Spader av fotografer igår

Fick spader på fotograferande släktingar igår. Jag är i mitt värsta depp-januari-mood och allt bara hänger. Jag får knappt upp ögonen och håret måste borstas 10 gånger om dan för att inte bli tovträssel eller stå på änden i en äcklig elektrisk laddning från alla syntethalsdukar och syntetluvor.
Allergiattackerna duggar tätt med nysningar och snuva och kliande, och jag är rädd att det är begynnande dammkänslighet det handlar om, och det är ju lämpligt i en bostad full med tonåringens och 25-åringars kläder på golvet precis överallt.

Och så ska folk börja FOTA en.
- Nej snälla, nej nej, jag vill inte vara med på bild nu... Sluta! Jag mår i-n-t-e bra.
Smäll en blixt i fejan bara. Kul, och så ut på facebook med det bara..

Ytan går mig på nerverna. Allt uppvisande. Allt som ska vara så djävla perfekt. Jag är intresserad av att diskutera, uppleva saker, solen, färger, utsikter, känna in stämningar, lyssna, röra mig runt. Inte av att bli avbildad själv med en blixt i ansiktet. Är jag på en strand vill jag ha en bild av miljön som jag upplever den, av action och folkliv, inte porträtt av mig själv där. Jag vet ju att jag är där, och vem ska jag bevisa eller visa det för?

Man är ju olika. Jag har aldrig förlikat mig riktigt med åsynen av mig själv, eftersom jag inte ser ut som jag den jag är. Ytan korresponderar inte. Inte ens när jag var 12-13 år och enligt modern "skulle kunna vara jättesöt". Jag är inte söt, men jag skulle åtminstone vilja se snäll ut.