Arbetsdag ett i år - vansinnestråkigt

Lätt att, som igår, säga att jobbet är bättre än på länge, när man fortfarande är ledig...

Idag var jobbet det sämsta på mycket mycket länge. Första arbetsdagen 2008. Så knastertorrt att man går sönder bit för bit. Jag måste lägga av. Jag är inte längre som en badanka, som reser sig upp efter varje plurr och hittar flytet igen.

Hade jag fått nuvarande uppdrag för fem år sen hade det varit riktigt roligt. För tre år sen hade jag kunnat haft några av uppdragen som en motvikt mot depressionen efter tsunamin - istället för att sitta nästan ensam och försöka skärpa mig i sorgen ute hos en mycket stressad kund. Men nu känns det som att det är för sent. Det är svårt att hitta motivationen när man blir inplockad som sista reserv.