Röj på nyligen.se

Såhär känns nyligen.se, efter bara några klick.



Helt oskyldigt är man ute och kollar om det kommit någon ny rolig blogg, och så kliver man helt enkelt lite fel.

Det är bara att stänga alla fönster och sätta på fläkten.

Äkta känslor i oäkta förbindelse

Nu ska jag ta bort en text ur min blogg, men inte hela bloggen. En kompis träff med en vänsterprasslare är hyperkänsligt. "Allt" skulle kunna rämna - och i så fall är det mitt fel. Jag bryr mig inte om att fördjupa mig i historien och hur förklaringarna ser ut och varför de inte kan få varandra på riktigt om känslorna är så djupa och fina. Nånstans är jag så stor nu att jag inte ens har lust att låtsas att jag skulle vara mer intresserad andras relationer än mina egna.
Men det kan tydligen inte folk i min omgivning begripa.

Dagligt ifrågasättande av vanor och ovanor

Jag skulle vilja ha en blogg där jag publicerade en bild om dagen, ungefär som peek-a-boo. Jag gillar kontinuitet, men har själv svårt för att genomföra något liknande. Inte ens ovanor lyckas jag hålla en jämn takt på. Det är bara rökningen jag skötte riktigt ordentligt, och den har jag slutat med.

Tänk om jag skulle börja nån ny slags vana idag, kan jag tänka. En ständig idé brukar vara att börja skriva några korta anteckningar varje dag, och verkligen göra det också, men det är helt omöjligt. Ibland skriver jag upp arbetstimmarna, ibland inte. Ibland blir det väderrapporter två dar i sträck, sen helt tomt i almanackan en vecka, då jag kanske skriver i nån online-kalender istället och tycker det är jättebra, sen blir det lösa lappar eller nån anteckningsbok, som plötsligt dyker upp ur nån hög eller nere i nån väska. Det är då jag saknar palm-piloten, och kanske skriver nåt här istället. Allt kaos ser plötsligt städat, fint och daterat ut.

Å andra sidan motverkar jag aktivt vanebeteende varje dag för att inte fastna. Jag kan få för mig att inte gå samma väg till tunnelbanan två dagar i rad eller äta på samma ställe. Jag kan ta en bit tårta på jobbet fastän jag varken gillar tårta eller marsipan - för nån gång känner jag att jag måste förstå vad det är som gör att folk skriker och skrattar av upphetsning av bakelser, tårta och bullar. Jag kan ta en varm cola light istället för en vanlig kylskåpskall, och köra ipod på tunnelbanan en dag, läsa bok nästa, mobilblogga den tredje och sluka metro och city den femte. Om jag nu åker tunnelbana varje dag.

Jag gillar egentlig riktig omväxling. Inte såna här krystade varianter. Jag skulle verkligen vilja ha ordning på sovandet, våra matvanor här och antecknandet, men bra så mycket mer verklig omväxling i det jag faktiskt gör.

Det blev Bangkok

Nu vill jag veta vad jag ska göra i Bangkok. Läser guideboken innan jag somnar. Har aldrig varit mer än på flygplatsen, men nu ska jag in till stan några dar kanske. Har fått 2 dagar halvlyxigt hotell på köpet.

Ljudlöst alarm

Har tre post-it på tangentbordet med uppmaningar. Alla tre har jag följt. Känner mig så stolt så. Nu kastar jag dom.
Har också fått igång min ipod och funnit svaret på mysteriet med batteriet som laddar ur och varför den alltid är igång på typ låt 1234 av 4567 när man hittar den fastän jag lämnat den absolut nyladdad och avstängd och med knapplåset på. 6.30 varje dag. Ljudlösa ipodalarmet går på.. så smart så.

Southside retarded

Nu händer det igen. Inget fel på ointelligenta skrikhalsar från de brittiska öarna men det är tydligen här de samlas. På Southside. Synd på en så bra lokal.

8, 5, ***, 1, 8, 4, ***, 5..

SL-sätt att informerar om minuter till nästa vagn mot stan. Kista perrong. Jag vill skrika. Mumlar ett tyst för fa-an. En enkelresa kostar nu 40 kronor.

Jedra sorterande

Börja om från början är helt okej ibland. Åtminstone i kylskåp.

Det där med etiketter, labels och kategorier. Är det inte skitsvårt?
Vad ska man välja?
Hur ska man välja dem?
Det kan ju bli hundratals.
Skadad av dramaturgistudier sätter jag ett maximum på 12 som i Snövit och de 12 dvärgarna. Men 12 är verkligen för mycket. Högst 7 kan man hålla på med.

Jag funderar på att starta ny blogg eftersom jag inte vågar konvertera den här till nya blogger.

Vintertid normalläge

Känns som jordklotet hamnat ur sin bana. Solen står alldeles för långt åt öster, tycker jag. Klockan är 11 snart och borde röra sig mot söder. Det är ju vintertid och vintertid är normaltid. Får se hur det ser ut om en timme.
Dammigt ser det ut redan nu.

Lite efter i världens modernaste land

Världens modernaste land och världens långsammaste person. Hur går det ihop?

Jag har missat alla avsnitt i serien utom det första. Nu 13.45 kan eftersläntrarna i alla fall se reprisen av det 7:e och avslutande avsnittet.
--
Lite kul att slutsatsen var det jag tänkte på efter första avsnittet. Att det är så typiskt svenskt att undra över och förundra sig över den svenska mentaliteten.
- Är det inte typiskt svenskt att göra ett program om det typiskt svenska, hade en tittare frågat.
Avslutningsvis svarade Lindström på frågan, på jättesvenskt vis, med en motfråga:
- Är det inte typiskt svenskt att ställa såna frågor?

Missad flight

Missade precis flighten. Försökte boka Thai airways och biljetten kostade 9 nånting, 10 kanske.
När jag fyllt i bokningsuppgifterna kom meddelande om fel och att det troligen var fullbokat. Efter en stund gick det att boka igen, men till priset 14,5. Det är en viss skillnad det.

Charterbolagen har flygstolar för runt 10, men då ska det mellanlandas i Dubai mitt i natten. Av och på och långt tid tar det med omständliga svenskar. 15 timmar jämfört med Thai som tar 10, direkt Stockholm-Bangkok.

Nu är jag inne på att ta Stockholm till Amsterdam några dar, sen Amsterdam-Bangkok t/r. Och sen stanna i Amsterdam, för gott.

Passa på

Tänk om jag skulle passa på att beställa en systemkamera och en Thailandsresa också..

Motsatsen till tidsoptimist

Det är så himla trist att vara snorig, fnasig och dann, så nu sätter jag på mig spenderbyxorna.
Vad säger ni om detta??

Evenemang: 5/7-8/7
Arena: Roskilde Festival
Datum och tid: Torsdag 5 juli 2007, kl 17.00
Antal biljetter: 1Totalt pris: 1845 SEK, varav service- och distributionavgifter 30 SEK.Du måste hämta dina biljetter senast 31 jan 2007.

Är detta att vara ute i alldeles för god tid? Är jag en tidspessimist?

Där jag bor är vi Globalister

Där jag bor är vi enligt www.teleadress.se förändringsbenägna individualister.

