Äntligen fredag äntligen hemma!

Jag vill inte bort, jag vill hem. Så är det.

Så är det nästan alltid när jag är hemma i Sverige. Jag förstår alla som vill hem eller ha ett hem. Men jag längtar bort också.

Det är stämningen jag inte gillar här. Därute. Igår var jag ute i hösten med cykeln på väg till bion. Härligt, vackert, superbt att cykla, men inte en människa ute, förutom ett halvungt fyllepar som slogs i skuggan av 7-11 på Medborgarplatsen. På bion var vi kanske sex-sju personer. Efter filmen såg vi lustiga damer lunka omkring. En gick inne i Söderhallarna och letade gratistidningar och såg min dotter och skrek: JÖSSES. JÖSSES.

Jop.

När jag är utomlands är man ute nästan hela tiden, man lever sitt liv ute, och bara lite hemma på rummet. Men här!!!! Det känns som en ytterdörr som är såå trög. Man får ta i, anstränga sig, kämpa, försöka ta sig ut i det. Folk kämpar i timmar för att se ut så att de vågar gå ut. Ungdomarna grundar för att bli i form, och vuxna med för den delen. Man måste alltså förbereda sig noga innan utträdet på gator och torg och veta sitt syfte: bara ut och handla, shopping, åka till jobbet, festa, gå till doktorn, hälsa på bekanta, och anpassa sig till vilka dom är...

I Grekland i somras (på Ios) slappade jag nåt otroligt. Satt vi på takterassen däruppe i byn i timmar på kvällen, vi hyresgäster och grekiska familjen. Alla höll med, det var härligt.

K från Sverige, som bott hos familjen i kanske 15 år, sommar efter sommar, fick nog till slut och intruducerad bord och stolar på familjens otroliga torka-tvätt-terass, och nu sitter familjen där morgon som kväll: Mamma och pappa, mormor, ungarna med sina kompisar, gästerna.

Urgamla mormor älskar den där tiden på dygnet när solen just gått ner och hon hasar ut barfota och sätter sig på stolen med benen lutade mot det låga terassräcket med kjolen fladdrande kring vaderna, och insuper utsikten och havet, med nåt lite gott att tugga på. Hur många pensionärer har det så här, som dagligen träffar alla nära och kära, och dessutom nya knasiga ungdomar nästan varje dag, som de kan skvallra om...

Idag fick jag fotot från Panagyotis, som skickade paketet. Hjälte nummer två. Det var just i närheten av den där takterassen han hittade väskan.