Det var en fin höstdag och jag åkte mot Uppsala mitt på dan, i god tid, med hyfsade marginaler och efter lunch. Ingen fara. Möte där kollegorna skulle ha kollen, inte jag. Kände hur det började domna i händerna och ökande puls bultande i hela kroppen när jag förstod att de åkt pendeln åt fel håll och hjärtfliddret tilltog när min enda ledhjälp i anteckningsboken fanns kvar hemma.
Försökte ta bilder för att avleda mig själv och hindra ångestångvälten att dra igång på högvarv, men det gick inte. Nån timme senare kändes det som huvudet hamnat i en härdsmälta, kunde inte prata längre, inte andas, som att det var ett väldigt snöpligt slut.
Men det var det inte. Inte riktigt slut alltså. Bara nästan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar