Mysteriet med lillprinsen M

Idag såg jag honom.

Min kärlek a la första och andra ring (och tredje också för den delen). Nu såg jag honom vid Hornstull med sin svarta lockiga hårkalufs, lika kort - och lika snygg som förr, med bebisbarnvagn på väg mot Street market. Han är en sån där lite alternativ södermalmssnubbe fortfarande, som fastnat i åldern 26-28.

Ha, tänkte jag. Barn igen!

Stackars killar att trilla dit med kull efter kull. Förstår de inte att 24-25-åringarna de träffar på krogen i första hand bara vill hitta nån att få barn med, nån som garanterat fixat det tidigare och har halva vårdnaden om befintliga barn, så att de vet vad som kommer gälla vid separationen sen. En kille som tar sin del.
(Självklart spekulerar jag bara, eftersom jag inte har en aning vem mamma till barnet är. Kanske dök livets kärlek upp igen). Idag undvek jag i alla fall att låta mig bli sedd.

I många år har han och jag stött ihop, både här och där. Varje gång säger alltid han efter nån sekund:
- Och hur mår Kerstin då?

Sist stod jag bara inte ut med snubbens tjat om Kerstin och svarade:
- Och varför frågar du inte hur jag mår?
(Han kunde ju låtsas vara lite artig i alla fall, tänkte jag.)
- Öh?
- Om du är så intresserad av Kerstin kan du väl ringa henne och fråga. Jag har inte sett henne på 20 år.
Och han droppade av utan att ge en förklaring.

Kerstin och jag gick i samma klass på gymnasiet och var den jag skolkade och hängde på stan
med. Söt men divig var hon. Inga dög för henne. Allt och alla var fula, och fulast på jorden var alla gamla. Hon kunde till exempel inte följa med till badhus pga av att äldre människor äcklade henne. De borde inte få visa sig, tyckte hon. Inte i baddräkt i alla fall.
Hon skulle ha en Mörk Vacker och Konstnärlig Man, med långt hårsvall. När hon träffade sin spanska gitarrspelande prins dög inte jag längre. Hon gick upp i rök, som såna där prinsessor brukar göra.

Micke, lill-prinsen från Hornstull, var under gymnasietiden ihop med Eva D. Hela rasterna stod de utanför skolporten och kysstes. Länge. Lunchrastlånga slätningar. Det var en ren plåga. Alla led utom dom. Och jag led förmodligen mest eftersom jag var så kär i honom. Jag ville vara i hennes kläder, men jag stiger som vanligt åt sidan och låter bli att interferera eller konkurrera.

Efter gymnasiet reste jag ett år och nåt halvår efter hemkomsten fick jag ett brev från denna Micke. Ett fullständigt oväntat kärleksbrev. Han beskrev hur kär han varit i mig under gymnasiet, och beklagade att han varit upptagen, osv. När brevet kom hade jag just träffat H och var inte (eh, låtsades inte vara, rättare sagt) intresserad längre.

Förstår ni nu varför jag undrar om hans frågor om Kerstin så fort vi ses? Jag vill veta om brevet, och vad som hände. Hade han helt enkelt blandat ihop oss och av misstag skickat brevet som var avsett till henne till mig? För fem år sen frågade jag faktiskt när vi stötte ihop på Kristallen eller kanske Pelikan.

Nåt brev hade han ingen aning om...

(Jävla typ va!)