Tågtripp till Uppsala

Det var en fin höstdag och jag åkte mot Uppsala mitt på dan, i god tid, med hyfsade marginaler och efter lunch. Ingen fara. Möte där kollegorna skulle ha kollen, inte jag. Kände hur det började domna i händerna och ökande puls bultande i hela kroppen när jag förstod att de åkt pendeln åt fel håll och hjärtfliddret tilltog när min enda ledhjälp i anteckningsboken fanns kvar hemma.

Försökte ta bilder för att avleda mig själv och hindra ångestångvälten att dra igång på högvarv, men det gick inte. Nån timme senare kändes det som huvudet hamnat i en härdsmälta, kunde inte prata längre, inte andas, som att det var ett väldigt snöpligt slut.

Men det var det inte. Inte riktigt slut alltså. Bara nästan.

Räkningar och 16 ica-kassar skit

Idag har jag suttit på mattan och sorterat ut räkningar och ringt runt för att jag bara inte hann betala alla räkningar runt månadsskiftet. Kaos. Men nu verkar lugnt. Bara man ringer och säger som det är att man flyttat och adressen ändrats med mera. Har också tacksamt fått hjälp med transport av 16 ica-kassar med gamla papper, som nu pryder mitt före detta fina vardagsrum. Vansinne att först flytta och plocka ut bara vad man vill ha från sin gamla lägenhet till den nya, och sen ändå behöva flytta nästan allt resterande till det nya.

Hålla sig på mattan-bloggen

Kom på att min blogg kanske borde heta hålla-sig-på-mattan-bloggen. Låter inte det bra? Det är det jag gör. Har hållit mig på den hela dan.

Kropp och själv

Så lätt det blir fel i en rubrik. Min favoritord är stenålder. Tyvärr.

Risbuske

Håret en buske ris efter gårdagens session på akuten i Uppsala. Bara stor tova. Har också nån grad feber, men om man kan utesluta hjärnblödning och infarkt så är det ju bra.

Frågan är i vilken ände man ska börja reda ut. Det blir sällan nåt självpyssel här inte, men man är inte mycket till glädje vare för sig själv eller andra genom att gå och kollapsa. Jag har avhändat mig delar av jobbansvar, och försöker downsiza boendet och diverse åtaganden, men det räcker ju inte.

Är helt enkelt så jävla trött på trassel. Det är nästan bara trassel och livet i konkurrensstockholm inte bara hårt, det är rent utsag elakt.

Man ska ha en plan, i stort och smått, och ha färdiga instruktioner och vara expert på långt många fler områden än man behärskar. Även om man hyr folk ska man kunna mer än utförarna om exakt vad som ska göras, när, hur.

Min planerarenergi är slut och räcker inte ens till en weekendresa. KAN inte planera och organisera för mycket samtidigt.
Brukar tänka vilken jävel typ man kunde ha utvecklats till om man varit pigg jämt och haft eller tagit sig mer tid till sig själv..

Troligen hade alla mått bättre.

Flytt är flytt

När folk säger att flytt är jävligt jobbigt tänker jag på min flytt från Maria Skolgata till Zinkensdamm år 2000. Då var det hyresrätter och jag hade tre veckor på mig från bytesansökan till flytt. Då som nu var jag i projekt med ständiga deadlines. Det var en omöjlig ekvation. Jag hann inte gallra och det blev en panikartad flytt med 130 kartonger och 3-4 flyttgubbar i 8 timmar.

Allt det som inte blev gallrat vad den flytten har jag fått fejsa nu och jag förstår vad en ännu jobbigare flytt innebär. Jag är inte riktigt riktigt klär än, men hoppas på att vara helflyttad efter imorgon då sista kartongerna ska ut från förrådet på Zinken. 5 kartonger för vidare gallring ska till mig och 7 med böcker och barngrejer till stadsmissionen.

Att på kort tid gå igenom alla undanstuvade papper är deprimerande, inte roligt. 70-talet var bra på sina sätt, men otroligt fult. Barndomen utomhusliv var okej, men skolan inte. Den var hemsk. Och extremt ful och dyster.

Det som var bra när jag var 18-19 var att man bara ringde och i stort sett beställde sig ett tillfälligt jobb:
- Jag tror inte vi behöver nån just nu, sa dom.
- Men jag behöver verkligen ett jobb och behöver börja i helgen, sa man.
- Okejdå, sa dom. Om du kan tänka dig minst några veckor och helst längre, så blir det nog bra..

Och så tittade man på mörka hus i stan och kontaktade värden. Bra bra, kan du tänka dig att bo några år bara, så blir det bra. Husen ska rivas.
Och att de husen vi bodde i inte revs var ibland vår förtjänst.

Flytt från Zinkensdamm

Först ett flyttlass hit, sen ett dit, sen två till, olika förråd, sen gå igenom nästan allt i ungefär som en villa när föräldrarna dött, och dela upp allt - fast utan att alla har nånstans att bo - men i allt detta är det ändå bra att gå igenom ett uppbrott utan att någon dött, för det har det varit nog av sånt i min familj. Hade jag haft mer tid hade jag hittat på nåt. Skrivit ett manus.

Samla och samla ihop sig

Förstår verkligen idén med att åka iväg och samla ihop sig. Speciellt efter att ha samlat intryck och levt med någon slags kris så länge. För fem år sen när jag startade bloggen var skrivande en ventil, nu är skrivandet inte ens möjligt, tidsmässigt. *Nån rad på facebook var femte dag eller fem kommentar var femte. Jag har mer att skriva om än nånsin och måste tydligen alltid alltid alltid hålla på med det jag är sämst på. Inget av det jag kan. Eller trodde jag kunde.

Nytt förslag på bloggnamn

Nya bloggnamnet: Oroliga morsan. Det är precis vad jag är. Så jävla orolig. If assistance.. ja. Reseförsäkring, yes yes.

