Städnoja eller plotterpanik

Föräldrar eller partners som städar är ett otyg. Jag är ett otyg.

Jag har bott trångt och klättrat på väggarna och som andra fått ta den där redaupphemmaprojektledarrollen - utan någon större framgång. Gillar egentligen inte att bestämma åt andra. Och jag vill inte bli bestämd över. Men jag vill ha nåt space själv, jag vill inte att allt omkring mig ska vara nersolkat och kladdig.

Ingen fattar ju hur jag vill ha det - och vem skulle bry sig. Jag blev lite för ung inträngd i ett hörn, och i 30 år hade jag inget eget rum, och nu, är det bara i mitt eget rum och på balkongen jag trivs hemma. Resten är andras space.

Jag söker rymd, ateljé. Med stora fönster, helst bara fönster och utsikt och terass utanför och massor av ljus som flödar in. För att verka i. Vill inte alla ha det så? Och hur byggs det? Man snålar med för små fönster, för låg takhöjd, idiotiska kök, långa trånga äckliga hallar, och sätter balkongerna där de alltid bara kommer hamna i slagskugga, som vissa lägenheter i mitt området.

Om många, som jag, vill bo högt upp med balkong så borde man väl bygga på höjden med ordentliga balkonger runt hela huset - jävla snåljåpar - och med gemensamma takterasser och vinterträdgårdar. Inte måste man ha allt i varenda lägenhet. Hur ska då folk kunna träffas? Varför ska varje människa ha en egen bio hemma? Eller ett eget hemma-gym, eget spa och inte minst, eget rostfritt restaurangkök.

Så sjukt..

Som en polare sa när vi pratade om bilderna i lägenhetsannonserna och den rådande bårhusstilen: Alla bilder är tagna med vidvinkel så att det ska se större ut. Det är vitmålat och sanerat i all hast. Alla personliga prylar är bortplockade och arrangerarna plockar dit lite ditt och datt som de har med sig, och arrangerar inför varje bild och varje vinkel. Hela stilen, visar på minsta möjliga liv. Inget folk, ingen aktivitet, inga saker. Det är kliniskt.

Jag vill inte se fler fyrkantiga sektionssoffor och pyttesmå soffbord med stela blommor i eller planera middagar och ha olika serviser för olika årstider. Jag vill inte ha murrigt hur mycket vinter det än är och jag vill inte ha knallrött på julafton.

Jag vill bo högurbant, kunna ha hög musik på, vill gå ut och dansa, tjabba med folk, jobba med nåt kul där man kan vara aktiv och delta i att skapa något bättre. Och gärna dela på saker, så att inte alla behöver skaffa allting själva. Hellre pub på hörnan än egen bardisk. Hellre badhus nära än spa hemma. Hellre massor med små restauranger än dubbelugn hemma.

Sällan kan man väl det skapa mer irritation än när en person städar och är arg - och övriga bara vill ha det lugnt och skönt. I få hem verkar det funka att den mest städbenägna kan vänta med att städa så att de andra till slut inte står ut längre och börja ta sin del av städningen, men det verkar inte hända.

Möjligen blir det då ett hejdundrande projekt, som ofta bryts av mitt i och allt är ännu värre och ligger på golvet någon annanstans. Jag klarar med nöd och näppe hålla reda på mina egna saker, och jag vill inte se en massa plotter, för plotter räcker det med nog av i huvudet. Så varför kan inte var och en, snälla, ta hand om sina egna saker? (publicerat först 25 jan 2011)