Typ: B04 Globalister

Utmärkande drag

• Unga och medelålders
• Ganska välutbildade
• Singlar
• Hög- och medelinkomsttagare
• Större hyresrätt i storstad/närförort
• Omvärldsintresserade
• Förändringsbenägna individualister

Och vi konsumerar:

• Restaurangbesök
• Datorer/datautrustning
• Nöjen

Jag som trodde jag var lite speciell..

Nu måste jag stanna inne

Kändes som nåt slags straff. Var frisk när jag vaknade. Nu är jag sjuk. Förkylningen accelererar. Gjort av med en rulle papper redan. Nu börjar det riva i halsen.
Det är inte nyttigt med kyla och nerkylda tår.

Jag ringde till Silja Line och bokade en kryssning nyss. Nåt kul ska man väl ha, nån gång.

Oj vilken fin dag

Nu ska ni bli hysteriskt hurtiga och hasta ut och göra spår i snön, gå på tunna isar och släpa utrustning till backarna. Själv ställer jag om väckarklockan till ett. Man behöver ljus men det kan väl vara lika bra att sova i det som att vara ute och titta på det.

Inte komma ihåg

Kollegorna fortsatte vidare igår. Som askungen sprang jag hemåt vid midnatt. Och på med mjukiskläder. Stalkern förstår inte sitt eget bästa när han glider omkring mitt hörn på kontoret. Till slut kom han fram och frågade om igår. Han mindes inte när jag gått och han minns säkert inte vad han sa. Tur för honom. Nästa gång sätter jag på ljudinspelningen med mobilen.

After-work after-pub-smitning

Det här med umgänge är någ0t vi utsätter oss för lite till mans. Och man utsätts för män.
Otroligt ansträngande måste jag säga.
Jobb-stalkern blev fullare och föreslog knulla hela natten. "Du är en underbar kvinna, jag kan väl få följa med, jag vill inte åka hem."

Flykt. Ville inte ha puss eller kram heller. Jobbigt att behöva se honom på kontoret också.

Två arbetsytor ingen sömn

DSC00624, originally uploaded by Coola morsan.
Häromdagen.

Kanske man skulle stajla rummet lite, skala bort lite:

Äsch. Vem skulle vilja ligga i den sängen och inte ens ha en myslampa eller sitta på den stolen och glo på en palm? Man ser ju direkt att det är två ärvda gamla sängar under det vita täcket. Ena sängen högre än den andra. Eller hur..

Ljus- och sladdterapi

Satte på datorn när jag vaknade och inget gick igång. Allt hängde sig. Efter total ombootning kom gul text upp på skärmen att jag kunde välja senast fungerande inställningar, nånting.
Man blir ju lite skakig. Men datorn hackade igång. Gick igenom sladdar, dammsög, flyttade scanner. Och nytt usb har jag efter teknikkollapserna igår. 1 gig. Man skulle kunna ha typ 100 stycken i reserv..

I alla fall skiner solen och jag inbillar mig att det är bäst så.

Lattemaskin och dressingroom i Sofo

I lägenheten på Katarina bodde tidigare min farmor, en etta över gården med föräldrar och syrra. Sen bodde min pappa och en hel rad syskon där, en efter en som tonåringar. Lägenheten försvann på nåt sätt. Det var lätt att få större lägenhet på den tiden, och ingen kunde väl ana hur mycket en opraktisk och omodern etta skulle kunna bli värd.
2,2 miljoner vill dom ha, efter stajlingen.

Morsan hånade idioterna som blir så lurade. Det är klart det ser fint ut utan möbler,
rent och nymålat, nån designmöbel, någon snittblomma i fin vas, oanvända vitvaror, inga bokhyllor, inga garderober, inga tidningshögar, ingen tv, inga kläder i hallen. Bara en tavelram utan innehåll - och en kåt mäklare.

Det är motsägelsefullt att säljare stajlar bostäder för ett boende helt utan prylar, där det är svårt att förställa sig vad lägenhetsinnehavarna egentligen ska syssla med i bostaden. Sex passar inte. För kladdigt på nåt sätt..

Tvärtom den minimalistiska bostadsinredningen inför försäljningar är ju skaffa-nya-prylar-hela-tiden-galenskapen närmast total nu. Det behövs ännu mer med lagringsplats för allt. Förr hade folk inget överflöd. Man köpte enstaka saker som skulle hålla hela livet. Nu har folk så mycket kläder att en liten etta mest skulle funka som dressingroom. Men det är väl så det blir. Kläder i olika faser på väg mot tvättstugan precis överallt, och så en platt-tv, en minibärbar trådlös dator, lattemaskin och en micro i köket.

Riktig södertjej

Nu vet jag att jag är södertjej. Inte bara född på söder, utan även gjord här.
Modern var pratsam på telefon igår. Hon hade varit på lägenhetsvisning i huset på Katarina Bangata där farsan bodde ett par år i ungdomen - och där jag blev till.
Han var 25 och hon 19. Jag var helt säker på att jag var gjord i Halland, men det var fel. Det var då modern totalt förstörde sin fasters 50-årsdag genom att "komma med mage". Så jag var där i alla fall.

Läsa tecken tolka fel

Tandvärk hos kvinnor kan vara tecken på hjärtinfarkt.
Undrar just vad fladder i en av ögonvrårna vara. Nåt med hjärnan-an-n kanske.
Somna till en tråkig film nu skulle inte vara fel.

Sjuk arbetstopp

Nu har jag jobbat 16-timmars-pass två dygn i sträck. Och inget blir bra. Tekniken strular faktiskt, men det är bara en av ursäkterna. Resten är oförmåga att inse hur lång tid saker tar, inklusive strulet. Trilskande applikationer tar mest tid av allt.

Imorgon slags jobbsemester. Bara jobba 6 timmar. Hoppas få sova 8 timmar. Längtar till Thailand.

Vb: Inget fläskkvartetten

Mycket möda utan succé. Inget bloggande enda resultat. Missade Fläskkvartetten gjorde jag däremot med besked. Förresten var jag kär i violinisten när jag var tonåring. Passerade hans hus varje dag men han såg mig aldrig.

Rent och sent

Hyresrätter och valfrihet i fara

Utförsäljningen av allmännyttans lägenheter har dragit igång. Ett omvandlingskontor har upprättats i Rinkeby, där det finns 9000 hyresrätter, som de boende kan välja att omvandla till bostadsrätter om tillräckligt många kan och vill. Rinkeby står för cirka 10% av stadens bestånd av hyresrätter. De boende erbjuds nu "valfriheten" att välja, säger ansvariga för kontoret.

Det är kommande generationer som inte kommer ha samma valfrihet. Om det inte finns annat än bostadsrätter lär det inte finnas mycket till valfrihet.

Man har bara bostadsrätt att välja på och måste köpa. För moderater är ägande samma sak som frihet.

Alla som bor i bostadsrätt vet att man faktiskt inte äger sin bostad. Man får inte göra vad man vill. Föreningen bestämmer om man t ex får hyra ut eller bygga om. Föreningen kan bestämma att det inte blir några balkonger eller att tvättstugan bara ska vara öppen på dagtid och att cyklar inte får stå på gården. Man äger andelar i bostadsrättsföreningen, som äger huset, där man har borätt. Rätt att bo. Tack.

