Men där är den ju..

Min bil.

Normalfult ut mot motorvägen

Tänk er när man rev gamla hus i stan och ersatte med bostäder och kontor som de här. Absolut noll känsla eller vision. Bara mark- och miljöförstöelse. Här borde de byggt på höjden och ha snabbtåg till stan och låtit natur vara natur. Och ändå byggs nytt i samma stil.

Fult grusberg som ingen sett förut

Fult fult

Fult

Så fult

Kan inte tänka mig att det är kvinnor som planerat och designat kista. Det måste vara män, som vet att de efter utfört arbete med att förfula bostads- och kontorsområden kan fly i bilen till en 'arkitektritad' villa eller vindsvåning i gamla stan. Det fula förstör en utifrån, utan pardon. De som beställer asfula hus borde själva få bo där.

Yogat i floder

Imorgon ska jag ut med kollegor, på torsdag titta på när syrran tränar och sen gå på restaurang, så idag kastade jag mig iväg på ett 90 minuters yogapass i 40-gradig värme. Fick för mig att min kropp behöver tänjas lite på och frysa är det värsta jag vet.

Jag kan säga att det är mycket länge sen jag svettades såna floder. Helt mör är jag. Hade ingen balans, ingen koordinationsförmåga, ingen känsla för om ryggen var rak eller inte eller om vinklar hit och dit, och inte kunde jag skilja på höger och vänster heller - men svettas gick bra.

Gick in i lokalen vid halv 6 och ut halv 9. Det tar sin tid att torka upp.
Och sen grät jag två gånger till en svensk film på tv, fastän jag hade en paus och gjorde annat nånstans mitt i filmen.

Trassel

Igår då solen sken i rummet hade jag åtminstone Koll på prylar. Idag kaos. Jag tappar bort saker jag precis höll i handen. Har letat efter underkläder, strumpor, plånbok, nycklar, plånbok igen, linnet försvann spårlöst, leta andra kläder, etc., hitta Jobbpapper, och så leta pengar för att dottern behövde låna. Och var var pengarna? Inte i plånboken i alla fall. Det är ju ett heltidsprojekt att organisera sig själv, trots att man tränat så länge..ändå glömde jag anteckningarna jag behöver på mötet som jag kommer försent till.

Kvinnopanik

Får slags passa-på-nu-panik när jag hör om hur livet som tonårsförälder plötsligt och direkt kan övergå i att ta hand om föräldrar som spårat ur eller blivit för gamla för att ta hand om sig själva - innan ens tonåringarna flyttat hemifrån. Är det så det kommer att bli? När ska kvinnor få lugn och ro och sin egen tid, eller det är bara vissa förunnat att sköta sig själva helt egoistiskt tills nån annan gör det. Vården backar när det visar sig att det finns en anhörig som ställer upp - hur mycket jävla skattepengar man än pytsat in under 30 års arbetande och är över 50 år själv, och bara tagit hand om andra hela livet. Iiii, det gör ont.

Coola morsan - the black dancer

Antar utmaningen från The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman att inte bara säga sanningar, som man väl gör för det mesta, utan hugga till med nån hemlighet i bloggen.

Just när jag skulle skriva ringde min far och undrade vad jag ställt till med, som föreslagit att vi skulle flytta vår pubträff den 9 mars till den 8:e istället för att fira att farmor skulle ha fyllt 100 år, på internationella kvinnodagen 8 mars 2008.

- Hur långt har detta gått? undrade han. Hur kan du föreslå nåt sånt utan att fråga oss först. Och oss det är tydligen han och hans sambo, eller han och hans syskon.

Min hemlighet är inte att jag fortfarande kan bli allvarligt förbannad när jag tänker på vår misslyckade familj, och det minimala minimala stöd man fick som barn, och hur extremt lite dom brydde sig och hur extremt lite de minns av en som barn, och hur separerade vi var från vuxenlivet och hur precis allt var på föräldrarnas egotrippade villkor. Och att min mor stämplade mig som elak och utan hopp om någonting. På den tiden skaffade man sig inte barn för att man ville, utan för att det bara blev så. Och då var man tvungen att gifta sig också. Så det var mitt fel att jag blev till, och inte blev tillräckligt söt.

Och som vuxna var då, som liksom tidigare generationer skitit i sina barn eller sett dom som något annat släkte, som inte skulle vara med.
- Det är bara så, som vuxna brukade säga när man ställde frågor. Eller: Det är som det är. Ät upp.

När jag som 19-åring på hemresan från Indien krisade i Istanbul över att behöva fatta avgörande beslut om framtiden funderade på vad jag egentligen skulle vilja bli, så kom jag inte fram till annat än att jag inte ville inte vara blyg och blek svensk tjej med noll självförtroende utan självsäker och svart, och helst dansare. Sure... ;) Jag fick nöja mig med att fladdra lite med min svarta sammetskappa och låtsas.

- Du kan ju inte ens hålla takten, sa min kille.

Äkta solterapi

Balkong, öppet fönster, och solen står rakt över Tantolundens trädtoppar och skiner rakt in på mig. Så ska det vara och utanför är mesarna glada. Måtte nu inte snön komma och förstöra illustionen av vår.

Scary monsters

En tjej bjöd på en sipp från sin drink - för att vara snäll mot nån hon tyckte synd om.. Tack tack. - Alla skulle vara mer snälla mot alla, sa jag. - Näej hur skulle det se ut sa hon och försvann ut på dansgolvet.
Så jättemånga romaner och dramor skulle det ju inte bli. Man tänker sällan att just nedrigheterna är kulturvirke.

Minima minimal

Rensar i como-mailboxen i gmail, där 99 procent av spammen hamnar direkt i en folder där allt kan raderas med ett klick, men ibland hamnar vanliga loggar där, med ett och annat spam ramlar igenom, till exempel från en avsändare som heter "me". Ser ett mail som verkar vara en seriös kommentar kring blogg-mallen minima, men sen visar sig texten vara det gamla vanliga, långsökt, långsökt, och minimalt, all the way from Japan:

Evening coolamorsan
vvvvvvvvvvvvvvvvvvviiiiiiiiiiiiiiiiiaaaaaaaaaaaaaaaaaaagggg
ggggggggggggrrrrrrrrrraaaaaaaaaaa

Så lockande.

Båtelände efter fullmånesparty

Blog fullmoon party skrev jag i google-fältet för att se om det skulle bli nån sökträff på nåt nyskrivet från fullmånespartyt på Ko Phangan 22 januari. Och se där: Ko Phangan fullmoon party disaster.
Hjälp, tänkte jag. Sonen där. Skulle ha varnat..

Men är det är väl sällan så att man tar varningar på allvar, inte ens om man är jättevuxen, som jag.

Jag nöjde mig med att varna honom för att man kan få fel bucket och bucket med andra droger i, utöver spritmixen. En tjej från Bhutan berättade att efter det att vi skildes åt vid hamnen på Ko Phangan så hade hennes kille, en fullvuxen ungrare, druckit en halv bucket, men fått en som antagligen var preppad och avsedd för någon annan, för han hade blivit galet hög och sen fått en skenande-hjärta-dödspanikångest som varade i timmar. Från nykter till psykvrak på tio minuter. Fast jag vet ju att man kan få panikångest av andra skäl också. Men de var övertygade om att det var speed.

Vet att tjejen på mitt IT-kontor (resebyrån/internet-kaféet där jag satt och jobbade varje dag) i Chaweng sa:
"Ta inte motorbåt tillbaka till Samui, take the ferry boat! MUCH better!"
Båda gångerna jag var på festen fick jag ta vanliga färjan tillbaka på förmiddagen nästa dag för att det var omöjligt att
1) Hitta rätt returbåt från rätt företag med rätt returdestination
2) Att få plats på båten, även om det var rätt båt från rätt företag.
"You take next boat".
"But this is the last boat".
"Yes it is. Sorry. Take ferry."

Nu hoppas jag att inga blev allvarligt skadade i paniken att komma på icke existerande returbåtarna. Det är en viss skillnad om partyt har 10 eller 30 tusen besökare, och jag tror att januari är mer högsäsong än mars, men har man betalt för en tur- och returresa förväntar man sig att kunna få plats på hemresan.