Såld

Papper, fula pennor. Skrev på en miljon A4:or, och de närmsta grannarna med alla katterna tar över min Zinkensdammslägenhet från oktober eller lite tidigare. I förhandlingar förlorar nästan alltid jag. Jag orkar inte inte vara hård. Att på två år gå från att vara HELT skuldfri till att nära två bostadslån på upp mot 4,7 miljoner är inte så roligt och jag känner nu en viss lättnad.

Kommer snart ha en normalskuld som det går att samleva med.

Det känns både sorgligt och som sagt lättande att sälja lägenheten. Det har funnits bra perioder där, men också väldigt jobbiga med ett par hemska händelser som råkade hända i mitten 90-talet. Alla mådde apdåligt. Och jag mår inte bra än. Hölls fast i skruvstäd och tappade förmågan att välja, och tappade hoppet om att kunna ändra förhållanden i mitt liv. Det var då jag började med den här bloggen.

Det låter ju larvigt att jag mest haft svårt för att skiljas från utsikten över träden och parken betyder ju inte att de inte finns kvar, utan bara att jag får hitta andra utsikter, och får väl titta på de där almarna och annat från en annan vinkel. Nånstans är det de där träden som varit min tereapeuter, när inga andra kommit förbi eller tagit del av våra händelser.

Försöker också övertala mig till att det ändå bara var balkongen och mitt rum jag verkligen gillade att vara i - och att det inte är kört med att nån gång bo helt lätt och rätt. Ungarna tyckte nog inte heller att det var så bra där som det verkade inför inflyttningen, då alla skulle få mer plats och egna rum och vi hade klättrat på varandra i många år.

Jag behöver ju inte tänka att jag ska bo i Hammarbyhöjden resten av livet, även om det just nu är en okej kompromiss.

Jag valde mellan etta i stan utan balkong och trädutsikt eller tvåa utanför med allt, utom själva stadskänslan. Här är det vansinnigt urbant, men utan att vara stad. Förort kallas det. Helt enkelt. Ju närmre tunnelbanan, desto dyrare, kan jag tänka mig. Har 230 meter till tunnelbanan och 3 stationer till Skanstull och 5 till Slussen, som är mitt mittmitt och Stockholms hjärta. Fast nu är Slussen förstås kulturellt allmängods från att ha varit invånarnas fria plats i solen mellan måsten.

Nu måste jag först komma fram till om jag verkligen ska satsa på ett så kallat hem, som så många gör, och har som enda samtalsämne - eller om jag bara ska bo hyfsat bra, utan att grotta in mig, och istället ha tid för det där andra, det man inte vågat börja med.

Just nu: Knappt några möbler, inga gardiner, ingen riktig dator, för lite gafflar, inget comhem, ingen plattis och i vardagsrummet bara ett gäng lätta möbler som gör att rummet funka ungefär som en inglasad balkong - med vidhängd utebalkong. Fast utan mysiga lyktor, krukväxter och krimskrams.

Tänker att det ska bli min ateljé, sen när jag får tid till något kreativt istället för att lönearbeta på heltid för att ha råd med bostaden.

I jättelägenheten på Zinken lyckades vi aldrig få till det riktigt bra. Ungar konsumerar och stökar, och jag bar hem mat och förbrukningsvaror, och bar ut sopor och sorterade och sorterade, städade och städade, och jobbade och jobbade. De få gångerna det kändes nystädat var försvinnande korta. Vet inte om det har med åldern att göra att man vill ha det renare och fräschare omkring sig i takt med att man blir mer ofräsch själv, eller om vi nuförtiden har absurt mycket mer kläder och prylar och är hemma mycket mer bland allt som inte får plats och som är extremt oestetiska när de hamnar på golven och svämmar över stolar och gömmer bordsytorna.

Tänker på allt skräp från lägenheten innan, Maria Skolgata, som kastades in i förrådet för 10 år sen och fortfarande står kvar och fyller 12 kubik nånting. Jag hann aldrig gallra ut och fast jag nu hela vintern försökte rensa ut och få iordning för att kunna visa lägenheten, så funkade det inte så bra, vitmålning av väggar och de årsgamla nylagda ekgolven till trots.

Visningarna kändes som flopp, prospektet blev fult och fel och givetvis flödade lägenheten i sol varenda visning, vilket inte är det bästa för en plats där tre barnfamiljer härjat och tiden inte räckt till för att beställa eller projekleda en helrenovering av ytorna.

Det verkar som alla morsor som fött upp ungar runt Zinken själva kan stanna kvar i trakten när barnen blir lite större. En 3:a blir inte tre 1:or hur som helst, när en etta i hembygden kostar mellan 1.5 och 2 miljoner.

Alla inflyttare, alla som tröttnat på förorten, och vi som vuxit upp i innerstan, alla vill bo helst på Söder, förr eller senare, och man ska ha en himla tur om man är ung och kan låna sig till en sån där urban etta, där alla ska njuta på att det faktiskt finns lite småaffärer och kaféer där folk bor. Och hur kan det finnas så stora bostadsområden utan att det finns någonstans att träffas.

Sverige är Sverige. Om vi vägrade handla i gallerior och förortsköpcentrum skulle vi kanske ha lite mer liv och rörelse där vi bor, men det går inte att få tag ens i en liten skruv utan att åka till City, Barkarby eller Kungens kurva.

Partiellt utbränd

Partiellt vansinnigt uttråkad, eller snarare utbränd. Kan bara göra saker som är här och nu och live, som laga mat, måla, träffa folk, fota, tvätta, läsa, cykla och skriva. Jag kan inte administrera och hålla på med att-göra-listor och bara beta av. Jag kan inte projektleda någonting just nu. Inte åt mig själv, inte åt familjen, inte åt andra. Vad gör man om ens enda uppgift på alla håll och kanter är just detta.

