Liv, lust och ständigt denna död

Whitney Houston hittas medvetslös på hotell i Berverly Hills och avlider i en ålder på bara 48. Hon hedras världen över som den megaartist hon var, men som redan för många år sen varit i utförsbacken på grund av droger.

Den hets vi människor utsätts för drabbar uppenbart en del stora artister mest, med förkortade liv. Vi har ännu inte slutat prata om Michael Jackson och Amy Winehouse.

Den ångest som driver fram till drogerna, och det lidande sen drogerna skapar är en dödsdans som går olika snabbt. Antar jag. Det är som att man har en ojämliktfördelad ranson av livstoppar och dalar och inte samma möjligheter att hantera det, oavsett hur mycket pengar man har.

Jag funderar på leva-här-och-nu och vad-händer-sen-då-frågorna varje dag. Lever mitt uppe i ångestlandskap.

Det räcker ju inte att vara enormt bra, göra några fantastiska uppträdanden eller filmer. Man ska exponeras i medier, granskas, tjänas pengar på. Och vara evigt ung och vacker. Och smart, och följsam, men ändå otroligt unik.

Även om Whitney inte brutits ned av hårt drog- och läkemedelsanvändande, så åldras alla, all träning och krämer till trots, och hånet mot kvinnor som blir äldre är kompakt. Även oss vanliga mittemellanmänniskor som försöker ha något värde i våra egna futtiga liv, där vi enbart har till uppgift att vara grådaskig och tjänstvillig arbetskraft som nån jävla naturresurs.

Vi har ju en tradition av att vad som krävs för att få en människa att gå behöver inte vara mer än en kopp soppa eller en sup per dag för att rulla vidare, åtminstone på sparlåga.

Andra bloggar om Whitney Houston, musik, liv och död

Mina klipp på Youtube

Här ligger efter lite om och men mina videoklipp på You Tube, Coola morsans videor.
Har lagt upp några Dag Vag-klipp, men söker man på Dag Vag på Youtube så hittas de inte.
Livet är skört.
Borde lägga upp bilder och klipp efter hand. Inte tänka mig det som ett projekt jag ska få tid med sen.
Man ska inte vänta med att hålla kontakten heller.

Dag Vags spelning på Akkurat december 2011

En person som var på det som skulle bli Dag Vags sista spelning lägger nu upp sina klipp på YouTube. Bra med folk som orkar hålla i kameran eller mobilen så länge..

Jag kommer att lägga upp mina klipp från Blidösund i somras, men först när jag får lite koll på hur nya YouTube funkar. Coola morsan heter jag där med. Liksom på flickr.

Nåt ska man ju heta.

Per och Stig Vig ur tiden

Per, mer känd som Dag Vags sångare Stig Vig, har dött. Igår (26 januari) konkurrerade nyheten om Stig Vigs död med det rekordsnabba val av ny sosse-ledare efter Juholt.

I onsdags kväll fick jag den tråkiga nyheten på facebook, släppte räkningarna, hade en vakarnatt, och var tungt trött igår på jobbet.
Lika lite som det hjälpte att springa som en galning i snön efter beskedet om att brorsan hittats död, lika lite hjälper det att hänga uppe och vara vaken en hel natt, mer än att man försöker göra vad man kan.
Men alltid för sent.

Man behöver prata, men pratar om fel saker, med fel personer ibland.
Vilket jag gjorde. Exakt så. Igår på jobbet.

Många stod Per närmre, i familjen, i närmsta musikfamiljen, och i branchen och bland fansen fanns många bekanta, som alla har sin relation. Och man kan inte lägga sig i andras relationer hur som helst.

Lider i tysthet med L, vet hur det är att förlora sin bror, lider med hans son på väg till Stockholm långt bortifrån. Man översätter till sig själv och tänker hur det skulle kännas för min son att förlora mig. Eller jag honom eller min dotter. En stor del av min barndom försvann med lillebrorsan, och en del av min tidigare frigörelse från en jobbig tid är Pers förtjänst.
Känns som Per och jag hade en tyst deal, tror jag. Vi var kanske varken tajmade eller lätta att umgås med på tu man hand - alltså jag är svår att ha med att göra - och hamnade ändå i förhållanden, eller vad man ska kalla det.