Om alla de 111 bostadsrättsförening som bildats i allmännyttan i Stockholm också genomför ombildningar till bostadsrätt kommer det finnas 4-5 hyresrättsfastigheter kvar i stan, som allmännyttan fortfarande äger, och det kommer antagligen några kulturskyddade kåkar i Stadsholmen.

Dom som tänkte göra sig en hacka på att köpa bostadsrätt, som går upp i värde, och sen byta till hyresrätt kan ju glömma den strategin. Det kommer inte finnas några hyresrätter kvar.

Män är som ketjup

Om jag skulle ha en man (vaddå ha? det låter ju inte klokt ju..), som var bara min egen (vaddå min? det låter väldigt possesivt detdär..) skulle jag då skriva om honom i bloggen, funderar jag, - allt för att slippa göra det jag ska. Vilket är jobba-jobba och sova-sova.

Jag vet ju inte. Eftersom jag, då bloggen startade, hade varit toksingel i ett år efter att ha dumpat en kille som jag bara temporärt hade delat med någon annan. Ingen spännande har skådats sen dess, och det lär dessutom inte segla upp nån drömsnubbe med den kassa inställning jag har, som tycker killar mest är som ketjup. Att det antingen blir för mycket av dem (snälla och kramgoa killar som alltid vill vara hemma och ge massage) eller alldeles för lite, som när den man är kär i bor i ett annat land och inte vill träffas..

Ibland låter folks partners som nån slags utväxt, krukväxt eller hushållsdjur. Heter det så? Hushållsdjur. Finns där, mest för att det ska va så. Man ska vara två och jobba på det. Fast det verkar som om många tycker det är roligare att skriva bloggtexter om den andra personen än att faktiskt umgås med plutten/pluttan.

Det är väl dags att singlarna slutar gömma sig, och framför allt: slutar skämmas. Det är inte för att man inte kan få en partner som man är själv. Det kan finnas tusen anledningar. Det är ofta ett val man gjort eller att man inte träffat någon på sistone man fallit för som fallti för en själv.

Och det är verkligen inte lätt att frånsäga sig sin frihet när man väl fått smak för den. Blir man kär kan det ju bli i vem-17-som-helst. Det är ju livsfarligt.

Vad är bro, vad är amr?

Tänk om man kunde få lära sig nåt nytt idag. Till exempel hur man lägger in en sån där fin ljudlänksfil med pilar.

Tänk om det vore så enkelt att ljudet jag tar upp med mobilen kunde läggas på bloggen. Amr. Vad är det för jäkla filformat egentligen..

Inget kan man.

Sådärja: Återställning

Nu är saker i återställt läge. Bloggen ser ut som före testerna. Går emot trenden och lägger till några länkar till andra bloggar. Skitsamma. Tog bort några länkar som inte funkar längre och nån prettoblogg som jag märkte att jag bara blir irriterad på. Från hetl vanlig okej bloggare till mediamonster.. tänker jag lite elakt.

Själv är jag också lite återställd idag. Mådde uselt igår. Ville bara försvinna och.. möjligen lämna bloggen kvar. Som ett litet minne.

När dottern inte hann laga middag, som jag enväldigt bestämt, knäckte jag ihop lite över hushållets brist på fungerande logistik, men lyckades sen i alla fall ta mig ut och träffa en polare en stund och reda ut med henne varför jag inte orkat gå ut på fredagkvällen.

När hon ringde mig på fredagkvällen orkade jag inte svara i telefon. Mobilen var nånannanstans och jag låg inlindad i täcket i fåtöljen och såg på tv. Det tyckte hon inte var nån bra ursäkt.. (tilläggas kan ju att vi inte hade bestämt nåt innan, och klockan var halv tio på kvällen och jag hade verkligen virat in mig för natten).

Nej, jag får faktiskt bli bättre på att vara kompis. Jag kunde till exempel sms:at vid 8 och sagt att jag gick till fåtöljs för natten.

Från vår till nyvinter

Ungarna fiende nr 1 kommer körande. Skraaaaaaaaaap.


För några dar sen var det nästan lite vår i luften. 

Min dotter säger att

Om det är så att du har Internet Explorer, och inte ser någon kolumn med länkar till höger på den här bloggen, så beror det på att Explorer inte godtar de breddändringar jag gjort. Min dotter säger:

- Exploreranvändare är ju dumma i huvet ändå så de förtjänar inte bättre. Liksom vilket år lever de på, 94?

(Men jag vill förstås att hela bloggen ska synas i alla webbläsare, jag kämpar på..)

Jahopp nu kom visst snön

Mockastövlar med höga klackar och snö passar inte riktigt ihop. Jag fryser redan innan jag kommit ut. Det började igårkväll.

In på kontoret från grått och rätt milt, och ut från kontoret i SVINkyla. Jag hade inte en enda slant på mig och fick inte åka med SL. Tog taxi från Stadshagen till civilisationen och bankomaterna vid Västermalmsgallerian istället.

Det var då vintern började. Folk huu-huu-ade mot kylan och lutade sig framåt i konstig gångart.

Men visst är det fint första snökvällen. Eller? Kommer sanden ösas ut redan imorgon?

Slutsats av test

Slutsatsen är att man inte ska vara inne och peta utan att spara gamla mallen först. Som alla vet. Jag måste ha kommit åt värden på ställen jag inte tänkt, för någraoväntade saker hände.

PLUS
+ Bildbredden tillåter nu 500 och det är bra.
+ Förberett för att kunna e-posta bilder med rubrik och text direkt från mobilen till flickr, som då autopostar direkt till blogger. Bildstorleken blir då 500px. Därför var jag tvungen att ändra bildbredd.

MINUS
- Vetifan varifrån alla stora avstånd mellan rubrik och text och text och footer kommer ifrån. Jag har inte ändrat inställningarna alls, vad jag vet.
- Flickr formatterar så att bildtexten blir antingen stor eller pytteliten och gör brödtexten småttig.

Tja. Det är definitivt roligare att skriva. Men jag vill få till bildbloggandet via mobil på nåt sätt, och inte behöva ha en speciellt blogg bara för mobilbilder.

Igen, ursäkta ni som råkar läsa, skippa bara

Phi-phi 2003. En bild från Coola morsan.

Test ar i gen

Återställt bildbredd till 400px.

Blogger: Siddesignfråga (testinlägg)

(Ser det konstigt ut är det för att jag testar)

Jag söker en mall för den här bloggen där huvudytan för text och bild är minst 520 pixlar bred så att jag kan använda 500 pixlars bildbredd, som är en av standardbredderna i flickr och för e-mail- och fotobloggning. Nu skalar jag nästan alltid om 500-bilder till 400-bilder, som blir taggiga.

Testbild 500px



Såhär ser koden ut för denna sida:

#content {
width:650px; (vill ha 750)
margin:0 auto;
padding:0;
text-align:left;
}
#main {
width:420px; (vill ha 520)
float:left;
}
#sidebar {
width:190px;
float:right;
}

Om jag ändrar till 750 och 520 i stylesheetet så att satsytan breddas och kolumnerna borde funka men så blir det inte. Hela vänsterkolumnen ramlar ner nedanför alla texter.
Nån som vet var i koden man ska skruva ytterligare?
---
Nu är det ändrat till 725 och 505. Nu tycker jag texten är för bred.
---
Och slutligen ändrade jag textbredden så att den inte blir lika bred som bilden som den var i början.
---
Dan efter: återställer till ursprunglig mall. Tester i all ära, men.. Ändrar bildstorlek till 400.