Globen släckt

I utsikten har jag vanligen Globen, som lyser dag som natt, med lite olika ljussättningar, men ikväll när jag tittade ut var den borta. Det är då man funderar på om sinnena spelar en ett spratt, om Globen är släckt eller om den bara rullat iväg..

Så börjar Globen synas igen. Världen är tillbaka till vanligt vett.

Knaslyssning

Funderar på att ta bort lyssna-knappen. Det är väl ändå ingen som lyssnar och det blir helt absurt när språkmelodin inte finns med. Melodi är svenskans signum, tror jag. Små små betoningar och sättet att säga saker gör språket. Är ni mä på dä?

Nej, ä-ljuden e inte det vackraste i svenska floran.

Drog på nån ny template på bloggen också, och känner inte igen den. Men det är väl bra det, kanske.

Beslutsångest

Jag har för många beslut att fatta och ingen rådgivare eller bollplank. Alla tycker olika, och bara lurad i affärer blir man ju. Man köper när det är dyrt och hype och säljer när det är avslaget. Inte är juli bästa månad att sälja lägenhet. Det säger alla.

Hela ångestpaket gäller inte bostad utan hela familjesituationen, alla som mår dåligt, jobbet, framtiden.

Känns som jag alltid fattar fel beslut.

Ramla av cykeln

Hornsgatan. Höll på att ramla av cykeln på övergångsstället.

En förortsbil full med killar skrek aggressivt som fan att - Kör inte mot rött din jävla.. [diverse skällsord]

De hade själva rött vid övergångsstället och stod still, och jag hade fått grönt på cykelövergångsstället, men de såg bokstavligen bara rött.

Det skrämmer mig att det tydligen är tillåtet att hota och skrika och ha livsfarligt bråttom bara man själv fegt stängt in sig en plåtlåda på hjul.

Elektronisk musikhistoria

Lyssnar på elektroniskt musikhistoria a la Calle Dernulf och han är just nu runt -80 med Human Leage, och det är väl det enda fördelen med att vara född i den förlorade 50-talsgenerationen som jag: att man varit med i hela det här musikparadigmet sen dagissålder, det som fortfarande är som nytt för de yngsta. Det är däremot pinsamt att folk som typ 30-åringar ute på klubbar och 40-åringar på jobbet tycker att man är excentriskt eller töntig som gillar ungdomsmusik.

Jaja.

Fast det är ju först nu som tekniken kommit så långt ur lyssnarperspektivet som man kan välja vad man ska lyssna på och var. Vi sög i oss ALLT som kom, för att det var så få tillfällen som bjöds.

I övrigt har Calle D en förkärlek för ordet "bubblar", att det bubblade i musikkretsarna, men som radiolyssnare kan man inte tänka sig honom i någon som helst miljö där det bubblar... har inte på alla år hört honom skämta om någonting över huvud taget, eller att man får en känsla av att han har egna upplevelser från dansgolvet, varken här i Sverige eller nånstans där det "bubblar"...

Men det är tur att nördarna samlar ihop och presenterar lite facts and figures, eller diverse syntar och musiksläpp, som i det här fallet.

Nya vänner

Försöker berätta att det går att få nya vänner och byta krets. Eller i alla fall få nya bekantskaper.

Nästan alla jag känner nuförtiden träffade jag efter stora skilsmässan, och de finns omkring mer eller mindre, om än inte så nära. De är snälla, smarta och livsvisa, de flesta av dem. En del sanslöst roliga. Är jätteglad över nya tjejkompisar, men jag visar det inte så bra kanske. Inte så bra på att visa. Men hoppas det går fram ändå.

69 meter över havet

Orten här ligger 48 meter över havet enligt yr.no och eftersom jag bor på kulle och högst upp i huset lär det vara ungefär på 63-metersnivån, men inte 69 som varit snyggare. http://www.yr.no/sted/Sverige/Stockholm/Hammarbyhöjden/

Det blev en konstig rockad det här året. Jag flyttade ifrån dalgången mot Tanto, och ett snäpp sydösterut, för att få ett högt guldsolssydvästläge och slippa den där deprimerande skuggan som slog in på kvällarna ungefär när jag kom hem från jobbet, jobbet jag jobbar på för att bland annat ha råd att bo just där.

Men det är okej att bo här på höjden ett tag till tills jag vet vad jag vill egentligen, utöver att bo själv, för första gången på 30 år eller mer. Närmare bestämt 32 år.

Känner lite press från sociala grannar. Men jag orkar inte glida ner på gården till gemensamma uteplatsen. Jag vet ju knappt vem jag är längre. Vad jag än säger låter det bara excentriskt. Men inte för mig. Jag fattar ingenting om varför inte folk rör sig någonting, ens i närmsta världen.

Jag har tröttnat på mig själv. Jag är inte trött på mitt eget sällskap och mina egna upplevelser, men har blivit så bortrankad och feltolkad genom åren att jag inte tycker om den roll jag får i de sociala spelen. Jag förstår att det är så enstöringar beter sig. Man ställer sig åt sidan, inte för att man vill vara själv, utan för att slippa bli skadad. Man är kanske inte enstörig från början, kanske bara blyg och oframfusig.

För egen del, och jag ska inte gå in på vad jag brukar råka ut för, så ogillar jag hur tjejer ständigt förstör varandras möjligheter på olika plan istället som killar, som teamar ihop sig på beständiga sätt över tid, och ger varandra jobb och ordnar roligheter och löser problem ihop. Det är att förenkla, men många tjejer bara pratar.

Fast alla killar har inte såna gäng, och många blir också utan kvinnor, för den starka mansflocken lockar till sig tjejer, som också vill ha lite kul, men tjejerna byts ut efter hand.

