Hur ska man veta vilken inriktning och metod de dära psyko...nånting har.
Kvinnan sa till mig idag att jag skuldbelägger mig och inte kan koppla av riktigt. Helt rätt. Jag är jätteorolig, och har stulit mig min egen tid här och där under kanske 10 år sen jag skilde mig och blev ensamstående. Men koppla av? Nej...
Om ens barn inte mår bra tror man nog i första hand (tack hela omvärlden) att det beror på en själv som förälder, även om hela rubbet med skola, omvärld, kompisar, pappa, lite sjukt mediatryck och annat kanske kan ha haft lite inverkan. Nej, mammans fel jämt, även om det är just mamman som funnits där hela tiden och är den enda ungarna verkligen vågar lita på.
- Du får ta hand om alla, sa polisen i februari.
- Jag? Jaha... varför?
- Du verkar så stark.
Ja, just det, jag är ju förälder och kvinna och har fött två barn och har ändå ingen egen tid. Alltså ligger det på mig att också ta hand om alla andra runtomkring?
Jag vet att jag haft tur som fick barn och aldrig behövde fundera så mycket på det. Men det betyder inte att jag som person är bättre på att ta hand om barn och vuxna än folk som inte har barn, att jag skulle ha några slags medfödda ta-hand-om-alla-egenskaper. Jag är en luststyrd ensamvarg som klarat mig själv tidigare, och som gillar diverse som inte har med familj att göra, t ex att resa rakt ut i det okända, och att träffa folk och lära helt nya saker. Jag alltså. Innan jag blev mamma.
Det där oxytocinet, eller vad det heter, som gör att man bara vill amma och peta i småsaker, tar faktiskt slut direkt efter amningen.
Ja, vad ska han säga då?
SvaraRaderaEn smashad lillebrorsa i gatan. Hysterisk lillasyrra, förkrossade föräldrar... vem tar hand om vem?
Det är ju så absurt.
åh känner så väl igen mig när du skriver;
SvaraRadera"Jag är en luststyrd ensamvarg som klarat mig själv tidigare, och som gillar diverse som inte har med familj att göra, t ex att resa rakt ut i det okända, och att träffa folk och lära helt nya saker"
jag kopierade det rakt av och sparade, det var så bra uttryckt.
Denna alienkänsla som drabbar mig ganska ofta att denna mamma som är jag, är ngn annan...inte jag i allafall för jag är ngn helt annan.
Jag har sakta börjat leva nästan två olika liv, ett hemligt där jag inte är ett dugg mamma bara jag och ett hemmaliv...det håller förstås inte i längden men just nu ger det mig möjlighet att andas.
Nej jag tror inte att den där ta-hand-om-egenskapen har med ammningen att göra. En del har den från födseln. Andra förväntas ha den, men trivs aldrig i rollen.
SvaraRaderaTyvärr har jag ingen vidare bra lösning. Det verkar som om man blir tvungen att bli 'den ilskna/sura/den-som-aldrig-vill-vara-med-på-nåt'.
AP: Du sätter nog fingret på spiken. Jag lever också ett slags dubbelliv, eftersom jag mentalt ibland är i mitt eget privata läge, inte direkt hemligt, men bortträngt och nästan borttappat. Det är det där livet som man gjorde avkall på steg för steg för att ingen annan ville vara där.
SvaraRaderaDesirée: Visst styr hormonerna inriktningen mot att fokusera på det nyfödda barnet och begränsa synfältet till det närmsta. Alla har ju varit barn och många har haft en eller två förälder som varit frånvarande. Många kvinnor tar på sig allt för att de bara är såna eller låter det egna stå tillbaka för att man satsar precis allt på barnen, andra har lite svårare att ta på sig en bara-ta-hand-om-roll, speciellt som det borde finnas andra vuxna omkring som brydde sig mer.