Sms = stenålder

Nu har jag en mobil som ska vara rätt modern.
Den lagrar timmar av ljudinspelningar utan problem och jag kan langa över till datorn. Filer kan flyttas hit och dit och med minneskortet kan rätt många foton lagras.
Men dessa sms.
Dessa jävla sms. Kan nån förklara varför man inte får "äga" sina egna texter och meddelanden. Var ligger dom? Inte på minneskort, inte i telefonen. I så fall dolt. Ligger de bara hos operatören för att plocka fram om man råkar bli mördad - eller?

Det är så dags då.

Allt utom Deadline

Nu nalkas den. Ingen jättegrej, men ändå en prestation som ska utföras en viss dag, och det måste gå bra.

Jag känner igen symptomen:

- Jag vill städa och röja
- Jag köper fönsterputs
- Jag sätter igång med bilder
- Jag Köper deckare när jag handlar mat
- Jag tycker alla filmer och alla tv-serier är jättebra eller jätteintressanta.

Vilken intressant och bra film, vilken rolig tv-serie. Vilka intressanta nyheter, debatter, bloggar.

Allt utom.

Rött och fint på läpparna

Det ser fint ut på ytan men därunder finns den dolda världen, ett livsmedelsberg pepprat med tillgjorda produkter och tillsatser som slipprar omkring och ställer till det för folk som är känsliga, allergiska, eller t ex vegatarianer.

Återigen har dotter chockat med att berätta om vad som finns i maten. E 120 till exempel:

Carmin (Karmin, E120)
Rött färgämne som tas från Cochinellöss som torkas och krossas. Produktionen är storskalig och kräver många insektsliv. 70.000 insekter måste dödas för att få fram 500 g färg av ämnet. Används i mat, alkohol, godis, kosmetika, film och garnfärg. Alternativ: växtfärg t ex rödbetsjuice. (hela listan här)

Man förundras över att allt som producerats, allt, har satts igång av någon och utförs av människor som jobbar med produktionen.

Utan kaffe

Utan kaffe i 12 timmar jag försmäktar i denna lägenhet. Belägenhet. Det går ju inte att börja dagen utan. Te är ju bara för sjuklingar. Mjölk finns inte heller. Så går det när man spenderat en fredagskvällstimme på ett mastodont-DagLivs. Man glömmer det viktigaste, och kommer hem med chokladkakor och oliver.

Inlärt eller genetiskt betingat

Mylapotas beach på Ios 28 juli 2006.

Apropå manligt och kvinnligt. I alla fall beter sig tjejerna och killarna väldigt olika på beachen. Tjejerna bara ligger och killarna bara står. Grekiskorna i förgrunden verkar måttligt intresserade av strandtennisproffsen framför sig.

Jupp, Nils Oscar vid DagLivs

Kvitto på pint efter kl 18.

St Eriksgatan 36, i Stockholm. Fram till klockan 18 hade de happy hour. Jag hann med en happy och en unhappy. Sen fortsatte upptäcksfärden in på DagLivs. En fullständig matschock. Plötsligt går det upp för mig hur Kungsholmsborna får sin mat.

Nils oscar bar

När jag var i amsterdam hittade jag en mysig pub och jag skulle messa kollegorna på hotellet att komma dit. Stället hette grolsch sa jag. På Herengracht.
Det är som att kalla en pub här för pripps.
Nu tror jag nåt liknande. Tar en öl på en pub som verkar heter nils oscar. Som bryggeriet. De har god lager, kalasöl, india ale och lundgrens lager. Mums på st eriksgatan vid Fridhemsplan. Litet paradis för en prippsvägrare som jag.

7 till 10 dar eller månader

Små problem i det stora taget. Men allt känns mer ur fas än vanligt. Pallar inte ens reseplanera längre. Har inte en enda biljett bokad. Orkar inte bestämma mig för hur jag ska våga ansöka om ledigt och när. Jag vill ju vara ledig, inte sju-tio dar, utan sju-tio månader. Hinner inte det jag ska annars..

Nu, efter två sömnlösa nätter följt av två hyfsade halvnätter är jag ändå på benen igen. Jag roas inte av att vara trött och okoncentrerad med en snar deadline framöver, till vilken tiden krymper i hög hastighet. Jag vill helst bara sitta och läsa, och sen få gå och lägga mig igen och sova en HEL natt.

Mintgröna funnen

Ska inte efterlysa nån av mina cyklar förrän jag sökt igenom närområdet. Den mintgröna skönheten upphittad vid 4:ans busshållplats Varvsgatan i östergående riktning igår.
Möjligen hoppar jag av bussen där ibland, men går aldrig på där och det är orimligt att jag skulle ha övergivit den just där.

Dessa vardagsgåtor..

Hojta du ser nåt mintgrönt

 

Så ser den ut. Fast med ena däcket svart efter service och svart cykelkorg där bak. Nån har tagit hojen, och ser du den hojta till. Det känns det som den finns åt Hornstull-Aspudden-Årsta-Hägerstenshållet. 

Favocykel tagen av storm

I fredags tog jag hem den mintgröna Peugoten från Slussen, där den stått i 2 veckor nånting i värsta ruset.
Parkerade den utanför dörren hemma, med sitt nya lås på.
Nu är cykeln är borta.
- Fast låste jag verkligen? funderar jag högt.
- Stormen kanske tog den? föreslår dottern.

Jag hoppas den bara dematerialiserats en stund. Det är sånt som händer.
Men jag ska kolla blocket också.

Sömnlös i Zinken

Så har jag vakat ut en natt igen. Mellan 3 och 6 låg jag i mörkret och blundade. Helt kört att somna. Vid 6 kastade jag ut en tickande klocka som gick mig på nerverna. Ställde alarmet på 9 för att kanske få 3 timmars sömn, men vid 7 gick jag upp och tittade på himmel. Såg dagen randas.

Andra bloggar om: tid, sömnlös, zinken

Jobbsken bedrar

Stötte ihop med en klasskompis från gymnasiet i helgen och vi ska ses framöver. Han kände igen mig på rösten.

På 15 sekunder lyckades jag sammanfatta mitt yrkesliv: 10 år där, 7 år där, 8 år här. Och det lät riktigt bra. Skenet kan bedra. Inser att jag jag blev ordentligt nedvärderad och ersatt av en mansperson på jobbet för 8 år sen, och några månader efter lite olyckligt dumpad i ett föhållande. Sen dess har barnen blivit unga vuxna, eller vad man nu ska kalla en 18-åring och en 22-åring. Situationen är verkligen helt annorlunda och förutsättningarna att ändra kurs egentligen ganska bra.

Måste tänka om. Men inte på det gamla inkörda sättet, för det funkar inte.

Vad en voyeur gör

Ibland är det så tydligt att vår livsstil blir alltmer voyeuristisk, inte bara sexet, där den sexuella sfären blivit allt mindre privat, utan även generellt. Några gör, och de andra tittar på.