Ofta är de enslingar med nåt extra järn under västen man möter när man är ute ensam tjej i stan eller på resa, och man blir skräckslagen: de är som svarta hål av längtan, där kvinnan ska lösa hela utanförskapet och skapa social stabilitet, all närhet och social legitimitet.

Nej. Jag är inte med på banan. Parförhållanden tråkar ut mig. Jag vill inte ha det. Känner jag ett stråk av tillfälligt intresse eller förälskelse så blåser det över som en laddning i atomosfären och ett kort åskväder. Sen kommer solen fram igen och man är fri.

Hur ska då andra uppfatta en, när man alltid ställer sig åt sidan och säger varsågod. Gå före ni, ta bästa jobben, låtsas som jag är en idiot, trumfa över ni.. jag vill inte vara i uppmärksamhetens centrum, för jag är redan där. Och jag vill inte ha nån som tar över i mitt centrum och rumstera omkring och dissa det jag tycker om.

När de värsta egona i sociala spelet paraderar då vänder jag mig åt ett annat håll. Och rullar iväg med cykeln.

- Du kan om du bara vill, sa modern och alla lärare. Ja, och jag vill inte dansa små grodorna och ha hårda tofsar och vara fin. Jag vill cykla till badklippan och dyka i.

Det är det jag vill.

En härlig dag på stranden next life

En dag som denna, när tunna moln kanske räddat några blekfisar från att bränna sig, försöker jag hålla mig hemma, vädret och värmen till trots. Det blir liksom aldrig den där härliga dagen på stranden eller klippan för mig ändå. Det blir istället nån knasig cykeltur med tillhörande vilsekörningar i de okända och farliga sydöstra förorterna.

En sjö istället för playan. Man måste alltid testa nåt nytt..

Förra sommaren blev det ingen stranddag alls. Den efterlängtade beachdagen efter bröllopshettedagarna i Madison, ja då visade det sig att sista tåget in mot New York gick 9 på morgonen. Det var bara att sätta sig på tåget och göra New York genom att sitta under ett träd i skuggan istället.

Det är samma nere i Grekland. Favoritplatsen på stranden där jag kan sola och bada ifred hamnade i 2 veckors sandstorm för två år sen. Eller man har gått för att komma till en härlig naturstrand utan folk och blir ofredad av nån inoljad snubbe som vill ha eld och sitter och glor.

Förstår inte hur jag kunde köra in vid Björkhagen och sen komma ut vid Skarpnäcks gård på hemvägen. Och sen cyklade jag fel ytterligare en gång. Lärdom: att alltid ha karta med sig, och inte följa strömmen av folk åt fel håll. Man tror lätt att man är på rätt väg bara för att majoriteten går åt ett visst håll.

Dessutom: Söderbysjön är nog mer för småbarn och deras päron, och gäss. Inte för mig.

Nu ska jag bara försöka få den danske förkylningen att inte glida längre ner i bröstkorgen. Den var därnere i bronkerna och elakade sig ordentligt igår och igår natt.

Åkte till fel sjö

Söderbysjön i Nackareservatat.

Familjebad nedanför Björkhagens golfbana. Massor med gäss gled omkring, och verkade dessbättre inte vilja upp ur vattnet. Enstaka äckelgubbar, okejiga killgäng, pappor med ungar gjorde sin plikt i timmar i badet med barnen - för att få sin förtjänade öltid vid fotbollen på kvällen.

Lilla fiket ovanför med några utebord under partytält hade enklare rätter, korv och bröd, men också Norrlands guld och vin. Är det golfklubb så är det.

Pattie smith på roskilde

Hoppas kunna pubbla fler bilder sen.

Norra aspen mot södermalm i horisonten

Vid 10 nu ikväll. Imorgon kommer den.

Kvällens västerhimmel

En stunds paus i kista..

Ni vet jag tycker om den här slit- och skitmiljön..

Huset där jag jobbar

Och hur kul är en paus ute här? Se nästa bild.

Solbalkongen

Packar upp i solen

Böckerna får inte plats. Det är bara att konstatera att de stått i dubbla rader på zinken. Skulle vilka ha ro oc

14:e dagen hemmakväll

Otroligt skönt att vara hemma och inte behöva åka till jobb imorgon. Det nya är att det är skönt att åka hem och vara hemma, och ännu bättre att få stanna hemma. Det är nästan obegripligt mycket enklare att flytta hemifrån när man varken är ung eller speciellt begåvad, speciellt inte på att konkurrera och marknadsföra sig, och vet det, men egentligen trivs rätt bra med förmågor som inte direkt är kommersiellt gångbara.

Skulle vilja ha housewarming och börja mitt gästfria jag, men är för trött efter ihållande flyttkämpande i tre veckor utöver mycket på jobbet. Ska försöka få till nåt.

Har en enda kartong från flytten kvar att tömma nu. Och en vägg att måla, så är det rätt klart, utöver att jag inte har telefon, comhem och en massa såna saker som jag faktiskt inte verkar behöva om man har en dongel med full signal häruppe i höjden.

Vitsippsbacke istället för hornsgatan

Hur ska jag vänja mig vid att det tar mindre än tre minuter till tunnelbanan, jag som är van vid att det tar 3 minuter bara att komma över hornsgatan och därför missar bussen som passerar förbi i hög fart. Kommer kanske inte tappa humöret och längta hem redan på väg till jobbet.

Första kvällen

Utsikt från stora fönstret. Globen såg ut att vilja skilja sig från sina delar.

Andra kvällen

Blixt och dunder slog ned vid köksfönstret som flög upp och drog ned glasljusstakarna i golvet medan solen gick ned över gullmarsplan. Hade hjärtklappning en halvtimme. Lite Läskigt med åska.

