Inte köpa bostadsrätt

Nu verkar det klart att det blir bostadsrätter här ganska snart. Och jag behöver två mindre lägenheter å det snaraste. Vi kan inte bo kvar här. Det är för isolerat för två personer som vill ha stadsliv och träffa folk.

Jag har bott fast mig i hela livet. Borde ha flyttat mot medelhavet redan -94. Och lärt mig spanska som ung. Eller språk över huvud taget. Och man får inte bättre självförtroende av att anpassa sig till en livsstil som man så djupt känner att man inte passar in i.

Liten lägenhet som är lätt att hyra ut. Lätt dator. Hyra ut under språkstudier i Spanien, Argentina, Venezuela. Jomenvisst. Måste bo en kultur där man dansar till vardags och inte där kvinnor anses gamla när de är över 35 då mannens bästa ålder precis har börjat.

Stockholm stockholm

Stormen Gudrun röjde runt i södra Sverige i början av 2005, sen kom väl Per (eller Pär), och igårnatt gick varningarna ut på radion. Håll er inne. Men nu har stormen över södra och västra sydsverige dragit vidare. Si och så många är utan el. En del träd har fällts, men inte så illa som då.

Kanske fanns det en tanke med att lägga den här stan, Stockholm alltså, just där den ligger, för den ligger skyddad. Från vind och storm.
Vet bara ett träd som fällts av storm på 30 år. Resten av träden stod pall.
Jag var så upprörd att jag bara sprang omkring och lägenheten och skrek......... björken, va fan är björken... va fan, min björk.. sätt upp den igen!!!!

Den stormnatten ramlade ett riktit gammalt och högt träd omkull i en liten parkplänt utanför mitt fönster. Trädet som fyllde och hade förgyllt hela min utsikt från vardagsrummet fanns inte längre. Istället fick jag ett fult gurt kontorshus skarpt och rakt in i ögonen. Fult ska det vara!

Storm är en sak, men att hugga ner träd med avsikt en annan.

Skriva fel hela tiden

Jag korrläser ofta andras texter i jobbet och ser ALLT. Försöker då skilja på vad som är stavfel eller konstig meningsbyggnad eller rytm från vad som är skribentens eget uttryck, som jag inte ska peta sönder eller ifrågasätta.

Jag ändrar verkligen så lite som möjligt i andras texter.

Värsta gången jag själv blev korrad var det i word. Jag hade skickat in en text för korrläsning och fick den tillbaka, med varenda ord, och faktiskt varenda mening totalt rödmarkerad, och alla stycken i texten flyttade i ordningen.
Skickade i deppet samma text till en mer erfaren subeditor i samma gäng, och han ändrade bara typ 30 procent av texten, och jag fick lite självkänsla tillbaka. Allt var inte fel ändå.

När jag läser andra texter försöker jag läsa in.

Men min egna texter kan jag läsa igenom hur många gånger som helst utan att se egna konstigheter och skrivfel. Inte så farligt här i bloggen, där man kan korrigera stavfel och sånt i efterhand som man vill, men när jag skriver snabba kommenterar i andras bloggar märks det vilken slarver jag är. F*n, kan inte... redigera.. hielp. Inget blir bra utan redigering, eller hur??

F*n. (fy fan vad hemskt att se på när något går i tryck med okorrigerbara fel som trycks i hur många ex som helst)

Oh oh meditation come back

När jag hade testat liiiite för många droger kom nån i gänget på att man kanske kunde "medda" och bli lika hög på mediation, som de där skitdyra drogerna. Varför inte?

Introduktionerna skedde helt gratis i en lokal i Gamla stan. Kul kul. Sitta i ett rum på golvet med 20-30 jättevuxna som inte klagade, och inbäddad i känsla och rökelse. Plötslig blev man medveten om hur alla luktade och lät, hur man andades in och ut, och kände närvaron i rummet, fastän man inte visst vilka de andra var.