Är det inte trist så säg. Man skulle faktiskt kunna tro att majoriteten i landet verkligen är trista, men så är det förstås inte. Det är bara så att det inte märks hur roliga folk är, egentligen.

Det är fult att peka, fick man lära sig som liten. Man ska inte visa sin nyfikenhet. Men glor är vad folk gör. Glor och glor, och är skiträdda att sticka ut själva, så att folk skulle få för sig att glo på dom. Men det gör dom ändå. Dom tittar för att se om nåt händer, men det gör det ju inte när ingen gör nåt.

Alla blir lurade på karamellerna.

Visst är det kul att titta på folk och fä ibland, men trist när hela livsstilen är enkelriktad, när nästan alla bara är åskådare. Från tv-soffan är man dessutom den dolda iakttagaren med rätt glo och glåpa fritt, och säga vad man egentligen tycker. Bloggexplosionen visar hur stort behovet är för var och en att också få uttrycka sig, och inte bara vara konsument och åskådare.

Andra bloggar om: voyeur, åskådare, betraktare, tittare,
livsstil

Olydig

Fick nån noja idag att jobbet ska hitta bloggen. Inte för att jag skrivit om jobbet så mycket, om ens något, och funderar nu på varför jag är så nojig. Det är väl känslan jag har, nästan hela tiden, att jag kommer få sparken endera dan. Att dom egentligen inte vill ha mig där, och kanske letar fel.

Det är väl vettigt att ifrågasätta sitt bloggskrivande då och då. Dottern tycker min blogg är för mesig. Att jag undanhåller för mycket. Jag spetsar inte bloggen med verklighetens absurditeter, som jag skulle kunna.

Skärpning alltså. Fasen att jag ska vara så kass på att lyda mig själv.

Weather proof camera

Det är såna här dagar en väderskyddad kamera kan få följa med.
Nu ska jag ut.

144 k per h

Blåst, blåst, blåst och strömavbrott. Man visste att telefonstolpar (!) skulle fällas av träd, dom som står kvar efter stormen Gudrun för 2 år sen.

Väderleksrapporterna är så oprecisa. "Så småningom mycket blåsigt även i östra Svealand", sa en uppläsare nyss. När, var och hur mycket är vad man vill veta. Varför använder de inte timangivelser och bestämmer sig för en standard för vindhastighet. Sekundmeter är inte samma som kilometer per timme.

Jag vill ha omvandlingstabell. Kuling, storm, orkan. Vad gäller i kilometer per timme? Hur många km/h är 40 sekundmeter? 144?
------------------------------
40 sekundmeter = 144 kilometer i timmen.
Hittade omvandlingstabell här.
------------------------------

Andra bloggar om: väder, storm, blåst, gudrun, sekundmeter

Läser in med scannern

Ikväll har jag försökt lära mig att scanna lite bättre än hyfsat bra.
Det är skönt att det går att variera lördagsnöjena. Nu är jag nästan klar med självstudierna, för idag alltså. Det är så typiskt mig att scanna in 50 bilder - och sen inse att jag borde ha tagit reda på det bästa sättet att göra det på innan.

Andra bloggar om: scanna, foto

Don't ignore these warnings

Under mitt Microsoft-tangetbord finns en HEALTH WARNING. Att man kan få allvarliga problem av att sitta vid dator och tangentbord. En massa av de problem nästan alla har med armar och nacke osv står uppradade. "Don't ignore these warning signs" är fetstilat och det står att man ska ta symptomen på allvar och söka läkare.

Vi som både jobbat vid dator och kanske också alltmer suttit vid den på fritiden sen 87-88 har alltså hållt på såhär i snart 20 år. I början när datorerna kom sa de att en halvtimme om dan var lagom. Bara sekreteraren hade "ordbehandlare". Redan året därpå hade alla datorer och många satt som jag på heltid framför skärm.

Det är ju sjukt. Det kommer aldrig att accepteras som arbetsskada. Halva befolkningen skulle betraktas som förslitna. Så man tar sin ibufen och håller käft. Det är klart man har ont. Varenda människa har ju ont nuförtiden.

Prat prat mera prat

Varför är det så tyst?

Jo, helt enkelt för att jag stängde av radion på grund av faktisk overload. Hade lyssnat på p3 star där det pratades nåt ofantligt mycket. Men det är bra, man slipper tänka själv för en stund. Och man lär sig alltid nåt om nån musik man aldrig skulle ha tänkt på eller intresserat sig för annars.

Igår pratade jag själv alldeles för mycket. Men jag behövde prata av mig och Zinken-polaren ställde upp på att lyssna. Jag är så tacksam. Jag är skadad av åren redaktion där man alltid fick slåss hårt för luftutrymmet bland alla smarta journalister och producenter, som dessutom både var vackrare, äldre och klokare än man själv.

Nu ska jag lyssna på onsdagens p3 dans.

Från arkivet: Brorsan och jag

Min bror och jag när vi var riktigt små.

Jag scannar foton, några få i taget. De har legat i kuvert. Små och skrynkliga och få bilder har datum. Vet inte hur de hamnat just hos mig och inte hos nån annan i familjen. Bara några få bilder på varje filmrulle hamnade i fotoalbumen. Jag är en bevarare. Jag slänger förstås inte bilder. Tvärtom.

Lyckliga dagar kanske

Stanna ett tag så jag får ta ett kort
Lyckliga dagar rusar iväg så fort

Ur Ted Gärdestadlåt jag just hör. Så sorglig.

Gjorde fel för 2 år sen

Det var den här dagen för 2 år sen jag kunde ha gjort nåt, men gjorde fel.

Funderar på skuldkänslorna. Om man gjort på ett annat sätt, vad hade hänt då? Hade man kunnat påverka? Gav ens försök till råd motsatt effekt?

Är man storasyster så är man. Det kanske är lätt att tro att man haft större inflytande än till och med föräldrarna. Så känns det ibland. Men vi får väl alla dela på skulden, om det nu gör det lättare.

Vi borde ha letat överallt. En kunde ha spanat vid bostaden. En kunde ha wallraffat bland hans bekanta. Obscured by clouds. Nästa dag, nästan framme vid jobbet på morgonen var han i livet. Några minuter från arbetsplatsen hände det, det som 8 veckors polisutredning inte lyckades ta reda på.

Det är knappast som i en CSI-kriminalare när saker händer här i Sverige. Inga vittnen. Man lägger ned. Och så lades locket på.

Redan fredag igen

29 timmar lyckades jag hålla mig vaken. Slocknade igår på eftermiddagen och sov 4 timmar och vaknade 9 på kvällen och var förvirrad: Tyckte det var för mörkt för att vara 9 (på morronen..) Var så uppe till 3-4 på natten som vanligt, varpå jag sov till 9 i morse. Vaknade pigg.

Pigg. Det är så dags när det redan är fredag igen.

Andra bloggar om: fredag, tid, timmar, sömn

Träna träna träna

Folk säger det som om det vore nåt naturligt att gå och träna. Jag ska träna. Hinner inte, ska träna.
Musklerna blir hårdare och hårdare. Hjärtat pumpar bättre. Fett bränns. En muskelgrupp i taget byggs upp. Men på bussen förstår inte de där grupperna vad de egentligen ska göra ihop eller hur samarbeta. Stå, hålla balansen, väja för andra.

