Hemmets förunderliga värld. Hur man än sorterar ut, tömmer och rensar, slänger och ger bort så ser man ingen skillnad. Det är sånt här folk tvingas göra när någon dött och allt måste gås igenom.
Det känns som det skulle behövas en månads arbete på heltid för att bara ha det användbara och verkligt personliga kvar, inte skrotet.
Det känns som jag tittar tillbaka på det som är bara är nu.
Sörjer fortfarande att tiden var så knapp när jag var tvungen att gå igenom min pappas saker. Skulle behövt mer tid att verkligen se honom där och inte bara slänga allt möjligt för att bli klar nån gång, det kändes så ovärdigt.
SvaraRaderaMen så är ju livet ibland även om vi önskar annorlunda.
Det är nog bra att kunna ha den tiden, men det kan även med gott om tid vara nästan oöverstigligt jobbigt att gå igenom någons bostad och förråd med allt, viktigt och bråte blandat, och man kan ju tänka sig att man egentligen inte vill att någon ska göra behöva göra det.
SvaraRaderaFunderar på hur jag ska lösa frågan med att jag inte vill att mina barn ska hitta dagböcker mmn och inte minst allt som finns i datorn. Dessutom finns det människor i mitt liv som inte skulle få veta på ett naturligt sätt om jag plötsligt skulle dö i en olycka.
SvaraRaderaDet var ganska skönt när min dotter erkände, som hon uttryckte det, att hon kände till min blogg.
SvaraRaderaDäremot vet jag i alla fall en som är förbannade på att jag har en blogg, och för att jag inte berättat vad den heter eller ligger.
Lite sport ska det väl vara.:)
Det mest pinsamma är nog ej ivägskickade brev till div kärlekar. Det är sjukt. Hittade ett sånt brev häromdan. Nu ligger det framme på skrivbordet. Så hemskt är det inte att komma ut ur lådan.
Varsågod - så här korkad är, hm var, er mor. Och hon var faktiskt inte 14 utan 40++