Nån gång senare fick man en tid inbokad och blev "initierad", hum-hum, babbel-babbel, hum-hum, och så började ett enda ord shantas som man skulle tänka, ta in, och tänka själv. Mmmm. Mmmm. Mmmm. Mitt ord.

Det är klart jag har mitt eget mantra, som dom sa att man inte fick berätta för någon annan. Det skulle aldrig sägas, bara tänkas.

På tre-fyra månader sista terminen i nian steg min högstadiebetyg från 2,7 till 4.4. Jag kom helt enkelt ihåg det mesta jag hörde och sånt jag skrev ner. Jag behövde inte plugga. Det var till och med lite läskigt hur enkelt det här med koncentrerad närvaro blev.
Men "medda" fick man inte göra hemma, blev oavbrutet avbruten trots skyltarna på dörren att ingen fick störa. Gjorde det alltså på tunnelbanan. Blundade.

Sen blev jag förkyld och la av.

Tycker inte om att dö en smula

Nu är det gnäll, men jag kände idag vid 5-6-tiden att luften gick ur.

Kände mig plötsligt väldigt trött framför datorn. Det började sticka i armarna och känseln i läpparna började försvinna, och när jag lite senare la mig och höll på att somna ryckte jag till och trodde jag höll på att dö. Jag är van vid det. Har alltid, och då menar jag så länge jag minns det, haft problem att somna. Men inte sova-problem. Om jag somnar sover jag och är väldigt svårväckt.

Det är insomningsögonblicket som antingen inte kommer - eller slår slint: Det känns som att ramla över en bergskant och faller handlöst, eller att halka och ramla baklänges och falla, och så rycks man upp med mardrömshjärtklappning - precis som om man fallit på riktigt och precis ska kraschlanda.

Jag tänkte: Nu ska jag pigga upp mig med att skriva en lista på grejer jag stött på idag som jag inte tycker om - men dit hör faktiskt listningar. Säg 5 saker du inte gillar, beskriv dig själv med tre ord, bästa låten just nu... No way.

Sprungit färdigt

Nu färdigsprunget i affärer efter skor att springa i. Jag ska stå och gå och sitta och jobba med ryggen. Inga gatlopp här inte. Hittade de har nästan obegagnade hemma. Känns bra att sakleta med lite resultat.. Ok sa dottern. Ta dom!

Rätten att avbryta och ta andras tid

Igår när jag höll i ett möte, så sprang folk in och ut i ett, och så fick jag dra vissa saker EN GÅNG TILL, och några av deltagarna var inte det minsta pålästa, och när vi gick igenom bild 3 av 6 avbryter den enda killen med ett jättebra förslag.

Det var bara det att andra haft samma tankar under tidigare möten, och idéerna fanns redan inritade i skisserna som ligger framför honom på bordet.

Märker att min talförmåga har koppling till adrenalin. Ju argare jag är, desto snabbare snackar jag. Är jag riktigt förbannad blir jag antingen altmer högljudd eller förtummad.

Han avbröt altså mmin snabbgenomgång av läget i projektplanerna och sa:

~ Men.. kan man inte göra så, och så och så och så istället.
~ Jo precis, men vi har..
~ Och så kan man göra si och så och si och så..
~ Vi har redan tänkt på det, det finns i..
~ Men om vi har det verktyget kan man göra bla-bla-bla.. och ta in bla-bla-bla, och så skulle man kunna..

~ Lösningarna och alla detaljer är just vad ni får ta fram förslag på - i projektet - och det är vilka som ska vara med i projektet vi ska prata om nu.

Lite irriterad var jag. Inte arg.

Jag är mycket medveten om att alla gör sina prioriteringar. När de hoppar över ett planeringsmöte eller springer iväg mitt i är det något annat de anser viktigare (och akut sjuka barn handlar det alltså inte om).

Plötsligt gläntar högsta chefen på mötesrumsdörren och frågar vad vi har för möte.
- Bra, kan jag vara med en stund, säger han.

Vad tror ni. Tror ni folk stack iväg på sina viktiga(re) jobbsaker då?