Jag tror fler inte behöver starkare eller snyggare muskler, utan smidighet, balans och koordination. Och ögon i nacken.

Andra bloggar om: träna, muskler, grupparbete

På väg hemåt

..trött. Mellan stadshagen och nästa: Fridhemsplan. Det känns att man inte sovit natt. Nästa: västerbroplan. Inte mycket till plan. Folk är inte bara stora utan riktiga klumpedunser. Fast de tränar och tränar.

Verkligt ful morgon

Nu har dan dragit igång. En riktigt ful morgon har det varit. Allt ser råkallt ut och trots det svaga ljuset är kontrasterna mellan mörker och lite snö på taken frånstötande. Bush har talat i natt och skickar ytterligare 20000 soldater till Irak. Och talar i amerikanska folkets namn gör han. Jag skulle bli galen, om jag var amerikan.
Undrar hur plötsligt klockan blivit snart nio. Nu kommer jag inte supertidigt till jobbet ändå fastän jag vakat ut natten. Jag fungerar inte. Det är helnattsovarna värld det här. Jag har aldrig vaknat pigg på morgonen. Antingen har jag sovit för få timmar, eller inte alls, som nu.

Inatt ska jag dygna

Jag har svårt att somna. Jag kan vara hur trött som helst. Natten är vakentid fram till vargtimmen. Sen så. Tidningen dunkar ned. Däremot kan jag nicka till i soffan till malande tv. Men jag somnar aldrig natt där.

Inatt ska jag dygna.

Dygna är att hålla sig vaken en natt för att försöka komma igen med normal dygnsrytm nästa dag. Man plågar sig igenom hela den dagen och längtar att komma hem och sova. Så somnar man alldeles för tidigt på kvällen. Dygna funkar inte. Men jag måste bara upp om några timmar.

Diggar Help eller kliar myggbett

Dansar eller kliar? Blivande rejvare eller ingenjör? Bara retsam 9-åring?

Har lyckats prångla fram scannern ur de nedre golvregionerna och ställt den på skrivbordet. Tänkte att jag kan ta bild efter bild, när jag liksom gör annat, men det går otroligt långsamt. Jag fastnar. Scannar bilder som inte är viktiga just nu. Om det dyker upp gamla bilder här i bloggen just nu, så beror det på det.

Har lovat göra en digital version av de bilder jag hade plockat ihop i ett temporärt album till broderns begravning. Det är fel att bara jag ska kunna titta på dem. Lättare sagt än gjort.

Den nakna sanningen

Fem saker påstod jag här, men en var lögn. Tack för era gissningar.

1. Jag var med i ett gäng som kallades "Balla barfotagänget". Vi jagade killar, snodde deras tennisbollar och slängde upp dem på skoltaket.

Det är sant. Balla barfotagänget var dock inte ett namn vi hittat på själva, utan vad andra föraktfullt började kalla oss. Anna var inne på rätt spår: nåt sånt kan man bara inte berätta, och TrickyTricky tyckte inte heller att det stämde riktigt. Men sant var det.

2. Träffade fotbollspelaren Pelé i München 1974 och han fyllde mig och min tågluffartjejkompis med vin och bjöd med oss upp på hotellrummet.

Ja, vi lät oss bli bjudna på vin, och tvingade också Pelé att bevisa sin identitet. Vi trodde inte han var han först. Pelé och hans polare var på tok för gamla för oss, och vi smet. Våra killpolare i Sverige blev upprörda och tyckte antingen att vi skulle ha "ställt upp" respektive "tagit chansen". Det beror visst på hur man ser på sina idoler. Året var definitivt -74.

3. Hade egen body guard under en av mina campingsemestrar i Cornwall, och betalade självklart i natura.

Ja. Han var campingvakt och bodde med sin collie i husvagn på campingen. Jag flyttade ifrån mitt sunkiga dyngvåta tält till hans uppvärmda bostad, med flanellakan i sängen. Kände mig ompysslad och trygg, och tyckte just då att vi var ihop. Självklart. Så snart jag åkte förstod jag att jag inte alls varit speciellt kär, utan bara ung och huttrig.

4. Jag har gästspelat som gudinna för pilgrimerna i Rishikesh när jag var 19.

Det är sant, men det var mycket pinsamt. Kände mig ovärdig hyllningarna som helig. Jag hade de rätta attributen: Inga som helst ägodelar (med mig just då), inga skor (för sandalerna var stulna) och skulle som dom med färjan över Ganges till templen. De var många, pilgrimerna, och antagligen helt förundrade över att en så gammal kvinna (sadhu-look och långt vitt solblekt hår) kunde se så väldigt ung ut, och de föll på knä och sånt.

5. Jag har inget körkort, men lärde mig av ölänningarna, att det inte är nödvändigt om man "bara ska köra". En gång på autobahn tog jag över ratten på en skenande långfärdsbuss när föraren hade nickat till och tappat kontrollen.

Nej, jag har inte tagit över nån bussratt, även om jag var beredd. Det var långt innan jag övningskört familjen runt-runt i högersvängar på Öland. Sanningen om bussresan är att jag satt i timmar och höll en mycket sömnig chaufför vaken genom Tyskland och Belgien på natten under en långkörning mellan Aten och Amsterdam. Jag satte mig bredvid honom vid förarsätet.
- Go away, sa han. Go back to your seat.
- No. I will sit here and keep you awake.
Han blev väldigt irriterad. Varje gång hans huvud föll mot ratten såg jag till att bråka så att han inte somnade.

Så kan det vara. Jag är impad av "m" som direkt förstod att jag ljög om körningen.
Det gör jag alltid, nämligen. Säger att jag kan köra. M kanske känner mig?

Coola morsan vid ratten

Kollar lite bilder - i jakten på sanningen, och hittar något av min bilistiska bakgrund här. Klart man blir lite stursk när folk tror att man inte klarar nåt.

Gissa vad jag ljuger om

Skulle ju vara jättekul om några till har lust att gissa vilken av de fem minnena i texten innan som är lögn. Det är klart man vill berätta sanningen.

En ska bort, men vilken?

Anna med flera har antagit utmaningen att påstå fem saker om sig själva och smyga in en lögn. Gör det du med, om du inte redan gjort det. Det är svårare att skriva sanningar än jag anade och riktigt lätt att ljuga.

Här är några saker jag ryckt upp ur tidiga gömmor och som jag nog inte nämnt tidigare. Pris meddelas om någon knäcker vad som är lögn, men det är väl lätt som en plätt:

1. Jag var med i ett gäng som kallades "Balla barfotagänget". Vi jagade killar, snodde deras tennisbollar och slängde upp dem på skoltaket.

2. Träffade fotbollspelaren Pelé i München 1974 och han fyllde mig och min tågluffartjejkompis med vin och bjöd med oss upp på hotellrummet.

3. Hade egen body guard under en av mina campingsemestrar i Cornwall, och betalade självklart i natura.

4. Jag har gästspelat som gudinna för pilgrimerna i Rishikesh när jag var 19.

5. Jag har inget körkort, men lärde mig av ölänningarna, att det inte är nödvändigt om man "bara ska köra". En gång på autobahn tog jag över ratten på en skenande långfärdsbuss när föraren hade nickat till och tappat kontrollen.

