takten, som gör att min rytm och riktning kommer i olag. Hur man än gör gör man fel. Hjälper man så stjälper man, och hjälper man inte är man en jävla störd egoist.

Det är ett relationslotteri.

Min morgonsuddiga slutsats, giltig bara några timmar, är att relationer är livsnödvändigt för att bli någon som liten, och bygga sin identiet. Samtidigt är relationerna livsfarliga, eftersom mitt eller ditt liv kan präglas mer av andras problem än man tror är möjligt. Och det är lätt att tro att man själv är orsak till andras problem eller en del av problemet.

Man väljer inte föräldrar och syskon, man väljer inte sina dagis- och klasskamrater, man väljer nog inte alltid vem man blir kär i, man väljer inte att bli vald till ett jobb, väljer inte chef och arbetskamrater, och ofta är det en tillfällighet var man kommer hitta bostaden och vilka som blir ens grannar, vars barn blir de egna barnens eller syskonbarnens viktigaste omvärld.

Många är drabbade. Av folk som styr och ställer, som sätter sig själva i andras förarsäten, som förstör det andra bygger, som nedvärderar och sätter krokben, som anklagar, som tvingar andra till anpassning, som hotar, mobbar eller psykar ut, som skriker mest, som tiger ut, som skyller på andra, manipulerar, intrigerar, skiter i andra och kör sitt egorace så hårt så att andra måste stiga av banan.

Lätt personlighetsstörning kanske?
Nejnej. Är det inte de här egenskaperna som faktiskt premieras, tills det går överstyr.