Under de åren inget hörde om Dag Vag vet jag jag att han proddade och jobbade med teater. Konstigt. 2005, då var bloggarna få, och som vi slitit med att koda html för de första hemsidorna 10 år tidigare.

Respekten att kunna anförtro och sen inte bli utlämnad, den hade han. Jag tror jag berättat precis allt jag är, eller var, för honom under en period, och inget släppte han vidare på något sätt vidare.  Han lärde mig nätet innan internet ens fanns och bjöd in till de härliga bbs:ernas värld och räddade mig från isoleringen.

Jag är ingen kalenderbitare, men bannar mig ändå för att inte ha uppfattat att det var spelning på Akkurat i december.
Så sista gången vi sågs var när jag fick ynnesten att sitta med back stage med bandet efter spelningen på Fasching och ta en öl. Det var den 1 oktober i förra året.

Försöker tänka att relationer är allas vår business. Jag har aldrig försökt tränga mig på, och tänker ändå dagligen på hur otroligt ointresserade speciellt alla kollegor är av mig. Det blir lätt att tro att man är bortglömd, men glömmer att andra upplever att man inte bryr sig.

Fast man gör det.
Man måste tänka på att göra bättre val av vilka man försöker vara mer med, och vilka mindre.

Balkanhouse etc.

Haft musikafton. Folk får tro att man är galen och vaknat till eller somnat lite för tidigt eller lite för sent till livet, men vilken tur man har att det första man gör när man tar ett steg ut är att möta tjejpolaren som är precis, eller nästan, lika bred, fast på annan ledd.

Okej, hon har varit ute med hd-killar och värsta hardcoreställena, och jag snurrade med falska sadhus under tidiga rejv i Goa. Spelar ingen roll. Det är sommarens konserter och festivaler vi pratar om. Och vi dansade Prince ihop på Roskilde förra sommaren.

Det summerade ihop en del.

Året innan var det Michael Jackson. Helt otroligt med MJ tre-fyra-fem dygn i sträck i minne. Sweden Rock för dom, Sonar för mig.

Elektronisk musikhistoria

Lyssnar på elektroniskt musikhistoria a la Calle Dernulf och han är just nu runt -80 med Human Leage, och det är väl det enda fördelen med att vara född i den förlorade 50-talsgenerationen som jag: att man varit med i hela det här musikparadigmet sen dagissålder, det som fortfarande är som nytt för de yngsta. Det är däremot pinsamt att folk som typ 30-åringar ute på klubbar och 40-åringar på jobbet tycker att man är excentriskt eller töntig som gillar ungdomsmusik.

Jaja.

Fast det är ju först nu som tekniken kommit så långt ur lyssnarperspektivet som man kan välja vad man ska lyssna på och var. Vi sög i oss ALLT som kom, för att det var så få tillfällen som bjöds.

I övrigt har Calle D en förkärlek för ordet "bubblar", att det bubblade i musikkretsarna, men som radiolyssnare kan man inte tänka sig honom i någon som helst miljö där det bubblar... har inte på alla år hört honom skämta om någonting över huvud taget, eller att man får en känsla av att han har egna upplevelser från dansgolvet, varken här i Sverige eller nånstans där det "bubblar"...

Men det är tur att nördarna samlar ihop och presenterar lite facts and figures, eller diverse syntar och musiksläpp, som i det här fallet.

Regn och hjärnsläpp när Erykah Badu sjöng

2000 kronor kostade kalaset att gå på Stockholms jazzfestival och lurka omkring bland bänkar och stånd och uppleva Stockholms kanske finaste sommarkväll, som var i fredags, den 17 juli. Men för fem dagar var det ändå värt pengarna.


Så här mycket såg jag av Badu.

Hörde Little Feet på onsdagen, McCoy Tyner Trio, Palle Danielsson Quartet, Kind of Blue The So What Band på torsdagen och SMV The Thunder Tour och Sonny Rollins på fredagen. I lördags hann jag höra de 4 sista låtarna med Timbuktu, hörde Jr Walkers All Star Band som firade 50 år med Motown, Gilberto Gil och sist Estelle. Under söndagen missade jag det mesta och tappade humöret när publiken till Erykah Badu fullständigt fick hjärnsläpp när regnet kom.
Bara för att det regnar måste man inte klättra upp på bänkar och stolar med sina paraplyer. Bänkarna räckte till möjligen en tredjedel av publiken. Istället för att se scenshowen var det bara långa jävla idioter med paraplyer man såg, och jag inser varför jag alltid varit så uppgiven på konserter, står man nära ser man aldrig någonting ändå.

