Coola morsan - the black dancer

Antar utmaningen från The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman att inte bara säga sanningar, som man väl gör för det mesta, utan hugga till med nån hemlighet i bloggen.

Just när jag skulle skriva ringde min far och undrade vad jag ställt till med, som föreslagit att vi skulle flytta vår pubträff den 9 mars till den 8:e istället för att fira att farmor skulle ha fyllt 100 år, på internationella kvinnodagen 8 mars 2008.

- Hur långt har detta gått? undrade han. Hur kan du föreslå nåt sånt utan att fråga oss först. Och oss det är tydligen han och hans sambo, eller han och hans syskon.

Min hemlighet är inte att jag fortfarande kan bli allvarligt förbannad när jag tänker på vår misslyckade familj, och det minimala minimala stöd man fick som barn, och hur extremt lite dom brydde sig och hur extremt lite de minns av en som barn, och hur separerade vi var från vuxenlivet och hur precis allt var på föräldrarnas egotrippade villkor. Och att min mor stämplade mig som elak och utan hopp om någonting. På den tiden skaffade man sig inte barn för att man ville, utan för att det bara blev så. Och då var man tvungen att gifta sig också. Så det var mitt fel att jag blev till, och inte blev tillräckligt söt.

Och som vuxna var då, som liksom tidigare generationer skitit i sina barn eller sett dom som något annat släkte, som inte skulle vara med.
- Det är bara så, som vuxna brukade säga när man ställde frågor. Eller: Det är som det är. Ät upp.

När jag som 19-åring på hemresan från Indien krisade i Istanbul över att behöva fatta avgörande beslut om framtiden funderade på vad jag egentligen skulle vilja bli, så kom jag inte fram till annat än att jag inte ville inte vara blyg och blek svensk tjej med noll självförtroende utan självsäker och svart, och helst dansare. Sure... ;) Jag fick nöja mig med att fladdra lite med min svarta sammetskappa och låtsas.

- Du kan ju inte ens hålla takten, sa min kille.