Färg på auran eller hellre riktigt smågodis

Facebooks tester är som smågodis, som man plockar i påsen utan att riktigt veta vad det är. Geggigast är de där man ska jämföra sig med sina vänner eller rösta på favoriter. De kletar och kladdar och ger dålig eftersmak, som ett kedjebrev, som man skickar vidare och bara vill glömma.

Idag svarade jag på några frågor för att få reda på vilken färg min aura har.
Jag gissade att den skulle bli till exempel lila. Sen valde jag mellan att bli revisor, sjuksköterska och konstnär, prickade i att jag blandar mig med mängden på fester, inte kommer överens i grupparbeten och vill ha världsfred. Vilken färg den har fick jag inte reda på eftersom jag inte ville skicka vidare till tio andra.

Sen tog jag bort auraapplikationen, och en där jag var 32 procent normal och en där jag blev röd, och tänkte på godiset, och att det räckte med två stycken rödsvarta saltsötgodisar för att komma i balans för mackätning, alla sorters, ZTV-nostalgi (för dottern), debatt om eventuell bojkott av OS i Kina och därifrån till min icke-aura i Facebook. Skickade en bild på de fyra kvarvarande godisarna till bloggen, men de blev kanske uppätna på vägen.

Balans i färgerna

Fet

Har jobbat över. Sitter på blåa mitt emot en kvinna som är 1.5 säten bred och har väskan på resten.. Och som nu inte ens försöker ge plats åt andra, utan har väskan på sidan så att ingen jävel kommer förbi i rulltrappan. Då bryr man sig väl inte längre. Fy för kvällsrusningen när kista galleria just stängt. Man har precis missat sina ärenden men får bara trängseln.

Nya jumpadojer

Skoja bara.. Fast det var nära ögat med vita och neonlaxrosa saker. Jag skulle faktiskt gärna.. snarare formge såna här än att själv bli 4 cm lägre och extremt bredfotad för 1300 spänn.

Städnoja eller plotterpanik

Föräldrar eller partners som städar är ett otyg. Jag är ett otyg.

Jag har bott trångt och klättrat på väggarna och som andra fått ta den där redaupphemmaprojektledarrollen - utan någon större framgång. Gillar egentligen inte att bestämma åt andra. Och jag vill inte bli bestämd över. Men jag vill ha nåt space själv, jag vill inte att allt omkring mig ska vara nersolkat och kladdig.

Ingen fattar ju hur jag vill ha det - och vem skulle bry sig. Jag blev lite för ung inträngd i ett hörn, och i 30 år hade jag inget eget rum, och nu, är det bara i mitt eget rum och på balkongen jag trivs hemma. Resten är andras space.

Jag söker rymd, ateljé. Med stora fönster, helst bara fönster och utsikt och terass utanför och massor av ljus som flödar in. För att verka i. Vill inte alla ha det så? Och hur byggs det? Man snålar med för små fönster, för låg takhöjd, idiotiska kök, långa trånga äckliga hallar, och sätter balkongerna där de alltid bara kommer hamna i slagskugga, som vissa lägenheter i mitt området.

Om många, som jag, vill bo högt upp med balkong så borde man väl bygga på höjden med ordentliga balkonger runt hela huset - jävla snåljåpar - och med gemensamma takterasser och vinterträdgårdar. Inte måste man ha allt i varenda lägenhet. Hur ska då folk kunna träffas? Varför ska varje människa ha en egen bio hemma? Eller ett eget hemma-gym, eget spa och inte minst, eget rostfritt restaurangkök.

Så sjukt..

Som en polare sa när vi pratade om bilderna i lägenhetsannonserna och den rådande bårhusstilen: Alla bilder är tagna med vidvinkel så att det ska se större ut. Det är vitmålat och sanerat i all hast. Alla personliga prylar är bortplockade och arrangerarna plockar dit lite ditt och datt som de har med sig, och arrangerar inför varje bild och varje vinkel. Hela stilen, visar på minsta möjliga liv. Inget folk, ingen aktivitet, inga saker. Det är kliniskt.