Så, vad ska bort?

Jag har inte tröttnat på att

- skriva bloggtexter (som synes)
- cykla fort i nerförsbackar
- hoppa i vågor (i rätt väder på rätt ställe)
- transdansa
- fota (när jag inte gör nåt av ovanstående)

Försökte tänka positivt och på aktiviteter jag inte tröttnat på än. Undrar vilket yrke som passar och vad jag ska bli när jag blir stor.

Just det. Jag ska skaffa ny kamera. Det var det jag hade glömt.

Tänkte börja fota lite. Något hände när barnen kom. Man började ta färgkort med kompaktkamera, och få göra-fina-albumsföresatser, och systemkameran lades åt sidan. Det var väl dumt. Ännu dummare var att låna ut den. Men dummast av allt var att lämna in den på lagning i en affär som gick i konkurs och försvann.

Jag vet inte om jag ska lyda dottern och köpa en Canon, igen. Jag har redan förbrukat 2 st ixus i, en powershot S50 och senaste en powershot G5. Fast S50:an har dottern just nu och den funkar kanske fortfarande. Jag vågar inte säga det till henne, men jag funderar faktiskt på en Nikon..

800 kronor natten

Igårnatt stack jag ut och brände pengar. Började med en öl på puben precis före stängning vid ett, lät cykeln stå och hoppade i taxi till Medis, betalade 260 i inträde. Tog sen taxi till nästa ställe, men där lyckades jag mot förmodan prata mig in fast de stängt insläppet. Ämen, gå in då, tjatkärring, tänkte vakten. Vid fem tog jag taxi hem.

När man jämför vad saker kostar har folk väldigt olika syn på vad som är dyrt.
Vad får man egentligen för 800 kronor? Ett par stövlar kanske. 16 goda öl på puben alternativt 16 par strumpor. En halv hotellnatt i Amsterdam. Ett tandläkarbesök..

Vad skulle du göra om du fick 800 kronor extra?

Min Guy

Jag har hittat mannen för dagen. Guy heter han. Gudomligt enformigt är det. Sea of Sand. Ökenhetta.

Lögnerna roligare att hitta på

Jag har blivit utmanad. Dels fem saker jag önskar för 2007 - och jag kämpar med uppgiften - och dels av Anna om detta. Man ska berätta fem saker om sig själv man tror andra inte vet, men en av sakerna ska vara lögn. Har nu funderat ett tag - och det är kul - men jag kommer desvärre bara på lögner.

Bättre januari

Materia gör mig glad

Materia materia. På ett dygn har man blivit fullkomligt van vid ett sprillans kylskåp och är precis lika lycklig/olycklig som innan. Tack vare frysbytet fått ett paket kvarglömda kräftor tinas upp. Man kan ju alltid låtsas att allt detta mörker är en evig augustikväll i goda vänners lag..
Fast stå ensam i köket och knäcka en klo vid diskbänken är inte sådär jätteromantiskt.

Ful januari

Januari 2007 pyssel

Pyssel-pyssel är bättre är prassel-prassel.
Eftersom vi stockholmare bjudit alla andra stockholmare på en väggalmanacka med råd kring miljön, och januaribilden är en damskridsko som jag inte vill se, så gjorde jag med ett vitt A4 en dubbelficka för kvitton och sånt och tejpade över bilden.

Ni ska få se vad praktiskt det blev. Nu har jag nånstans att lägga nerklottrade postit-lappar och viktiga kvitton.

Februari har en bild på balsamterpentin. Det är då jag inte ska lämna in gamal flaskor, utan istället börja måla olja igen. Har hittat två stora pannåer i klädkammeren, helt vita..

Lurad för 80 spänn

Jag gör inte som min nästan-granne som säger upp sitt comhem. Fast jag borde, av princip.

Istället hamnar jag hos väldigt trevlig och pedagogiskt lagd kille i kundtjänsten och uppgraderar bredbandshastigheten till "large" från imorgon (!) för 20 spänn mer i månaden, och binder mig ett år till. Avgörande var nog att mitt vilande södermalmsnummer (finfint sexsiffrigt 84xxxx-nummer som det kostar 100 kronor per månad bara att ha kvar) kan porteras över till comhem, och inte kommer kosta nåt. 80 spänn billigare i månaden blir det alltså.

Ungarna tycker att jag inte kan göra mig av med det där 84-numret, men ingen av dem vill ta över det. Inte just nu i alla fall.

Slutet för chello.se - blir comhem

Klart man inte längre vill ha en en mailadresser som heter @chello.se nånting. Chello känns sååååååå mitti-nitti-talet.

I helgen lägger comhem över alla mail- och hemsideskonton till @comhem.se. Comhem!!!

Nu ska jag... Nehä, det ska jag inte. Dan är redan slut och helgen har börjat.

Andra bloggar om: mail, chello, upc, comhem, 90-tal, hemsidor

Kan Inte sova

Är för smörgi som det heter på mobileo-språket. Låter lite trevligare än snorig. Dottern undrar varför jag har halsduk - på magen - men det hjälper mot allt möjligt faktiskt. Såg svenska filmen Storm inatt och minns fortfarand både filmen och titeln. Det går framåt. Och det går hyfsat bra att samhalogha, dvs sängblogga, från mobilen, som ju lär sig.

Monday bar: Vilka bra bilder, inte mina snyft

Såg monday bars 166 partybilder [till höger nere på sidan] från nyårsafton och tänker
1 vilka bra bilder.. skulle jag velat ta, vilken kamera och blixt använde han eller hon? Jag tyckte jag såg ett par med riktig kamera där jag stod ett tag på läktaren.
2 vad KUL alla verkar ha
3 var jag verkligen där?
4 var är jag då?
---

Jag såg i alla fall en av de tillfälliga vännerna på en av bilderna. #66.
Själv kan jag skymnta som jättebulan till höger uppe på randtröjans skalle. Bild nr #53.

Sado-retro i nya trender

Fladdrande sköna kläder, folk och musik. Yes, I'm a hippie. Ge mig nåt att röka, please...

Nåväl. Istället sitter jag här och surar på min egen mentala och materiella skräphög. Rafsar och krafsar i spåren av åren, och hör nån käck modetjej i radion säga att NU ska folk byta till styvare och mer skräddade kläder och min midja ska tydligen uppåt ännu mer.

Så nu måste jag köpa upp mig på allt möjligt töjbart och strechigt och silkigt på slutrean. Lägga upp ett lager inför kommande ransoneringstider, då nijande fijna ungdomar kommer tycka att man är hysteriskt fult klädd om man inte har uniform.

Varför inte göra plaggen riktigt stickiga och syntetknastriga också, som det var när jag var barn, då kläder aldrig nånsin hade tillstymmelse till passform. "Ska man va fin får man lida pin", som de sa när skinnet fastnade i blixtlås och de hårda skorna skulle på fast de var för små.

(torsdag eftermiddag - paus i städning)

Stockholm vibrerar inte mycket

Gick ut på Stora gatan klockan 20.50. Fem minuter senare kunde jag beställa en wok av en uttråkad restaurangägare. Han ville stänga tidigare. Jag fick kasta i mig maten, så snabbt jag kunde. Dom ville hem.