Den lilla scenen kändes inte alls bra, inklämd i en grusig backe som den var, och utan bänkar och serveringar. Publiken fick helt enkelt inte plats. Till nästa år, om det nu blir någon mer jazzfestival, borde arrangörerna fundera på att åtminstone ha två bra mindre utomhusscener utöver stora scenen, med samma koncept: att man kan röra sig in och ut från scenområdet.

Men annars var det bra och nu är jag festivalmätt.

Andra bloggar om Stockholm, jazzfestival, jazz, musik

Skala av sig sin agora

Efterfest vid City center west, agora E. Minirave i bakgrunden.

Lika svårt som att verkligen ta sin efterfestivalen-dusch är det att ta tömma minneskortet i kameran och ge plats för nya bilder.
Det markerar att nåt man inte vill ska ta slut är slut.

Har fortfarande inte klippt bandet från Roskilde, som kändes som en stor multi-happening med häftiga visuella upplevelser i ett, med allt folk, all musik, alla absurda sop- och återvinningssorteringberg, och häftiga pimpade ljusinstallationer som dök upp i nattdimman till house-beaten från efterpartyna på campingagora E. Självklart E.

Mindre roliga var toalettköerna och pissoarerna. Tycker det är jävligt orättvist att killar bara behöver vända ryggen till och pinka i stort sett var som helst, medan tjejerna ska köa vid bajamamor och låsa in sig. Man förlorar så mycket tid.

Andra bloggar om roskilde, roskilde festival, 2009, musik, festival

Mer om festivalen på dr.dk.

Musik är livet

Det finns inget som kan förena folk som musik och ännu mer när man upplever musik kollektivt på olika sätt. Vi tiger, sliter, lyssnar bara ensamna inneslutna i lurar, skriver och läser ihjäl oss, tror jag.

Det är Michael Jackson-feber vilket sätter några saker på ända. Musiken i ens liv stannar kvar, medan gamla partners lika gärna kunde ha varit en roman som man faktiskt inte vill läsa en gång till. Bra musik lever kvar. Personligheter kommer man ihåg. Mesar och opportunister glömmer man.

Tror att Michael Jacksons musik lätt får symbolisera det bästa stunderna i livet, inlevelsen, festen, dansen, rytmen, tonårskänslorna, det folk gör när man inte arbetar och sliter och och gör rätt för sig och gör nytta och möjligen efter ett mycket slit väl ska kunna unna sig nåt jäkla inköp som kompensation. Hans historia både fantastisk och tragisk, och jag tror att de tragiska delarna är det folk har mest egen erfarenhet ifrån och kan relatera till, mer än framgångarna.
Men många är förstås opportunister. Hakar på det som gäller.

Frågan från många runtomkring är förstås: Vad kunde vi gjort innan? Varför visade vi inte hur vi kände och stöttade mer? Varför fegade vi ur så? Och vad är viktigast?
Men det är skitsvårt att bryta in och veta vad som är rätta medicinen för någon annan.

Läs även andra bloggar om musik, Michael Jackson

25, 25 och Michael Jackson ur livet 25:e juni

Det luktar bränt från grannarnas grillar och inte en människa hänger på facebook, eller verkar finnas längre. Det gäller att passa på att ha det bra innan man går samma öde till mötes som stackars Michael Jackson, som bara dör sådär. Alldeles för känd alldeles för tidigt.

Det är 25/25. 25 inne, 25 ute. 25 igår.

25:e juni var dan då Michael Jackson dog. Inte en nyhetskanal kommer ha den sedvanliga sommartorkan på ett tag. Dokumentärer man redan sett kommer väl gå i repris och CNN och såna kanaler vinner så på sin bildmässighet och extremt snabba research och kommentarer ihop med onlinebevakningen via alla dittan-dattan-medier och diverse observatörer.
Det kändes helt absurt. Livet är absurt, och man kan vara glad om nån enda människa förstår sig på en. Känd som okänd.

