Män är som ketjup

Om jag skulle ha en man (vaddå ha? det låter ju inte klokt ju..), som var bara min egen (vaddå min? det låter väldigt possesivt detdär..) skulle jag då skriva om honom i bloggen, funderar jag, - allt för att slippa göra det jag ska. Vilket är jobba-jobba och sova-sova.

Jag vet ju inte. Eftersom jag, då bloggen startade, hade varit toksingel i ett år efter att ha dumpat en kille som jag bara temporärt hade delat med någon annan. Ingen spännande har skådats sen dess, och det lär dessutom inte segla upp nån drömsnubbe med den kassa inställning jag har, som tycker killar mest är som ketjup. Att det antingen blir för mycket av dem (snälla och kramgoa killar som alltid vill vara hemma och ge massage) eller alldeles för lite, som när den man är kär i bor i ett annat land och inte vill träffas..

Ibland låter folks partners som nån slags utväxt, krukväxt eller hushållsdjur. Heter det så? Hushållsdjur. Finns där, mest för att det ska va så. Man ska vara två och jobba på det. Fast det verkar som om många tycker det är roligare att skriva bloggtexter om den andra personen än att faktiskt umgås med plutten/pluttan.

Det är väl dags att singlarna slutar gömma sig, och framför allt: slutar skämmas. Det är inte för att man inte kan få en partner som man är själv. Det kan finnas tusen anledningar. Det är ofta ett val man gjort eller att man inte träffat någon på sistone man fallit för som fallti för en själv.

Och det är verkligen inte lätt att frånsäga sig sin frihet när man väl fått smak för den. Blir man kär kan det ju bli i vem-17-som-helst. Det är ju livsfarligt.