Sonen skrev: "Lyckade iaf komma hem i ett stycke. Dock fortfarande helt trasig."

Aj.

Roligare med radio än kollegor

Min kollegor säger:
- Sorry sorry, jag måste springa. Du kan väl boka in möte nån gång, så får vi prata om det då istället.
- Ja men kan du på onsdag om två veckor då eftersom vi fick ställa in nu?
- Det går nog inte då heller.

Lunchmöte, kvällsmöte? Eftermiddag, förmiddag.

- Ursäkta men jag hinner inte.

På mitt jobb hinner man inte prata, men man hinner en massa annan skit, antar jag. Det är därför det är så otroligt mer stimulerande att vara hemma och lyssna på människor på radion. Man blir senil och utvecklar bara stamning på jobbet. Jag minns inte när nån berättade någonting intressant på jobbet senast. Igår hade jag i och för sig höggradig PMS och men insikten slog över mig:
Folk älskar att ha riktigt jävla tråkigt. Bara de har kontroll över det.

Så nu börjar snart byteskarusellen

Priset för hela området är klart men folks köplusta verkar minimal. Synd på bra område att det ska behöva bli bostadsrätter.

Uppkrupen och fast i önsketänkande

Har krånglat ihop mig i regissörsstolen och försöker sköta datorn utan att behöva röra tangentbordet. Vanlig navigering mellan flikar, upp och ner på sida och sånt borde kunna fjärrstyras. Klicka med mus är stenålder.

Där kom ett sms, 2 meter bort. Alamanackan är inte heller här. På radion säger de att det finns ett önskeformulär på Morgonpassets hemsida. I så fall skulle jag vilja önska att det jag behöver just nu var inom räckhåll, att sms:et är från min son och att jag knäpp-knäpp var påklädd och färdig och hade solblekt hår.
---
Sms:et var från sonen, som extremchillar i maenam och bor för 300 baht natten. Delat i 5 är alltså 60 kronor natten. Ikväll är det fullmoon party.

Träna - hur kul är det

Folk blir höga på att träna, har jag förstått, men jag lockas ändå inte av det. Folk mår bra av det, blir piggare, starkare. Jag lockas ändå inte, fastän jag förr i tiden var riktigt sportig. Möjligen kan jag tänka mig att lura in mig i nån slags aerobics om musiken är bra, men bara tanken på att behöva byta till träningskläder, vara tvungen att ha på nån slags sportskor, och hålla på med skåp... näej.

Men nu ska jag i alla fall börja. Inte för att jag vill utan för att jag måste, precis som när jag slutade röka. Jag har blivit halvtidssjukskriven för att rädda nacken.

90 och 90-tal

Det är som min farmor sa när hon tyckte att hon fastnat i fel boende på fel plats:

- Jag fattar inte, det är bara en massa gamlingar här.

Då var hon 93 och änka sen många år, och hon och farfar hade flyttat till anpassat boende för att han var bra bit äldre än hon, och han behövde lite sjukvård och uppsyn när hon inte orkade.

Betydligt yngre säger:

- Men v*fan, det är ju bara en massa ungdomar här...

Jag tittar i kalendarium och undrar vart jag vågar gå utan att dra till med "jag äger det här stället-knepet" om någon undrar varför jag är där.
Lösningen verkar faktiskt vara att starta ett ställe. Och så att ungdomarna får fronta det med totalt liberal inställning som enda krav.

Ko Samui igen, men inte där

Det är lite konstigt när ens barn åker till ett av mina semesterställen. Nu är sonen där och man spricker av nyfikenhet. Vad gör dom, vad väljer dom, vad tycker dom?

Är ju inte ensam om att besöka Ko samui precis, men när man har cirka två sms på sig (för att ge lite tips, men inte begära för mycket uppmärksamhet) att ge sina råd så blir de nog något kryptiska.
Och med tanke på att säkert andra gett lika bra, bättre eller sämre tips om samma ställe så är det bara en sak att göra: kolla själv - och flytta vidare om man inte trivs.