Som vi säger här, OM jag skulle dö så.. som om det vore en fråga om om, och inte om när. Och frågan är vad lycka är och what money can buy. Eller vad som i alla fall är ett ok liv.

Har själv aningen av lunginflammationskänning ihop med internetabstinens efter en vecka utan uppkoppling och tar det lite balkonglugnt bara. De första fem semesterdagarna har jag varit sjuk, och ävenså veckan innan, då jag jobbade.

När jag kom hem från Ryanair-Girona->Vasteras igår efter idogt kånkande upp och ner för tunnelbanetrappor och sista-minuten-komma-till-flyget-svetteri i Barcelona så sprutade det hett från badrumhandfatskranen, och vattnet gick inte att stänga av. Akutrörmokaren kom vid 1-tiden kanske, sen kunde jag börja pusta ut, och då meddelade dottern att Michael Jackson dött av hjärtstillestånd eller hjärtinfarkt.

Det finns väl inte någon som INTE har nån relation till Michael Jackson-låtar och alla videor som alla sett hundratals gånger, tror ungarna hade alla skivor som kom ut där på 90-talet, medan jag själv tillhör den förlorade generationen, som liksom MJ börjar droppa av för tidigt kanske.

Läs även andra bloggar om musik, Michael Jackson

Känner att man lever

Idag känner jag att jag lever. Eller har levt. Jag har träningsvärk i precis hela kroppen. Nyttigt att hålla igång lite.. kanske.
I fredags hade vi afterwork på Allmänna galleriet. Jag kom flera timmar försent, och kan inte påstå att jag gjorde nåt mer fysiskt annat än prata, dricka öl och käka pommes med aioli. Orkade sen inte vänta på buss utan tog taxi till Berns, där vi INTE KOM IN, fast vi var tidiga och villiga att betala whatever. Det var ju lönefredag och inga räkningar betalda än.

Hur man kan få ekonomi i evenemang där man enbart har gratishyenor på gästlista och inga betalande gäster förstår jag inte. Och hur kul blir det när publiken inte är den som gillar musiken, utan de som vill gå dit det är gratis. Tänkbart är väl att artistens folk sagt att 200 svenska wannabemodellbrudar i 18-årsåldern ska finnas att välja på först och främst, och att resten kan släppas på när haremet är i hamn.

Polaren M kunde hålla tillgodo med sunkhak, vilket som helst, men jag ville ha musik. Ävenså på grodan stoppades vi av frågan:
- Står ni på gästlistan?
- Suck.
- Vänta lite.., sa dörrvakten.
- Gå där till höger, sa han och pekade vänster.

Och vi gick förstås vänster och rullade in. Det är så trevligt med folk som inte kan skilja på höger och vänster och när det blir sådär helt fel men ändå rätt. Förra gången på grodan blev allt bara fel. Men jag gjorde också en tumme upp för grodan också, men den gällde musiken.

Dansade både höger och vänster och blev rundsnurrad av danssugna proffs, och när dansgolvet började glesna så fanns det väl inget annat att göra än att ta sig till båten.
Så vi tog taxi till båten där vi också bara klev rakt in trots köerna. Skulle ju aldrig själv ha släppt in oss, men vi klagade inte.

Hursomhelst. Gästlistor är ett jävla ofog. Är det inte bättre att ha inträdesfritt första timmarna för att slippa ha stället tomt, och sen släppa in folk i den takt de kommer. De är ju just då de vill vara där och blir bäst för stämningen. På hemvägen nästa dag såg jag de evinnerliga köerna. Det köades på Mariatorgets rockställe, och kön var tjock och mörk vid Marie Leauveau. Skönt att ta bara en espresso och slippa trippa.

Här är den ju, bloggen

Tänkte att det var nåt jag glömt. Det blir lätt lite härdsmälta på den här planeten ibland. Jag har glömt att blogga. Det är det jag glömt på sistone. Hade också glömt att jag hade ett youtube-konto i eget namn.