Flyttar söderut

Tiden går och plötsligt har man tillträde, som det heter. Man betalar resterande belopp efter handpenningen på 10 procent och banken lägger upp lån och säljaren och mäklarna får sina delar av kakan. Jag gjorde en avvägning att bo med bra sollägen, mycket lite insyn och stor utsikt eller att försöka hitta en liknande i innerstan men till nästan dubbla priset. För det jag fick en fin 2:a i Hammarbyhöjden kunde jag fått en fin 1:a med kök men inte balkong, eller nästan fått en fin 2:a i Hornstull, men med få soltimmar på balkongen och insyn från alla håll. Kalkylen nu är att nya lägenheten kommer kosta 5.500 i månaden inklusive lån och månadsavgift. Det jag har idag är ungefär 10.000 i månaden, men var mycket högre när räntan var hög då jag köpte.

Känns väldigt konstigt att flytta ut från stan till en stadsdel jag aldrig bott i tidigare och knappt varit i. Men folk där verkar trivas och i huset runtomkring verkar det bo mest singlar och par, fler yngre än äldre, och väldigt få barnfamiljer. Här är det äldre par som sålt villan som flyttar in, respektive växande barnfamiljer. Packar och skäms över alla prylar. Orkar inte gå igenom och gallra som jag borde. Jag slänger bara ner och hoppas böckerna får plats, och att jag ska bo så att jag får tid över till sånt jag aldrig hinner med som den kaoshusfru jag varit.

2 dar till flytt nu och jag funderar på housewarming och när jag ska ha den.

Saker som inte behöver packas

Tror att huset börjar luta. Man öppnar ett skåp och saker glider ur ner på diskbänken och kraschar.

Rädda Slussen bästa: Utsikterna

Jann Lipkas panoramabild på Slussen där man ser hur vyn mot vattnet och Gamla stan stängs av. Utsikterna har vi alla gemensamt, från Gamla Stan mot Söder och från Söder mot Gamla stan. Och med soluppgångar över Saltsjön och solnedgångar över Mälaren. Det vore ett horribelt misstag att bygga igen med hus. Det finns hur många innovativa sätt som helst att göra hela området mer människovänligt och socialt och vattennära.

Påskkatt

Nästan cirkuskatt! Ett konststycke att balansera runt uppe i den lilla busken.

Dottern tog bilderna.

Läs även andra bloggar om katter, påsk, påskkatter

Förhäxat

Nje, kan det vara mindre laddat med påsk än här. Till och med godistiggande ungar lyser med sin frånvaro, man får tillräckligt med godis hemma. Man behöver inte gå ut och knacka dörr med morsans läppstift på för att få nåt.

Man måste inte heller sätta på läppstiftet och dra upp tröjan för gubbar heller, för vi är i Sverige, där barnen inte behöver försörja sig själva och sina föräldrar, och där man håller allt inom hemmets väggar whatever. Nästan allt verkar tillåtet här, bara det inte syns och hörs eller märks utåt.

Nån magisk förhäxning märks inte idag. Det var igår det var fullmåne.

Konsten att låtsas anteckna

Absolut förbjudet att

Cool kille i baren på victoria 1

Träffade den här micke, eh Janne var det jag, på MondayBar-båtens pub. Han tyckte det var kul att såna har lite äldre åker med. Och man får väl inte haka upp sig på vissa ord, som den åldring man ändå är. Jag har sovit som en gudinna mellan 3 och 3. Vid 2, nu på eftermiddagen, rasade polaren isäng. Nu har mitt uteskift börjat och hans natt har börjat. Båten ligger i tallinn.

Försenat plogande

Helt otroligt att vidunderfordon börjar skrapa loss snö från obebodda Tantolunden just nu, mitt i värsta natten, när snön ändå håller på att försvinna och från gator där få trafikerar. Det är sista-minuten-gräva-guld som gäller och försenad entreprenad från stan. Undrar vad taxan är, snö per kvadrat gata eller kubik? Men fortfarande ligger snön tung på taken och det var helt livsfarligt att ta sig hem på gångvägarna ikväll, där det är fläckvis glasklar våt smältis eller helt torrt och grusigt.

På två dagar har hälften av gångvägssnön gått upp i rök utan att någon rört ett finger.

Ska somna till nåt idiotprogram där kända teatrala kulturpensionärer står och kocksar i köket till 60-talstoner. Så jävla töntigt.

Singha

Oöppnad Singha på stan. Rådmansgatans perrong. Ingen intresserad.

Tidaholmsparken och trädinventering runt Skarabacken

Tidaholmsparken bredvid spåren.

Vinterpromenerade och rekade solskuggor och trädplaceringar i Hammarbyhöjden västra i lördags. Parken kändes lite Berlin, bara ölkiosken som saknades. Ett kriterium för min nya bostad är träd i utsikten. Utan träd vet man ju inte vad det är för årstid när man vaknar eller kan kolla vinden, och träden är bra sällskap och bättre att titta på än de flesta tv-program. Från fönstren och balkongen hade man några riktigt balla trädtoppar i närheten, och Globen längre bort, vilket förenklar orienteringen i okänt landskap. Kommer ha separationsångest från mina träd här i Tanto, dom är så fina...

Få ta en vårdag och gå runt och fota dem att ha på väggarna i nya lägenheten.

Under sängen

Under sängen har jag en skokartong med prospekt på lägenheter jag tittat på. En missade jag på grund av att jag var på kryss och utan mobilkontakt och missade lägga bud i slutfasen, men jag var tveksam över balkongläget, det var det. Några timmars sol på eftermiddagen räcker ju inte riktigt.

Tre av av lägenheterna jag var intresserad av utöver den har dragits tillbaka av säljarna för att budgivningen inte nått upp till nivån de velat sälja för. En tvåa på söder kostar ungefär en och en halv miljon mer än motsvarande i närförort. Då är frågan vad som är mest värt. Bo så att man alltid måste gå ut för att man klättrar på väggarna, ut eller bo så att man tycker att det är för jobbigt att ta sig ut..