Jag vill inte se fler fyrkantiga sektionssoffor och pyttesmå soffbord med stela blommor i eller planera middagar och ha olika serviser för olika årstider. Jag vill inte ha murrigt hur mycket vinter det än är och jag vill inte ha knallrött på julafton.

Jag vill bo högurbant, kunna ha hög musik på, vill gå ut och dansa, tjabba med folk, jobba med nåt kul där man kan vara aktiv och delta i att skapa något bättre. Och gärna dela på saker, så att inte alla behöver skaffa allting själva. Hellre pub på hörnan än egen bardisk. Hellre badhus nära än spa hemma. Hellre massor med små restauranger än dubbelugn hemma.

Sällan kan man väl det skapa mer irritation än när en person städar och är arg - och övriga bara vill ha det lugnt och skönt. I få hem verkar det funka att den mest städbenägna kan vänta med att städa så att de andra till slut inte står ut längre och börja ta sin del av städningen, men det verkar inte hända.

Möjligen blir det då ett hejdundrande projekt, som ofta bryts av mitt i och allt är ännu värre och ligger på golvet någon annanstans. Jag klarar med nöd och näppe hålla reda på mina egna saker, och jag vill inte se en massa plotter, för plotter räcker det med nog av i huvudet. Så varför kan inte var och en, snälla, ta hand om sina egna saker? (publicerat först 25 jan 2011)

Handukar i blöthög

Hittar en av mina två ljuslila handdukar slängd på golvet i hallen. So what... Det är väl helt okej med en fuktig hög av handduk. Man ska väl kasta handdukar på golvet.. när man tycker att hotellet ska ge en nya.

Det känns ändå som lite brist på respekt att hitta nåt man just tvättat och hängt upp på ett ställe i en sån där annan persons klädhög i annan del av världen.

Snåljåpshus i Tantolunden

Där ute på Tantoberget ligger kolonilotter med små trähus på. Några är praktexempel på hur man på bästa möjliga sätt kan ta vara på 8 kvadrat hus och pytteliten tomt, andra är plumpar i protokollet, uppsatta av folk som väl tycker att ett fönster gott kan räcka, och som inte har ett enda fönster mot utsikten över dalen. Såna där hus man ofta ser i större skala ute på landbygden, hembyggen, som står och skäms och blundar med sina fula ögon.

Fördelen med ett hus är att man ofta har tillgång till alla vädersträck. Men hus är också vad andra i miljön ofta måste se. Jag vet inte.. mår inte bra idag. Vet bara att jag mår illa av hus utan fönster, eller fula fönster över huvud taget. Och av sopor.

Vy över riddarfjärden

Det blir väl som det blir

Försökt skicka från mobilen idag, men inget händer. Prövade två gånger. Nada.
Det verkligen stenålder att blogga från mobil och inte ha en aning om det publicerats, för texten har gått iväg och bockats av som mottaget, man kan inte lite på det.
Så kommer det väl upp på bloggen typ 5 timmar efter kl 19 vår tid, när klockan är 19 i nån amerikansk serverpark. Eller ännu värre som det var i Rom i höstas när mina bilder, sms och mail fick tidsstämpel i januari 2000.

Tömde handväskan på utkast..

Jag är i desperat behov av bärbar digital anteckningsbok där texter kan lagras och redigeras, skickas, publiceras..

Scanna gammalt Amsterdammigt

Just skaffat scanner och testar med överst i högen av gamla svartvita:


Vondelpark. Året var -74 eller -75. M och jag låg och spanade folklivet, precis som killarna som ligger framför oss i gräset. Själva är vi iakttagna - med visst överseende.



Här en polare från vandrarhemmet. Skulle kunnat ha varit i somras.


Hungern är som alltid. Den återkommer.

Andra bloggar om: Amsterdam, Vondelpark, 1975, foto

Hitta stilen

Som många välmenande föräldrar vill man att ungarna ska hitta sin egen personliga väg och ett sätt att leva och utvecklas, där jobb och relationer blir något positivt och inte en plåga. Att de ska ha bra polare, att de träffar trevliga partners, att de vågar välja själva istället för att följa trender eller följa idioter med manipulativ makt.

Jag är så förbannad på att skolan fortfarande kör A till Ö, utan att infoga verktygen för att klara sig i tillvaron - utöver att behärska språket. Vid pass 9-10 år har många tappat intresset för det mesta av de teoretiska ämnena, och gått från nyfikna glada ungar till att tråkas halvt ihjäl liggande på bänkar och släpandes i korridorer utan självförtroende.
Men det är så det ska vara. Inse att man inte har stora chanser här i livet om man inte är bäst från början.

Skolan tråkade ut mig mellan 4:an och 7:an. I 8:an var jag knappt där och i 9:an skärpte jag till mig för att alla sa "att det kommer gå åt helvette för dig". Jag hade kommit på ett knep, som gjorde att jag mindes lektionerna, så jag behövde bara läsa igenom mina anteckningar och behövde inte plugga utöver det. Men jag var tvungen att visa att dom, en del vuxna och klasspolare, hade fel.

På gymnasiet körde jag med minsta möjliga ansträngning för högsta möjliga betyg, med nogrannt hushållande med närvaron i skolan. Jag var expert på kaféerna i city och spenderade mer tid i fotolabb än i skolan. Så nu ska jag visa typiskt alster från den tiden.

Jag har blivit med scanner igen..

Farligt med hemlagat

Idag ansträngde sig dottern och jag och lagade mat ihop. Några timmar senare var hon ordentligt magsjuk. Alla råvaror var nyköpta och maten nylagad.

Under alla år jag lagat mat har ingen i familjen varit matmagsjuk, men nu har det hänt mig två gånger sen december. Man börjar tvivla på sin egen förmåga, men å andra sidan kan man inte lita på att maten man köper inte är gammal redan då man köper den. Bristande handhygien och sånt handlar det inte om hemma i alla fall.

Det är så uppenbart att det produceras för mycket mat och i en industriell takt där producenterna ligger alldeles för långt före i tid, och till exempel fiskar upp allt de kan få tag i utan att efterfrågan finns där, och att de sen måste konservera fångsten på olika sätt eftersom färsk mat inte kan lagras hur länge som helst.

Torrmat, som bönor, pasta och ris - eller helt färskt får det bli framöver. Frysen är avstängd. En liten liten isfrys skulle däremot vara bra. Finns såna tro?

En sån där grådag igen

En sån där dag då molnen ligger tungt och inga direkta krav ställs. Jag har låtit bli släktträffen på puben, fast det borde vara trevligt. Kände: Varför ska jag dit nästan varje gång när de flesta av de andra "kusinerna" struntar i det.

Tänk vilken släkt man skulle ha - om det hade haft nån betydelse. Men det är nog bättre att släppa tanken på de 21 eller 22 kusinerna, som man borde känna. Varför skulle just vi umgås? Bara för att vi är släkt? Vad i all världen skulle vi kunna ha gemensamt?

Var och en har väl sin familj, och som man bäddar får man ligga. Och vem har tid nuförtiden? Vi köper våra egna saker och de andra får skaffa sina, bara de inte stör oss. Man blandar sig inte i eller deltar, och man ser tydligen världen ur ett strikt parsamt perspektiv, vi och dom mot världen.

Sista beställningen

(J tvingade mig att testa att skicka bloggpost från mobilen, vad som helst, för att kolla inställningarna. Ville i så fall ha med bartendern på bilden men han ville inte vara med på bild och hann precis ur bild)

Absurt ogjord

Jag väljer inte att använda de där 10 minuterna eller timmen till att fixa mig snygg. Springer alltid hemifrån ogjord, som det heter. Tror att jag ska hinna borsta håret när jag väntar på tunnelbanan eller nåt.