Det är därför charterpaket med hotellösning inte är nåt för mig över huvud taget. Man är ju aldrig nöjd när man blir anvisad, för alla vill ha på sitt sätt. Det som är perfekt för mig: balkong mot livet är bara en jävla störning för en annan.

Senast jag var i Chaweng hade jag en skitbra bungalow, men killarna i bungalowen bredvid var från nåt konstigt absolut antikultursläkte: kritvita skäggiga urlakade och arroganta amerikaner från landet utanför LA (cowboys kallade dom sig), som bara var uppe på natten och storögt lät sig raggas på fyllan ute på barerna och låg och sov med högsta fart på airconen på hela dagarna. De använde inte verandan, spelade ingen musik, tvättade inte upp några kläder, hade inga saronger, och betedde sig bara som skit och sopade ut brudarna på morgonen. Och så satte de på A/C som brummade och brummade och brummade och man suckade och suckade.

Jag tänkte, va fan är de här för, vid stranden, med en härlig veranda, med folk från hela världen. De bodde 100 meter från Chaweng beach och hade efter flera dar ännu inte varit nere på stranden. Så fast man ändå väljer själv, kan man ändå behöva byta rum.

Innan man varit i Thailand och gjort sitt Phuket, Phi-phi, Lanta, Railey beach, Samui, Phangan, BKK, eller till exempel Ko Tao, Ko Samet och pärlan Chang, så säger ju inte de här orterna en någonting, och man kan inte skilja på Pattaya och Patong (fast det är ungefär samma vad jag förstår, fast långt ifrån varandra). Och det är dit de skäggiga cowboysarna borde ha rest.

Andra bloggar om: Ko Samui, Thailand

Inte upprepa sig efter 2478 texter...

Ser att jag nu har 2478 texter i bloggens arkiv och enligt nyligen.se ser det ut såhär:

Första ping: 24 jan 02:34, 2005 Senaste ping: 16 jan 23:46, 2008

Aktiv antal dagar: 1087.9 Totalt antal ping: 1584

Medelping per dag: 1.45 Pingverktyg: manuell ping

.. och det känns inte träligt eller att jag börja gå på tomgång än. Hrm. Har inte ens börjat hitta min form eller renodlat några ämnen än.

För många (som inte drabbats av den så kallade bloggdöden) är det nog som för mig, att vi bara flyttat en del av skrivandet till bloggen för att det är roligt att veta att nån kan läsa, och bloggen är inte en temporär ansträngning och exponering för att pröva det andra gör eller för att positionera sig i sin bransch. Det känns fortfarande skönt att inte ha några baktankar om vad bloggandet ska LEDA till.

Inser att det snart är dags för 3-års-spektakel.

Alla vill vädra ut

17 januari och vintern är inte längre välkommen. För mig är den aldrig det. Men solen är välkomen tillbaka även om den sticker ont i ögonen.

Äckligt kallt är det

Årstidernas växlingar i all ära, men hur kul är detta mörker egentligen? Alla jag träffar mår kasst. Alla fryser. Alla längtar bort.

- Men snön ger ju möjlighet till så mycket utelivsaktiviteter för hela familjen och vad mysigt att få sitta framför brasan i sportstugan och tina upp, eller bränna järnet på after-skiiin... klockan 4-5 på eftermiddagen. Va? Sen då?

Nej vi har inte en timme till ett Hemsedal som Osloborna har, och vi är inte heller födda på skidor och snowboard. Däruppe får man väl ljus och luft och träffar lite folk. Läste att man även kan åka skidor på 9 kvällsöppna upplysta backar. Just det, tänk, folk är olika.

Även svenskar är olika. Verkar inte som vi kan förstå det. Jag blir aldrig som dom, svenskarna. Så det så. ;)

Här i Stockholm är det svinkallt. Och somliga vänjer sig aldrig. Hemmet blir otroligt viktigt i en miljö där man inte avslappnat kan vara ute. Det känns som -10 men är +4. Tänk att 10 grader kan göra så mycket. 10 grader till är inte heller kul, men jackan kan ändå vara öppen och man behöver inte frysa om händerna. Där går min gräns.

Verktyg till vad?

Jag har inte en susning om det här sakerna är till matlagning eller droger. Vet du?

Andra bloggar om: verktyg, droger, mat

Att göra och göra och göra

Jag kör att-göra lista med punkter eller fyrkanter. Fyrkanter betyder att jag måste göra, en punkt att det är nåt litet eller nåt jag ska se till att någon annan ska göra.
Och så bockar jag punkterna och kryssar rutorna. När nåt är halvgjort blir det kanske ett snedstreck i rutan och sen ikryssning. Är jag stressad och försöker städa istället för att jobba så måste jag göra lista.

Just nu har jag 9 rutor för idag och imorgon, och 2 är ikryssade. När allt är kryssat stryker jag ett streck över hela sidan i anteckningsboken och hoppas att jag aldrig behöver bläddra bakåt. Misslyckas jag med planerna helt river jag loss hela sidan och slänger. Usch.

Nej till roligt

En hade tackat ja till ett möte. Det är så det är: en bokar på och två bokar av, och så ställs det ändå in. Det konstiga är att folk prioriterar bort sånt som är roligt. Och jag vet varför.

Förvirrat

Före filmen Blow, sa dottern att hon redan sett den. Det brukar räcka att se någon minut in på en film för att upptäcka om den är sedd eller osedd. Under slutscenen upptäckte jag att jag i alla fall sett slutscenen tidigare och upplevt den som jävligt orättvis, men som det brukar vara, när syndabockar ska utses.

Sen loggade jag in på datorn för att först nu, en och en halv timme senare, komma på varför jag satte på datorn. Jag har nu kollat facebook, skrivit meddelanden till sonen, surfat hotell, läst lite bloggar, kommenterat, ställt om webbläsaren, och kollat vädret i världen... men inte bokat nån resa.

Jobbmail var det ja.

Spader av fotografer igår

Fick spader på fotograferande släktingar igår. Jag är i mitt värsta depp-januari-mood och allt bara hänger. Jag får knappt upp ögonen och håret måste borstas 10 gånger om dan för att inte bli tovträssel eller stå på änden i en äcklig elektrisk laddning från alla syntethalsdukar och syntetluvor.
Allergiattackerna duggar tätt med nysningar och snuva och kliande, och jag är rädd att det är begynnande dammkänslighet det handlar om, och det är ju lämpligt i en bostad full med tonåringens och 25-åringars kläder på golvet precis överallt.

Och så ska folk börja FOTA en.
- Nej snälla, nej nej, jag vill inte vara med på bild nu... Sluta! Jag mår i-n-t-e bra.
Smäll en blixt i fejan bara. Kul, och så ut på facebook med det bara..

Ytan går mig på nerverna. Allt uppvisande. Allt som ska vara så djävla perfekt. Jag är intresserad av att diskutera, uppleva saker, solen, färger, utsikter, känna in stämningar, lyssna, röra mig runt. Inte av att bli avbildad själv med en blixt i ansiktet. Är jag på en strand vill jag ha en bild av miljön som jag upplever den, av action och folkliv, inte porträtt av mig själv där. Jag vet ju att jag är där, och vem ska jag bevisa eller visa det för?

Man är ju olika. Jag har aldrig förlikat mig riktigt med åsynen av mig själv, eftersom jag inte ser ut som jag den jag är. Ytan korresponderar inte. Inte ens när jag var 12-13 år och enligt modern "skulle kunna vara jättesöt". Jag är inte söt, men jag skulle åtminstone vilja se snäll ut.

Iskyla från fönsterspringan

Sladden till balkongslingan släpper in vinden och det viner. Kabinväskan står resklar med bikini och pass packat och klart.

Lilla motståndsrörelsen

Nu går många ur facebook för att man tycker att det till exempel är så jobbigt med alla lekar, frågesporter och bekanta man inte vill umgås med. Det är som nån slags pseudo-motståndsrörelsen a la 2008. Det tar för mycket tid, och ger för lite.

