Såld

Papper, fula pennor. Skrev på en miljon A4:or, och de närmsta grannarna med alla katterna tar över min Zinkensdammslägenhet från oktober eller lite tidigare. I förhandlingar förlorar nästan alltid jag. Jag orkar inte inte vara hård. Att på två år gå från att vara HELT skuldfri till att nära två bostadslån på upp mot 4,7 miljoner är inte så roligt och jag känner nu en viss lättnad.

Kommer snart ha en normalskuld som det går att samleva med.

Det känns både sorgligt och som sagt lättande att sälja lägenheten. Det har funnits bra perioder där, men också väldigt jobbiga med ett par hemska händelser som råkade hända i mitten 90-talet. Alla mådde apdåligt. Och jag mår inte bra än. Hölls fast i skruvstäd och tappade förmågan att välja, och tappade hoppet om att kunna ändra förhållanden i mitt liv. Det var då jag började med den här bloggen.

Det låter ju larvigt att jag mest haft svårt för att skiljas från utsikten över träden och parken betyder ju inte att de inte finns kvar, utan bara att jag får hitta andra utsikter, och får väl titta på de där almarna och annat från en annan vinkel. Nånstans är det de där träden som varit min tereapeuter, när inga andra kommit förbi eller tagit del av våra händelser.

Försöker också övertala mig till att det ändå bara var balkongen och mitt rum jag verkligen gillade att vara i - och att det inte är kört med att nån gång bo helt lätt och rätt. Ungarna tyckte nog inte heller att det var så bra där som det verkade inför inflyttningen, då alla skulle få mer plats och egna rum och vi hade klättrat på varandra i många år.

Jag behöver ju inte tänka att jag ska bo i Hammarbyhöjden resten av livet, även om det just nu är en okej kompromiss.

Jag valde mellan etta i stan utan balkong och trädutsikt eller tvåa utanför med allt, utom själva stadskänslan. Här är det vansinnigt urbant, men utan att vara stad. Förort kallas det. Helt enkelt. Ju närmre tunnelbanan, desto dyrare, kan jag tänka mig. Har 230 meter till tunnelbanan och 3 stationer till Skanstull och 5 till Slussen, som är mitt mittmitt och Stockholms hjärta. Fast nu är Slussen förstås kulturellt allmängods från att ha varit invånarnas fria plats i solen mellan måsten.

Nu måste jag först komma fram till om jag verkligen ska satsa på ett så kallat hem, som så många gör, och har som enda samtalsämne - eller om jag bara ska bo hyfsat bra, utan att grotta in mig, och istället ha tid för det där andra, det man inte vågat börja med.

Just nu: Knappt några möbler, inga gardiner, ingen riktig dator, för lite gafflar, inget comhem, ingen plattis och i vardagsrummet bara ett gäng lätta möbler som gör att rummet funka ungefär som en inglasad balkong - med vidhängd utebalkong. Fast utan mysiga lyktor, krukväxter och krimskrams.

Tänker att det ska bli min ateljé, sen när jag får tid till något kreativt istället för att lönearbeta på heltid för att ha råd med bostaden.

I jättelägenheten på Zinken lyckades vi aldrig få till det riktigt bra. Ungar konsumerar och stökar, och jag bar hem mat och förbrukningsvaror, och bar ut sopor och sorterade och sorterade, städade och städade, och jobbade och jobbade. De få gångerna det kändes nystädat var försvinnande korta. Vet inte om det har med åldern att göra att man vill ha det renare och fräschare omkring sig i takt med att man blir mer ofräsch själv, eller om vi nuförtiden har absurt mycket mer kläder och prylar och är hemma mycket mer bland allt som inte får plats och som är extremt oestetiska när de hamnar på golven och svämmar över stolar och gömmer bordsytorna.

Tänker på allt skräp från lägenheten innan, Maria Skolgata, som kastades in i förrådet för 10 år sen och fortfarande står kvar och fyller 12 kubik nånting. Jag hann aldrig gallra ut och fast jag nu hela vintern försökte rensa ut och få iordning för att kunna visa lägenheten, så funkade det inte så bra, vitmålning av väggar och de årsgamla nylagda ekgolven till trots.

Visningarna kändes som flopp, prospektet blev fult och fel och givetvis flödade lägenheten i sol varenda visning, vilket inte är det bästa för en plats där tre barnfamiljer härjat och tiden inte räckt till för att beställa eller projekleda en helrenovering av ytorna.

Det verkar som alla morsor som fött upp ungar runt Zinken själva kan stanna kvar i trakten när barnen blir lite större. En 3:a blir inte tre 1:or hur som helst, när en etta i hembygden kostar mellan 1.5 och 2 miljoner.

Alla inflyttare, alla som tröttnat på förorten, och vi som vuxit upp i innerstan, alla vill bo helst på Söder, förr eller senare, och man ska ha en himla tur om man är ung och kan låna sig till en sån där urban etta, där alla ska njuta på att det faktiskt finns lite småaffärer och kaféer där folk bor. Och hur kan det finnas så stora bostadsområden utan att det finns någonstans att träffas.

Sverige är Sverige. Om vi vägrade handla i gallerior och förortsköpcentrum skulle vi kanske ha lite mer liv och rörelse där vi bor, men det går inte att få tag ens i en liten skruv utan att åka till City, Barkarby eller Kungens kurva.