Får jag lite extra tid väljer jag antingen att sitta och skriva, i bok, i mobilen, på datorn - eller att städa, detta evennerliga, närmast obegripliga kämpande för att få det bara hyfsat fräscht omkring. Jag städar nog 2 timmar om dan, och ändå är det inte okej hemma. Utom i mitt rum.

Det är inte en gåta eftersom rollerna är att två stökar till, och den tredje städar och bär ut grovsopor som tidningar, glas, burkar, plastflaskor, glödlampor, kartonger, utslitna kläder, böcker, kartonger, och som diskar, dammsuger, städar badrumsgolv och handfat och tvättar.
Det känns som en fälla. Det är larv att prata om städning som en lyxig hushållsnära tjänst. Inga offentliga eller arbetplatsmiljöer skulle över huvud taget fungera om det inte städades av folk som kan städning. Samma för ett hem. Men tiden finns inte.

Vb: Armen av

---- Original-​meddelande ----

För ett eller två år sen ramlade en person in i skivspelaren och armen till pick-upen (heter det verkligen så?) bröts av. Den måste ju gå att laga eller byta ut, tänker jag, och låter skivspelaren samla damm utanför badrummet, där vi har vårt medialager. Saker som bara har nåt litet fel.

Jag gillar inte slit-och-släng. Grovsoprummet gör mig beklämd. Folk slänger allt. Det behöver inte ens vara trasigt. Det är ungefär som att vi skulle slänga hela lampan bara för att glödlampan gått. Det gör vi inte. Däremot kastas kapitalvaror. En säkring går till tv:n och den verkar död. 100 Spänn kostar en liten reservdel. Istället slänger man och köper nytt. Vem tjänar på det och vem förlorar när de elektroniksopbergen växer - för att svenne ska ha nytt och fräscht, ihop med att konsten att reparera gått förlorad. I hate it.

Armen av

För ett eller två år sen ramlade en person in i skivspelaren och armen till pick-upen (heter det verkligen så?) bröts av. Den måste ju gå att laga eller byta ut, tänker jag, och låter skivspelaren samla damm utanför badrummet, där vi har vårt medialager. Saker som bara har nåt litet fel. Jag gillar inte slit-och-släng. Grovsoprummet gör mig beklämd. Folk slänger allt. Det behöver inte ens vara trasigt. Det är ungefär som att vi skulle slänga hela lampan bara för att glödlampan gått. Det gör vi inte. Däremot kastas kapitalvaror. En säkring går till tv:n och den verkar död. 100 Spänn kostar en liten reservdel. Istället slänger man och köper nytt. Vem tjänar på det och vem förlorar, när de elektroniksopbergen växer - för att svenne ska ha nytt och fräscht, och konsten att reparera har gått förlorad. I hate it.

Ho ha tha ho ha tha

Typiskt mig att ge upp efter en och en halv gång, som med bastuyogan. En gick ut, en till lämnade rummet, fast man var ombedd att stanna även om det var jobbigt, och plötsligt ser man alternativet: att själv fly ut i friska luften istället för att ligga i ett sprängfyllt stängt värmt rum lite för tätt inpå 30 andra.

Det här är nog mer min stil:



Utomhus, lite rytm och så och inte så mycket snack. Som allmänskeptiker till massrörelser undrar jag vad allt snack och alla varianter av teorier ska vara till, annat än för sedvanliga kalenderbitare och namedroppare. Bla-bla-bla.

Berlin tur och retur

Total for 1 Passenger
	Fare Price		2.00 SEK
	Credit card fee		80.00 SEK
	Taxes, Fees & Charges		176.00 SEK
Total Price			258.00 SEK

Jag kunde inte låta bli, på utvägen, när jag skulle stänga ner alla fönster.
Berlin t/r. Bokat, betalat och klart. I slutat av februari blir det alltså lite music time, kanske. Så jäkla trött på att vara instängd i Stockholm. Sen ska jag åka till nåt bortglömt ställe, som Duisburg och Essen. Det blir där man hamnar om man ska cykla från Berlin till Amsterdam eller London. Men det ska jag inte. Men det går säkert tåg.