Men det tar egentligen bara en halv minut att klicka på edit ovanför applications-listan och ta bort de applikationer man tycker skräpar ner. Man kan också ta bort folk eller begränsa deras läsrättigheter på sin sida. Har själv blivit raderad utan förklaring, och det får man ju ta.

Själv tycker jag facebook är helt okej, men jag har kollegor och ex-kollegor på ett annat facebookkonto, vilket kan vara en fördel. Och så avstår jag hellre från en del annat som kan sluka tid och som inget ger, som att diska eller leta partner på dejtingsiter.

Andra tidstjuvar fortsätter man också med utan att ifrågasätta. Man stannar i lusiga förhållanden i åratal, för att inte talaom jobbet där man i många timmar varje vecka arbetar med folk man verkligen inte har valt själv - och som verkligen inte vill vara med en själv. Sånt jäkla slöseri med tid.

Äntlish helgish gummish

Känns ibland som att man måste anpassa sitt språkbruk så att det blir lite mer insmickrande och gulligare. Man måste kanske ha katt för att få till det.. Är själv uppvuxen med allt utom gulligt och gosigt och har inte ens kunnat prata bebisspråk med mina barn.
Det får nog vara så. Känslorna är inte mindre för att de exponeras enligt umgängeskonstens alla konstiga regler.

4 tidningar idag

1 hemmatidning och 3 gratistidningar, och den enda sida jag tittar på är baksidan av svenskans kulturdel med " Sängbytardagar i tempurbutiken". Glad att inte behöva byta säng just idag..

De räknar med mig

Men jag måste inte bara inse att jag är ersättningsbar, vilket jag vet. Inget på jobbet står aller faller just med mig. Det svåra är att säga upp sig från fast inkomst när man som jag inte är intresserad av att adminstera affärer och inte vill hålla på med ekonomi och också gärna slipper marknadsföra mig själv i varje andetag och varje steg. Hur mycket frihet har man som egen där? Ingen alls. Man ska krypa och smöra för köparen och får kämpa för sin värdighet och integritet. I jobbet nu räcker det Ibland att vara klokast på nåt en stund, eller inte riktigt klok, där andra kört fast.

Hemliga planer

Nänä. Inga hemligheter här inte. Är jag inte alltid på väg till Sydamerika vid den här tiden på året för att istället stressa iväg på nån kortis till Thailand efter nåt jäkla projekt, som slitit ut en så att man inte vill se en dator mer, och bara vill slappa och ha det gott, inte som ensamresenär behöva bevaka sina ägodelar och sitt liv hela tiden och sova med öppna ögon.

Dottern letade efter Den här kalendern kommer att förändra ditt liv 2008, som var slutsåld på bokhandel efter bokandel, så jag gick in på Bokia i Kistagallerian och där hittade de en bortglömd, en som hamnat bland citatböckerna. Ringde dottern, som just lyckades hitta och köpt ett ex, och jag bläddrade lite i kalendern:
Va, börjar kalendern först 11 februari, funderade jag. 11 februari.

Ringde dottern.
- Nej min börjar med första veckan i januari, sa hon.
- Den här verkar börja med 11 februari, sa jag.

11 februari är kanske då det börjar. Just 11 februari hade jag tänkt mig att börja bege mig ivägåt, eller vad det nu heter när man inte vet riktigt vart.

Hantverkare och tider

Mellan 10 och 13 skulle han komma. Nu 12.30 kommer han, och säger att han inte kommer att hinna och undrar om jag är hemma hela dan så att han kan komma tillbaka senare..
Visst, så gärna.

Gryning 6:05

Beställt 3 timmar sömn till..

Fast i hushållsnära återvinningsträsket

När jag har deadlines måste det vara städat. Jag kan inte koncentrera mig om det är kaos omkring. Och kaos är det ju. Varje människa nuförtiden har ju 3-4 kubikmeter kläder som ska fösas omkring och tvättas och hängas och hittas.