1000-tals lägenheter i allmännyttan ligger i krokarna och det blir många spisar som sätts på för att värma väldigt lite mat i små små portioner på väldigt många spisar och mikrosar. Trots mängden av folk som bor tätt här finns det inte tillräckligt befolkningsunderlag ens för ett enda sushiställe.

Att vi inte har något folkliv på gator och torg och väldigt få smårestauranger och kvällsöppna kaféer i bostadsområdena är för att vi - eller snarare ni, gott folk - nästan alltid väljer att sitta hemma, och trivs bäst där.

Var och en gör självklart som den vill. Men det är när alla gör så som det blir så jävla trist i våra så kallade städer.

Det sociala fältet är krystat och fyllt av måsten och ärenden i transporterna mellan hem, arbetet, dagligvaruhandel och hem igen. Sen jävlar ska det ängtas till storhelger, och då ska man supa hejdlöst i kompisgäng och gå ut på byn, men först ska det grundas grundligt, på hemmaspriten.

Jag tycker inte Stockholm är en riktig stad. Centralort möjligen. Det är bara i media lyckas ge ett sken av att Stockholm är en sån där vibrerande storstad, The Capital of Scandinavia.

Skrivit av mig

Bloggen har ibland en rent terapeutisk funktion för mig. Skrivandet får mig att lättare kunna reda ut trassel i känslor och händelser. Fyra texter är på gång. Liksom på dansgolvet blir jag lätt påverkad av andra, och börjar härmas. Börjar fundera på andra ämnen eller hur jag själv tycker om något som jag läst i en blogg, och plötsligt är jag ute och flummar runt och har tappat ursprungliga tankar.

Märker att jag ofta har dussinet teman på gång samtidigt, och ibland lite olyckligt blandar två-tre av ämnena huller om buller i samma text. Eller börjar på en ny innan den tidigare är klar. Och sen glömmer den gamla helt.

Tur att publicerandet är en aktiv handling. Tänk om verktyget autosparade och autopublicerade. Då skulle man kunna ligga lite risigt till ibland.

Nu får texterna ligga till sig, åtminstone över natten. Nu ska jag läsa. -- Fel. Nu ska sova, heter det visst.

Tänk om jag dog i förrgår

Hemmets förunderliga värld. Hur man än sorterar ut, tömmer och rensar, slänger och ger bort så ser man ingen skillnad. Det är sånt här folk tvingas göra när någon dött och allt måste gås igenom.



Det känns som det skulle behövas en månads arbete på heltid för att bara ha det användbara och verkligt personliga kvar, inte skrotet.



Det känns som jag tittar tillbaka på det som är bara är nu.

Kyl och frys ut och in

Imorgon ska kyl och frys bytas ut. Det är bara att tömma. Ihop med överskåpen. Ha. Snygga flaskor. Bra att ha. Kul grej. Bra att ha. Servetter och papperstallrikar, termosar. Så bra att ha till alla våra utflykter i skog och mark..

2005, 2003, 2004, Tidigt, 2000, 1999

En rad pärmar i hyllan förundrar:



Läser etiketterna: 2005, 2003, 2004, Nuvarande bostad/bostadsbyte, Tidigt, 2000, 1999, 1998, Inköpt/kvitton garantier..

Va, är det där garantikvitton och sånt finns? Har jag verkligen tänkt så? Hm. Har aldrig sett pärmen förut..

Tidigt. Vad är det? Varför inte en pärm med Sent? Och vart tog 2001 och 2002 vägen?

Nu har jag fixat pärm för 2007.

Bruce Willis i film utan titel

Bruce Willis skulle kanske kunna va nåt. För mig alltså. Lagom ålder, fullt sysselsatt och och inte för söt.

Igårkväll stånkade dottern om att jag ville se klart Bruce Willis-filmen som gick i någon av tv-kanalerna. Snacka om att inte ha koll. Det var ett kidnappardrama med luggsliten FBI-polis i konflikt med försvarsmakten om ett autistiskt barn, som med sin specialförmåga att lösa att deschiffrera kod hotade försvarhemligheter.

Försöker lära mig att komma ihåg filmers namn. Men det gick inte den här gången heller.

Fick ta av mig jeansen

Jag har försökt kolla upp länkar till Dj:arna från igår för jag letar efter en speciellt, han som gjorde mig dansgolvslycklig. Måste få veta vem det är, så att jag kan skaffa musiken.

Har först nu fattat att gaysajterna annonserat evenemanget och att det var ett mixat event igår, vilket kan förklara att rätt många tjejer tittade så. Jag trodde att de glodde och tänkte "vågar hon där dansa (sådär dåligt) så borde vi väl vi också kunna våga". Sen såg jag tjejparen komma ut på dansgolvet. Försiktigt försiktigt.

Vi som vågar dansa själva har det så mycket enklare. På dansgolvet känner man in varandras personligheter och efter ett tag har man ett gäng "vänner" omkring sig i rummet. Som seriefigurer. Så går man till nästa rum och ser då att en del av filurvännerna också är där och blinkar igenkännande.

Jag var inte i nån riktig form igår, fortfarande skrovlig och med tre extrakilon i redan tajta jeans med fickorna fulla av mobiler, nycklar och kamera höll jag på att spricka. Jag fick helt enkelt ta av mig jeansen.

Nyår med Godskitchen

För många var idag, dagen försthet till trots, årets kanske värsta dagen-efter-dag. Präktiga coola morsan höll sig dock i skinnet rätt bra.

Där jag var var det mest myspys. Drängfylla och fylleraketer uteblev helt. Monday Bar och DJ-gänget Sister Sthlm hade dragit Godskitchen och deras hard-dance-koncept Polysexual till Münchenbryggeriet. Snälla människor av alla de slag snurrade runt för att njuta musik på 4 dansgolv. Lite hårdare, lite oordentligare och mer raggning kunde det gärna ha varit för min smak, men med ett inträde på 350 blir det som det blir.


Stora golvet.


Frågar man vet aldrig nån vem som spelar.

Jag upplevde det hela lite helylle, men mest för att lokalen var fel. Det var så stort att det tidvis blev för glest på dansgolvet i några av rummen. De lite blygare vågade sig kanske inte ut eftersom man lätt blir väldigt tittad på. Münchenbryggeriet har också nån slags inbyggd rastlöshet i lokalerna. Man lockas vidare till nästa rum.

Första dagen, första gången

Det är ganska lagom att ligga och lyssna på Christer (och Morgan) i P3 när man sakta försöker vakna till ett nytt år. Temat för dagen var som dagen, den första.

Den första gången minns man ofta rätt bra. Det var på en parkbänk i Bromma. Jag var kär och salig. Första fyllan minns man kanske mest efterspelet på. Hela skolan pratade om mig efter en praktfylla i högstadiet. Precis alla hade varit där. Det var utomhus ute på Kärsön i juni. Jag hade inte varit så snygg. Jag hade lövruskor i mitt hår när jag kungligt bugande för föräldrarnas gäster gled ner på vardagsrumsgolvet. Goddag-goddag! Några kompisar hade stått för hemleveransen av mig.

Gästerna gick hem. Vodka och apelsinjuice gav mig ett sånt äckelminne att jag ryser av det än idag.