En 2:a på Ringvägen nyligen var verkligen skitfin, men jag grubblade fram att jag inte ville ha utsikt mot Eriksdalsskolan och hela tiden bli påmind om skolan. Folkskolegatan-lägenheterna hade också skolutsikt och efter att ha bott på Maria Skolgata så enormt många år så får det vara skolslut för egen del.

Nu pendlar det hit och dit.

Blir nog flytt

Det är mentalt ansträngande att fatta beslut. Bo mindre och ljusare och ha mer tid till resor, det är ju min bostadsidé just nu. Hur man än gör så blir man säkert både lättad över att det blir en förändring, och ångerfull. Det är inte lätt för en innerstadsstockholmare att lämna stan, men det är ju mest töntar med stålar som flyttar in här... och jag får byta Långholmsklippan till Källtorpssjöns klippbad.

Nya kontakter

Mäklare, mäklare, mäklare, mäklare. That's my life.

Vad de säger just nu är att det är väldigt få lägenheter till salu och många köpare. De säger att det är guldläge att sälja, men inte att köpa.

Om man både säljer och köper går det kanske jämt upp. Många av de som säljer nu verkar ha köpt för ett par-tre år sen när det var ännu dyrare än nu, och drar tillbaka sina lägenheter när de inte kan gå jämt upp. De vill inte gå med förlust. Frågan är om man själv ska göra samma sak, och köpa för dyrt. Eller om det kan bli ännu dyrare, på kort sikt. På längre sikt har alla varit idioter som inte köpt sina bostäder. Släktingar slängde bort sina Stockholmslägenheter. Vift.

Så funderar jag förortscenarior. Få till två bra lägenheter istället för denna enda i stan.
Näej, tänker jag nästa dag. Inte lämna stan. Inte ge plats åt folk med dubbelplånböcker som köper in sig och framför allt förstör lägenheterna och gör hunsad sovande småstad av det som kunde blivit en storstad.

Å andra sidan. Som det var förr, med hyresrätterna i socialstaten... Det var inte fråga om att ha önskemål och få nåt trevligt ställe att bo på efter hand, man blev möjligen ANVISAD efter lång kötid. Och det fanns ett social förturssystem som gjorde att man aldrig kom framåt i den där kön, och attityden var: duger det inte, varsågod och ställ sig längst bak i kön och skäms.

Har man nu kommit över en bostadsrätt är man på bostadsrättsmarknaden och kan åtminstone försöka flytta till ett område där man vill bo.

Jag suckar. Tänker på sätt och vis att jag ju inte ens vill bo här, här i Sverige. Men Stockholm är hemmet och hemlandet och hemstaden. Den måste ju få finnas kvar. Lämnar man sitt boende i Stockholms innerstad kan man aldrig ta sig tillbaka.

Netbook äntligen

Precis som jag börjat tröttna på allt som har med bloggar, sociala medier, jävla datorer, mobiler och sladdar anlände den lilla netbooken, en alldeles nyutkommen modell, som jag mest slog till på eftersom de amerikanska recensenterna, mängder av dem, prisade tangentbordet: Enkelt att skriva på, och jag håller med. Frågan är om det blir bättre texter också. Har haft maskinen nån timme eller två och är som alltid mest irriterad över att jag inte hittar nåt bra sätt att stänga fönster. I övrigt är jag mest inne på öppna dörrar, högt i tak och vidöppna fönster.

Januariresa

Kungsholmen från 4:an

Vatten på kran

Vatten i plastas

Sömnlös

Helt hopplöst helt sömnlös natt. Får jobba eftermiddag och komplettera
med kvällsjobb. Trist sätt att börja veckan.

--
Skickat från min mobila enhet

Nu eller aldrig

Jag har tänkt klart.

Men bara för idag. Don't worry.

Varför accepterar vi sån jävla fattigdom och moment 22-scenarior runt i världen och håller på som vi gör i ankdammen här, och tjafsar om småsaker och revir? Vi tycker det är viktigare att byte utseende på hemmet varje säsong istället för att göra en riktig insats någonstans där det behövs, där folk behöver vatten, kunskap, bostäder, integritet, frithet och framtid.

Antingen är vi djur som drivs av instinkter och bara vill ha och ha och ha och håller på med revir, bråkar och slåss, förgör varandra, eller annars kan vi ju vara tänkande och kännande individer som inte låter det egoistiska gå för långt, det blir bara tråkigare ju mer ego folk är.

Ok, vi är djur som håller på med fortplantning och allmän instinktöverlevnad, som katterna på gården. Kurr-kurr. Mat-mat. Äga kärlekens eller makten i hooden.

För mig: helt oacceptabelt att jag ska anpassa mig till en livsstil jag inte passar in i och som bara är konsumtion och business å ena sidan, och överdriven och extremt ytlig känslosamhet och böner, larv-tv, och hjärtan och gullgull å den andra. Nu under ett dygn lägger jag lika mycket på Läkare utan gränser som varje betalning för egen konsumtion jag gör. Det blir en trettiondel av en disponibel månadsinkomst, vilket är en droppe i havet - men utan droppar inget hav.

test

test

Blåa linjen med fulkläderna på

00-tal, äsch

Först på senare tid har det kommit 00-tal-återblickar men vi har inte börjat kalla det sekelskiftet än. Vet inte om det var 1998 man dansade till 1999 med Prince nonstop på Spybar, timme efter timme, samma låt om och om igen. 2000 till 2009. Samma låt.

Nyårsafton 2000 tog jag mig ur influensafeberdimma på över 39 grader till syrran på en malm nordösterut, och det var tunga moln och milleniumfyrverkeriet försvann i ett rökmoln utan like. Vansinnigt kallt var det.