Går jag på toa kommer jag inte ut förrän badrummet är städat.
Tar jag en kopp kaffe i köket fastnar jag i återvinningsträsket. Vem har tid att först släpa hem alla dessa förpackningar och sen släpa iväg dem? Plastflaskor, metallburkar, papp- och platsförpackningar, tidningar, glasburkar och gamla glödlampor. Man blir påmind om konsumtionsvansinnet här. Hur mycket plast ska det egentligen behövs för att slå in ett minimalt kameraminne eller några blad ruccola? I hate it.

Och så tillbaka till sovrummet, som föranleder ett akutplanerat hoppas-det-finns-plats-besök i tvättstugan med kuddar, täcken, mattor.. men varför just en söndag, när det vanliga tvättstugefolket också ska tvätta. (I vanliga fall förskonar jag mig - och dom - genom att köra hemmets näst bästa vän tvättmaskinen härhemma istället)

Tar itu med dammsugaren som har stopp. Bökar och trixar och tar till våld, men jag fixar det inte, och börjar fundera på uppfinnarbanan igen. Idéer för en enklare och vackrare vardag. Saker som fungerar, som man kan laga, som pryder sin plats framme.

Inte undra på att bloggen blir en tillflykt från allt detta tråkiga, speciellt som jag har allt projektjobb inför morgondagen sparad till nattarbete.
Sista sekunden.. är min största vanebeteende, men det är väl då det blir bäst, eller hur!

14 kuddar bort - härligt är kort

Inte undra på att jag fick allergiattack och inte kunde lämna sängen. 14 kuddar, böcker, tidningar, pennor, försvunna kläder.. Allt i sängen.
Nu ska det bli skönt att gå och lägga sig igen.

Sovsjuka med apatisk touch

Fredag efter jobbet grät jag av vinterblåsten. Skrek fan jävla skitväder, vad är det för idioter som bor kvar här... Sov 22-02, sen lördag 8-12, 13-19 och 20-24. Missade först fredagkvällen och sen hela lördagen. Som i koma. Mediterade för att bli pigg - men somnade ohjälpligt. Har nu varit uppe och suttit vid datorn och surfat thailansresor, facebookat, läst bloggar och förberett nytt kontrakt för H, vår mycket slarviga inneboende. Vi sökte en ickepedant på blocket - och fick vad vi sökte.. Imorgon ska hon packa ihop akvariet som aldrig fick en enda fisk i sig på 1.5 år, bara alger och giftmaskar och mögel. Har ställt larmet på kl 12. Ska hasa mig ut i den där kylan som jag grinade i. Den gör ont. Och jag när illa och går sönder av självförakt över att inte lyckats bättre med val av boplats.

Inneboendens inneboende

Nytt vatten en gång i halvåret, hur fräscht är det? Snart tömmer jag. Även om ett akvarium med plastdjur i är enda LAMPAN i inneboendens del av lägenheten så undrar jag nu om det inte gått lite över gränsen. Jag tycker det är så äckligt.

Utsikt från Dado

Indiern i hörnan timmermansgatan/brännkyrkagatan är en mysig frizon från kölden. Havskatt madras låter inte så gott men är verkligen det.

Klådans namn

Nåt av detta kanske orsakar klådan?

Liquid silk shampoo låter plötslig riktigt loppigt. Hade ingen klåda förrän några minuter efter hårtvätten.

Jag brukar inte ha läsglasögon för att läsa i vanliga fall, men såna här innehållsförteckningar skulle jag inte kunna läsa utan brillor. Schampot innehåller följande förutom vatten :

- sodium laureth sulphate
- disodium cocoamphodiacetate
- peg-7
- glyceryl cocoate
- sodium chloride
- glycol distearate
- cocoamidopro pyl betaine
- laurdimonium hydroxpropyl hydrolyzed wheat protein
- hydro lyzed silk
- sericin
- hydrolyxed wheat protein
- plyquaternium-10
- penthe nol
- laureth-4
- hydrogeneted castor oil
- mica
- citric acid
- parfum
- couma rin
- citronellol
- hexyl cinnamal
- limo nene
- linalool
- sodium salicylate
- sodium benxoate
- cl 77891
- cl 17200.

Det känns som nåt som borde hållas utom räckhåll för småbarn. Nån som vet vilka de mest kliande ingredienserna kan vara?

Isch.