Där jag varit ikväll

Min tripp, åtminstone ikväll, har varit till myspace-sfärern och gått runt lite på http://beatport.com. Kul med en webbplats där man kan klicka runt och provlyssna på allt möjligt, och där det ena ger det andra. Vissa ställen (typ klubbar, radiostationer med mera) är också otroligt generösa med att lägga ut hela spelningar som podcastar, och jag och min ipod tackar och tar emot.

På vippen att trycka till

Ikväll har jag varit på vippen att trycka till på 1-kronors ryanair- och airberlin-flighter och lyckats besinna mig. Frågan är vart jag ska, egentligen. En helg i månaden i en riktig stad tycker jag vad man behöver, men jag kunde inte bestämma mig för vilken. Är väldigt sugen på att dra till Berlin, London och Amsterdam. Och till New York, men det får bli sen det. Ihop med rundturen som tar 3 månader, minst.
Fasen att den där spanskan inte fastnar. Det begränsar resandet nåt otroligt. Och jag som babblar så mycket kan inte resa till ett språkområde där man tvingas in i flera dagars tystnad, som när jag var två veckor i Mexiko och i stort sett bara pratade med kanadensare. Kunde sitta med 10 mexikanska kvinnor och deras familjer på stranden men vi kunde inte utbyta något snack, bara lite gester och leenden.

Bättre färger

Överst Railey beach, i mitten balkongen hemma, längst ned klubben GK.

Samma som används på teatern som i tv och i naturen när solen har med, om den syns. Kanske inte konstigt att man utöver kylan också bara ser grått.

För halt på trottoaren

Och jag passar mig för att gå i någon annans fotspår.

Den skulle ju inte komma..

Vill inte kalla vintern nåt fult, men snö ser sällan snäll ut här vid Hornsgatan även om den är ny för dagen och den första vi ser i år. .

Biljardpalats och Baywatch

Igår hamnade jag på biljdardpalatset på Hornsgatan med J, som tycker att jag åtminstone ska bli så bra på biljard att jag kan slå mina kollegor med häpnad. Helt plötsligt ska jag dyka upp där och slå de andra, som vet att jag är absolut nybörjare. Gå från 0-100 på en dag. Sen skjutsade han mig till 7-eleven och sen hem, där jag somnade i fåtöljen till Baywatch. Minns att det sista jag tänkte var att det var.. riktigt bra, det där programmet.

Jag tänkte när bollarna gick fel att det berodde på mitt astigmatiska synfel. Vinklarna blir ju så knasiga, eller hur.. Nere på Ios skyllde jag mer på att bordet liksom lutade ut mot stranden. Stod en gång, för att mota bort en analkande panikattack, och försökte få i bollarna en efter en, eller i alla fall någon av dem. En och en halv timme tog det. Bredvid stod storögt en liten unge och tittade, och undrade vad det gick ut på egentligen.

Ursäkta allt depp

Jag ska inte klaga. Blir varken jagad eller hotad eller misshandlad på stadig basis. Fick en felringning från dolt nummer, en man som vansinnesskrek och hotade - jag hade nobbat honom på puben och nu skulle han..
- du har ringt fel, jag var inte på nån pub igår..
Den upplysningen struntade han i och fortsatte med hoten och påstod att jag nobbade honom för att han var från..
Hjärtat slog vilt. Jag kollade i fönstren att ingen stod utanför och checkade ytterdörren fastän jag aldrig träffat karln. Men nån hade det, och hade kanske dragit till med ett mobilnummer vilket som helst. För att komma undan just då.
Det är inte lätt att se om någon man byter några ord med är en potentiell galning och stalker eller inte. Är det så att vissa män inte kan ta ett nej om de själva tycker de gjort ett val. Henne ska jag ha. In i mitt personliga helvete med henne bara. Låter inte det lockande, en aggresiv och lättstött man med hybris som hotar för ett enkelt nej på krogen från en okänd kvinna..