Har just kommit tillbaka efter MondayBar-kryss, och inget verkar borttappat. Däremot glömde polaren hela sin Lapin Kulta-back i hissen på vägen ut. Själv har jag blivit så smart att jag tar en alldeles för stor kabinväska med mig, och så har jag då bara ett kolli att hålla reda på utöver mig själv. Det räcker fullt ut. Sen gick vi ut och åt, vrålhungriga igen och beställde först varsin rätt och sen en rätt till. Sen stökade vi på Rival och funderade på att ta in där - om det inte varit fullbokat, och sen blev det grillkorv på Hornsgatan och promenad hem och sova soffa.

Vi lyckades alltså med konststycket att ta oss hem från Värtahamnen till Södermalm på 9,5 timmar.

Läs även andra bloggares åsikter om mondaybar, musik, klubb, Södermalm, finlandsbåt

Barbröstade båtkillar on masse

The Annual Atlantis Cruise Extravaganza.
"2000 hot american boys and crew partying with the Stockholm gay-in crowd."

På det här eventet hamnade M och jag efter jazzfestivalen. Vi hade inte en susning om vad det var för kväll. Han ville gå på sin favoklubb i källaren, men vi orkade inte med ett extra inträde efter att först ha betalt 200 i dörren. Trivdes som fisken i vattnet och musiken var otroligt bra. Måste ta reda på vilka som spelade. Men att det var massa båtfolk där märkte jag inget av. Däremot var det mycket få tjejer där, på sin höjd 5 stycken. Man kanske inte ens var välkommen, egentligen.

Europrides avslutningsfest "This is disco" den 2 augusti är i samma lokaler och med samma arrangörer, som verkligen kan sin sak.

Andra bloggar om: klubb, stockholm, musik, Berns, mondaybar

Jazzfestival dag 4: van morrison

En enda bild lyckades jag ta med mobilen innan jag blev stoppad av vakten.

Stämningen under jazzfestivalens sista kväll var mer anspänd än tidigare när horder av van morrison-fans med familjbiljett trängdes framför stora scen. Mittsektionen var avspärrad för vippare, och den sköna närheten till scen som dagarna innan var bortbyggd. Antagligen på grund av alla barn som tvingats dit av sina sura föräldrar var volymen neddragen till närmast samtalsläge. Och vi tappade koncentrationen av bökande ungar som viftade med stora godisklubbor. Vi åtnjöt andra halvan av spelningen nere på bryggan istället för att trängas med svennarna.
Vet att det är svårt för vissa att få barnvakt, men måste man verkligen ha ungarna med i trängseln framför scenen när de uppenbarligen är helt ointresserade av musiken och klättrar på väggarna?
Gratis öronproppar fanns det, så om något borde föräldrarna själva ansvara för att förse ungarna med skydd istället för att den låga volymen sänker en spelning.

Kulturbloggen skriver rakt på sak: Konsten att förstöra en konsert med Van Morrison

Andra bloggar om: Stockholm jazzfestival, Van Morrison, Stockholm, musik, Skeppsholmen

Jazzfestivalen dag 3: nils petter molvaer group

Vad säger man. Skitbra musik, tycker jag. Folk omkring nästan lite förbryllade över musiken, som var vardagsmuller i mina ögon. I väntan på Patti Smith.

Andra bloggar om: Stockholm jazzfestival, folk/people, festival, musik

Jazzfestivalen dag 2: Marit Bergman och stråkar

DSC_5169 Originally uploaded by Coola bilder

Läs mer om spelningarna på Kulturbloggen: Christian Kjellvander, Marit Begman, The Soundtrack of our lives.

Nån, hm, har visst stört Kulturbloggens klipp från Marit Bergmand genom att prata goja.

Andra bloggar om: Stockholm jazzfestival, folk/people, festival, musik

Jazzfestivalen dag 2: Jazzkamikaze - all the way from denmark

Andra bloggar om: Stockholm jazzfestival, folk/people, festival, musik

Publik väska

Jazzfestivalen dag 2: The soundtrack of our lives

Regnar gör det mellan spelningarna.

Andra bloggar om: Stockholm jazzfestival, folk/people, festival, musik

Jazzfestivalen dag 1: Mariestadsflak och östermalmare

Lite fullvuxenkollo över det hela. Stockholmsbloggen sammanfattar kvällen bättre. Såg Tower of Power, missade Nina Ramsby (idiotiskt), och Mary J Blige. Fotade sparsamt.

Andra bloggar om: Stockholm jazzfestival, folk/people, festival, musik