De 100 år gamla sekelskiftshusen, de som sluppit rivningarna på 60-70-talet, de flesta från 10-talet, är nu populärare och dyrare än någonsin, men i dom ska vi totalsanera, riva väggar för öppna 00-planlösningar, hemmabiosystem, hemmagym, hemmaspa, hemmarestaurangkök och badrummen inreds för privatlivets heligaste, toan är den enda platsen men tillåts vara helt ifred, om man nu lever i nåt slags familj eller relation, vilket 70-80 procent av innerstadsstockholmarna inte gör.
Men nån slår i taktpinnen om hur vi ska ha det.

30-40-åringarna verkar mer konservativa än någon, till och med värre än mina föräldrars 30-talsgeneration. Allt ska vara planerat in i minsta detalj, med kärnfamilj, och total ordning och reda inifrån och ut, och bara mer och mer jobb, inte tvärtom som var visionen, och vi runtomkring, yngre och äldre får ta konsekvenserna av att inte passa in i mönster som vi borde ha sluppit för länge länge sen.

Tycker det är tröttsamt med alla listor i alla kanaler. För mig var det här decenniet då jag inte bytte jobb, och flera gånger fick veta att man ju skulle vara glad att man ändå hade jobb, speciellt i min ålder. Ha. För tjejer finns fortfarande ingen lämplig ålder. Man är för ung, för gammal eller för fertil.

Det var IT-boom och crash i början av decenniet, det var 11 september, det var tsunamikatastrofen december 2004. Min bror dog, fast inte i tsunamin utan i mörkret i iskalla Sverige härhemma lite efter.
Och decenniet slutade väl med det som kallas "krisen" fast folk tycks konsumera mer än någonsin. Det finns ingen gräns för hur många och stora skärmar man ska ha. Men vem orkar sitta hemma och bara konsumera media kväll efter kväll?

Folk orkar och har inte tid att träffas live, men hoar och hoar i sociala medier om sin duktighet vid spis och i att hålla allt traditionsenlig och oifrågasatt.

Nej, nu går jag ut.

Skoja bara, ska i badet..

Hejdå 2009

Människor varit framme

Man ser vad man kan se.

Ny manick att lära sig

Inspelare, uppspelare, radio. Ljud helt enkelt.

Huvudvärksåret 2009

Det har varit skralt med resandet, men när jag tänker tillbaka på året som gått har det varit lite hattande fram och tillbaka även i år, men ännu mindre än året innan. Vill inte planera nåt nu, för planer verkar bara raseras ändå.

Har påbörjat en hel drös manuella almanackor, kalendrar jag snabbt börjar avsky åsynen av. Börjar på en ny. Tycker inte om den heller. Vill ha allt snabbt online och ha allt på nätet och ha det tillgängligt, men det har jag inte lyckats med alls. Och allra minst under de få resorna. Då har jag bara tappat saker eller blivit rånad.

Jag får liksom inte vara med. Kraven i gemenskaperna är för höga. Man måste lägga sig på samma nivå, och tycka om samma saker och tycka likadant. Och ensam måste man jämt vara på sin vakt för att inte råka illa ut. Man måste ha sällskap och beskydd, annars är man helt enkelt rov.

Ibland väljer jag att vara själv, eller att inte vara med, för att jag känner att folk inte vill ha mig där, och jag vill inte hålla på i konkurrensen om utrymmet som en given loser när andra öser på. Känner mig menlös. Och som att mitt sätt att vara och tänka inte får plats på kartan. Och på jobbet har den osynliga mobbningen sina givna namn. Jag blir överkörd och utagerad som om jag vore ett hot, men jag är harmlös och trött och skiter i prestige och positioner.

Deppår.

Årets försök att vara frisk lyckades inte alls bra. Jag blev sjuk. Mest huvudet, huvudvärk, bihålorna. I tre månader i våras jobbade jag med sprängande huvud. Sen var det någon annan sak, och så på det två stora plåster i ansiktet för att jag tagit vävnadsprov på solfläckar precis före Ullas begravning. Jag försökte inse att mina problem jämförelsevis är beskedliga, och att jag borde vara gladare.

26-27 maj åkte jag till Helsingfors och jobbade halvt ihjäl mig. Sen åkte jag hem och fortsatte med pencillin och vad det var. "Ny starkare kur" står det i översikten.

4-6 juni var det dags för sommarkryss med Mondaybar till Riga. Hann knappt på båten förrän vi var hemma igen. Hantverkarna intog hemmet för att lägga nya golv.

Veckan före midsommar var jag sjuk men jobbade ändå. Åkte till Barcelona och Sonarfestivalen, blev rånad, fick influensafeber, men hade några höjdpunkter där ändå även om jag mest sov, och kom sen hem till nyheten om Michael Jacksons död, vilket sen präglade hela juli.

En dag försenad åkte jag till Roskildefestivalen, när jag nu insåg att det kanske var första och sista chansen, och att utsikten att få en solig vistelse var ungefär 98 procent. Jag missade det mesta av akterna som vanligt på festivaler, men hade i alla fall rätt kul och fick några riktigt häftiga musikupplevelser också.

Mitt i Pride hamnade jag i en händelse som krävde akuta åtgärder. Ska inte gå in närmre på vad som hände, men jag och en person till fick släppa allt annat och bara koncentrera mig på något som var bland det värsta som hänt på länge. Sen dess har jag inte varit riktig glad för någonting. När som helst kan något hända igen: Jag kan inte koppla av. Det känns att vissa saker får man bara inte prata om, inte visa, tvärtemot mina egna idéer. Det gäller att mörka, desinformera, hålla sig flytande, och låtsas som att allt är helt normalt. Och folk i ens närhet tror att det bara blåser över, när det istället sätter sig allt hårdare i en.

