28 september 2005

En morénare i familjen

Jag skriver en del. Skrev hela 4 bloggtexter igår som inte dög att lägga ut. Men ibland publicerar jag utan att tänka, texter som är för långa och blir helt okommenterade, som social konsekvens därnere. Funderar då på hur jag skulle ha skrivit annorlunda.

Det snurrar runt en massa. Inte en sak i taget precis.

Igår var det en liten norénare i familjen. Triggat av min mor, som ställde till en jävla scen med min dotter och sprang från vår lägenhet gråtande. En "morénare" skulle man kunna kalla det. Mormor-mor-dotter-drama. Hon hade tackat nej sonenes födelsedagsfesten kl 18, men kom objuden två timmar före, mitt i stöket, och ville göra om sonens upplägg, och hjälpa till, och städa vår lägenhet... "Morénare" är visst upptaget av nån fotbollsspelare, ser jag. Synd.

Har funderat på att tematisera mitt vardagsliv. Ta ett tema per dag. Koncentrera mig bättre. Konstigt nog finns inte jobbet med i ett enda av de teman som dyker upp, fastän det borde stå för 5 av 7... Ett av områdena får nog bli familjeliv, på söndagar. Men nu är det onsdag.

Onsdagar får bli språk-dagen. Har dammat av boken "Att skriva reportage" och ska på spanska ikväll och plugga lite innan. Och bredvid mig ligger boken "JU, ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige", som jag lånade på biblioteket i Kista och tydligen ska lämna tillbaka imorgon... hm.

2 kommentarer:

  1. Jag läste din post "relationslotteriet" och tyckte den var tankeväckande, men jag kunde inte komma på nåt att tillföra. Att det är ett lotteri är ju tydligt, och att man ofrivilligt får dras med en del krävande relationer likaså.

    Jag tror det är lättare att få kommentarer på "tyngre" poster med allvarliga frågor om man även har med en fråga och liksom bjuder in folk att tycka och komma med synpunkter.

    Jag fortsätter i alla fall att läsa och gilla dina texter, även om jag inte alltid kommenterar.

    SvaraRadera
  2. Hej Cornelia, tack för kommentaren. Var inte ute och fiskade kommenterar, tänkte mer högt. Får lust att skriva om vissa texter. Men livet går vidare.

    Själv läser jag bloggar utan att kommentera, för att jag inte har nåt att säga just då, men det sätter ofta igång funderare, och sen, när man har en kommentar är det lätt att glömma vilken blogg det var, börjar leta, och hamnar någon annanstans...

    SvaraRadera