På gränsen till uppror. Absurt att sitta på kontor och frysa. Läsk och mineralvatten, som vi hade fritt i förra lokalen, är bortrationaliserat, kontorskaféet stängt och kaffemaskinen trasig.
Grät mentalt en skvätt på hemvägen - utom då jag somnade till och väcktes till fyllon som bråkade "...jag ska slå ihjäl dig din jävel...", öh, jävlar, host-harkel, jävla, jag ska slå ihjäl dig..


Mannen mitt emot pratade med sig själv och kunde inte sitta still, och resten satt med lurar, i sin egen värld. Om jag inte hade varit rejält ovän med mina koss-lurar (som tappar ena puffen hela tiden) hade jag också suttit med musikspelaren.


Somnade nästan direkt hemma, men det var klinkigt och svårt att sova till Vagabonden, Chaplinfilm. Fick kramp av den. Stumfilm är inte nåt som passar att sova till. Sen såg jag Retreat - den raka vägen, (1 av tre program från BBC) som tog upp den mer andliga sidan av islam, som kanske ställde begreppen på ända för en bokstavstroende som vill veta exakt vad som är rätt och fel.

Skälet till att jag lämnade det försoffade tv-livet för ikväll var reprisen av Britt Eklands dag på slottet. Hysteriskt och krystat med en Britt som styrde och ställde och visste bäst, ungefär som min gamla gymnastiklärare. Klapp klapp klapp, OK flickor, nu springer ni tre varv runt skogen. Nog med sånt från barndomen, alla lärare, mammor som kammade hårda tofsar, en massa chefer.. isch.

Arbetsdag ett i år - vansinnestråkigt

Lätt att, som igår, säga att jobbet är bättre än på länge, när man fortfarande är ledig...

Idag var jobbet det sämsta på mycket mycket länge. Första arbetsdagen 2008. Så knastertorrt att man går sönder bit för bit. Jag måste lägga av. Jag är inte längre som en badanka, som reser sig upp efter varje plurr och hittar flytet igen.

Hade jag fått nuvarande uppdrag för fem år sen hade det varit riktigt roligt. För tre år sen hade jag kunnat haft några av uppdragen som en motvikt mot depressionen efter tsunamin - istället för att sitta nästan ensam och försöka skärpa mig i sorgen ute hos en mycket stressad kund. Men nu känns det som att det är för sent. Det är svårt att hitta motivationen när man blir inplockad som sista reserv.

Årets första dag och surfande på Ibiza

Något varje dag ska det bli här.

Fick komplimang från min dotter igårkväll som tyckte att mina utstående öron är "karismatiska", något jag inte kan se. Det ena örat sticker ut mer än det andra, är lite spetsigt på ett ställde, och syns alltid genom håret. Att förstärka öronen med örhängen har inte kännts vettigt, men jag har kanske fel, så kanske det bli håltagning framöver och stark stark dubbelhäftande tejp att fästa fast örat med invid huvudet. Undrar vad dett skulle kosta och operera.

Jag gjorde inte riktigt någon braksuccé med min urringgning på nyårsfesterna. Fast min urringning inte var djupare än andras innehöll den kanske mer substans. Killar kommer fram och frågar om de är gjorda och tjejerna glor surt, så jag tog till plan b: drog på mig ett mer anständigt reservlinne över. En kille kom senare fram och frågade vad jag gjort av brösten. Synd att gömma tyckte han.

Jag vet inte vad det är som gör att vissa tjejer kan vara nästan helt avklädda med bara bikiniöverdel och korta slitsade kjolar, men knappt får några reaktioner alls, medan andra får blängar speciellt på urringningarna. Hade i sedvanlig ordning en backup, ett par thaibrallor att ta till i värsa fall, och då var det lite lättare att koppla av på hårdtechnogolvet. Superb musik från 12 till 5 då dansgolven tystnade och man fick köa sig till en tunnbrödsrulle på mojjen och natta trött översovare, som försökte inspirera mig att åka till Ibiza, för där är det ännu bättre drag på dansgolven, de bästa i världen påståd han. Jag blev lite sugen på att göra liten tur i Europa i sommar.