Jag hade nog hört men kunde ändå inte tro på att Sverige har såna vidriga gömda sidor där känslan är som att glida ner i nåt jävla avlopp och inte kunna ta sig upp.

17-27 augusti. Det var inte riktig vettigt ändå åka på bröllop i USA direkt efter, för jag mådde inte bra och hade behövt vila och känna lite frihet och ansvarslöshetskänsla, och klarade inte tempot i New York de första dagarna i den värmebölja som var. Det var inte min resa. Inte mitt liv längre. Känslan av att inget som är jag eller så som jag vill ha det är av någon vikt, eller ens genomförbart. Sen var ju bröllopet en fantastisk tillställning och kul att träffa folk och jag fick ju några dar att sega i min egen slowmotiontakt i New York några extra dar, och jag kom New York lite in på livet.

25-26 september var jag över i Helsingfors med jobbet på företagsfest och festade sen hos TT på roligt och lite speciellt 50-årsfirande och avslutade helgen med att fira sonen som blev 25.

Födelsedagen i november firades på jobbkonferens i Kolmården, i värsta snöblaskoväder, på nån slags överarbetad obegriplig skattjakt, men kvällarna var ju desto bättre, inomhus, och delfinshowen var kul.

Jag blir riktig deppig när jag skriver, för tiden rinner iväg, och det är fortfarande inte jag själv som är bestämmer och jag kan inte ge folk vad de behöver heller. Jag får en känsla av att alla är ledsna på mig eller bara skiter i om jag finns med på tåget eller inte.
Jag försöker ändra mitt boende och annat som gör att jag måste jobba heltid för bostad och annat, men mina egna krav på att inte ha det sämre, bara mindre, fungerar visst inte. Det blir väl både lite sämre, mycket mindre, lika dyrt och mycket mera skugga.

Ett jobbigt år har det varit.

Trött på den

Blankslitna tangenter är okej, men inte att det tar 10 minuter att starta datorn och flera minuter att få upp en webbsida. Jag som inte ska sitta för mycket vid skärm och dator får stressatacker av att det som borde gå snabbt tar en evighet.

Soligt och fint på balkongen

Redo att invänta sommarsäsongen.

Räddningen bakom glaset

Den där ska är tänkt att fixa andningen. Har inte andats sen new york i augusti. 4 sprut ikväll satt bra.

Stol utan sol

Som det såg ut igårkväll. Opåsatt, bokstavligen. Ställer nu fyra larm för att vakna i gryningen, som jag tror är 10 över 8. Själv är jag född 5 över 1, lagom efter lunch.

Vill inte fira jul

Det är inte accepterat, men så är det. Jag gillar inte julen. Det är värre än nånsin nu, med julklappsgalenskapen upphåsad hela december med äckellucior och pepparkakor. Det som var för småbarnen att se fram emot hela året har blivit en utdragen plåga. Har lyckats med själva det mysiga förr, tror jag, god mat, myspyseri med stjärnor och ljus. Men resten: jävla kommers. Måste jag vara med?

Min önskan är att få åka bort en vinter och slippa jul och nyår, åtmionstone slippa vara julprojektledare.

Hornstull från uppgiven sommar- och soldyrkare

Vattenglaset ikväll

Försöker blåsa bort panik med lite makrofotande vid sängkanten. Vill inte deadlines eller julhelg och slita ut själva livet.

Slags vinter över kolonilotterna

Västerbron mot öster

Rätt grått och rått.

Här är katten soda

Frusen. Lite ris i pälsen och barnfamijen som har honom öppnar inte dörren på kontorstid.

Lite vitare

Nu börjar filmen

Alltså en av kvällens filmer. Är helt ointresserad av fiction eller pseudoreality just nu. Pustar ut efter att ha målat i mörker.

Ingen stämning

Backspegelsvy på Kungsholmeriet

På väg till kontoret testade jag jobbmobilens kamera. Bluetoothade bild till privata mobben, där jag publicerar via bloggerfunktionen och via wifi som inte är mitt.

DSC00109.jpg

Fungerar fungerar inte

Nu funkar det i alla fall att publicera till den här bloggen direkt från bilder som jag tar med min nya privata mobil på ett abb som inte längre är kontantkort, som ju utan undantag tar slut när man som mest behöver.

Samtidigt har jag fått en fungerande jobbmobil och är nu high tech på åtminstone mobilfronten, men har samtidigt förlorat alla kabelkanaler och har ett trådlöst modem som av någon outgrundlig anledning måste anslutas med sladd från datorn.

Jag fattar inte hur jävla jobbigt och administrativt krångligt det ska behöva vara nuförtiden. Folk som lever själva hinner knappt sköta sina egna alla åtaganden och aktiviteter och hem, hur sjutton klarar familjer det? Och med alla ungar som ska tampas med alla grupperingar och krav både i skola, hemma, aktiviteter och framtidsplanering. De här trettio åren sen jag blev i familj och jobbat har fullständigt tröttat ut mig.

Det är värre än nånsin nu tycker jag. Det är ett samhälle som bara smörgåsnissarna på uppgång och neuvrotiker kan passa in i.

Gallerläge

Skulle hellre föredra galleriläget.

Måne

Det verkar vara fullmåne. I glaset en skärva bara.

Inte precis himmel och hav

Fridhemsplan. Blåa perrongen norrgående.

Hornstull väntar

Hämtat ut trådlöst comhemmodem och har nån slags plan på att ta mig hemåt.

Skodag

Centralen, väntar på blåa mot kista. Tänkte slänga mina favofestivalboots men lämnade istället in dem på service. Klack sula limning. Skorna daterade 1989. Här med nyare dojer.

Kvar av lönen

Hippietyp

Försöker hålla liv i den. Det är lite antingen eller här. Paraplyaralian till exempel är från julen 80 eller 81.

1:a advent och allt på