26 september 2005

Jag är världens fegaste

Gick Drottninggatan söderut på eftermiddagen idag. Stannade en stund på Strömbron för att ta en bild, och blev tilltalad av en man som undrade om jag var turist som han.

Image hosted by Photobucket.com

Han sa att han var lycklig över att vara tillbaka i Stockholm, att han nästan glömt hur otroligt fint det är. Engelsman boende i Washington DC, här på nåt bankmöte.

Jag blev faktiskt nervös att han skulle fråga om jag ville gå nånstans och ta en kaffe... för tid hade jag, men kände mig... för sliten. Han berättade vidare att han skulle på möte med jobbet och var på väg till hotellet i Gamla stan, så vi slog följe en bit in på Västerlånggatan. Sen frågade han om jag kunde tänka mig att ta en drink någonstans imorgon kväll.

Nej, tyvärr, sonen har födelsedagsfest "in my house" imorgon, sa jag. Och visserligen är det så, men där tog tydligen min fantasi slut. Jag kunde gett honom en mailadress eller nåt eller fina visitkortet, men for iväg med bara "bye-bye" och "nice to meet you too".

Sen satt jag och ångrade mig.

5 kommentarer:

  1. Man ska aldrig börja tänka tänk om....

    SvaraRadera
  2. Så sant, så sant.
    Men sånt där är så typiskt mig.

    Speciellt om jag träffar på nån jävligt snygg kille på dansgolvet. Då fullkomligt flyr jag om han visar mer intresse...

    SvaraRadera
  3. Nickel:
    Du har rätt, man måste inte tänka på vad det kan leda till, men det är lätt att man blir alltför försiktig efter alltför många (eländiga) erfarenheter med män. Tyvärr etsar de sig fast hårdare än det enkla och roliga.

    Pang bom är man där igen och blir kär i nån och är utan facit i vilket fall som helst.
    Man får tänka på att nuet inte skiter i statistiken.

    Sandra:
    Just precis. Både och. Tänk om man inte tagit vissa steg, tänk om man tagit de stegen. Hur skulle man kunna veta...
    Men typiskt är det.

    SvaraRadera
  4. Håller med Anna, inte tänka OM...
    Se det som positivt att någon spontant har ett intresse av att prata med en, tids nog blir man kanske helt ointressant, hemska tanke...*ler*

    SvaraRadera
  5. Annars kan du ju ta en promenad i gamla stan - skulle Ni stöta ihop igen så finns ju chansen att ta en fika, lämna en emailadress, prata lite till, inse att han var trist eller inte. Man kan ju hjälpa ödet på traven. Och facit finns ju aldrig, förrän efteråt.

    Man måste våga hoppa!

    SvaraRadera