Liberal laboral alvedon distalgesic mix

Viral och Laboral? Är det läkemedel eller? Jag har inte så gott minne för ord, men minns varenda ansikte..

Mitt efternamn påminner väldigt om ett läkemedel som numera hör till gruppen värkmedicin, eftersom det troligen tros klinga bättre än "värktabletter".

Apoteket påstår i sin kampanj nu att 1 miljon svenskar skulle kunna ha mindre ont om de valde rätt "värkmedicin". Fan, tänker jag, är det så många som har ont? Värken - en del av mig, en del av dig.

Läkaren säger att jag ska ta tre om dan av. Tar i snitt en - varannan dag och så hoppar jag över helt några dar - för hur ska man kunna jobba om man är groggy?

Största dödligheten någon värktablett i Sverige bidragit till är nu tydligen indragen på svenska marknaden. Folk har fått andningsstopp, antagligen i sömnen, och dött. Liksom ooopps. Det var väl ändå att till att ta till största möjliga värklindring det.

I forum på nätet klagar nu folk som fått livuppehållande smärtlindring just från den medicinen, och de vet inte vad de ska ta sig till utan sin medicin.

Båda gångerna jag fick tabletterna utskrivna var efter operationer, men inte någon läkare sa att de ABSOLUT inte fick kombineras med alkohol. Risken är förstås inte speciellt stor när man ligger sängbunden med smärtor på ett sjukhus, men sen skrivs man ut med sitt recept. varför står det inte på förpackningarna att de verkligen är livsfarliga ihop med någonting speciellt annat?

Bör inte användas ihop med.., står det kanske. Eller SKA inte.
Paracetamol som är helt receptfritt i till exempel Alvedon ska ABSOLUT INTE användas ihop med någon som helst alkoholbruk eftersom levern kan ta allvarlig skada.
Distalgesic, som är indraget, är direkt LIVSHOTANDE ihop med alkohol, eftersom andningsfunktionen kan slås ut.

Gjorde en fjortistabbe en gång när jag säkert var runt 16. Hade mensvärk och gick i moderns tablettskåp och tog det hon påstått var mot mensvärk. Yes, sure. Så jag åt en, kanske två.. och värken försvann, jaha, och jag satt väl på nåt fik med dagboken och skolkade. Inte visste jag att Doleron var heavy stuff, trodde det var som magnecyl eller nåt.

På kvällen skulle gänget träffas och jag blev bjuden på en gin & tonic. Slurp.
Sen minns jag att jag började på nästa där i köket.

Inget som helst minne hade jag efter det.

Jag hade segnat ner, livlös, och killen som jag nästanvarihopmed hade släpat iväg mig, ... ??? ... och så vaknade jag mycket långt senare, nästa eftermiddag.
Och vi var ihop.

Det är kanske inte alltid man blir livräddad av den man är kär i. Men har man tur så.

Fastän jag var såpass ung då förstod jag ändå på vad som skulle kunna ha hänt om jag inte hade varit just med mina bästa polare den kvällen.

Lämna in honom på Gubbis

Ja vad ska man ta sig till för att få köpa mat och presenter till familjen ifred utan att behöva ta hand om gnälliga män samtidigt? På manskrubban i salzburg är männen glada över att få sitta i tältet på torget med bar, datorer och tidningar medan kvinnorna handlar. (Enligt notis i aftonbladet)
Jag skulle definitivt valt krubban..

Göra nåt omöjligt?

Såg dokumentären "Djävulen kom till häst" ikväll, en film byggd på vittnesmål från en fotograferande militär med uppdrag att observera situationen i Darfur som hamnade mitt i ett folkmord, där alla dödades i by efter by, som sen brändes.

Efter det gnällde jag på dottern om att mina Friends-dvd-skivor hamnat helt i oordning. Varit grinfärdig hela hemresan och hela kvällen.

Det är lätt att tvinga sig att tänka på hur bra man har det och må dåligt av det också. Men det hjälper inte.

Mot maktmänniskor utan respekt för människoliv verkar inget hjälpa, och återväxten är deprimerande beständig. Det händer nu, det hände förr och det är lika bestialiskt. Och när det sker som värst fattar ingen, eller vill inte fatta.

Filmen gav förstås inga svar på frågan hur människor kan gå med på att utföra såna fruktansvärda brott, och gav inga andra lösningar än att amerikanskt ingripande.

Spelets regler

Ibland är det så påtagligt att man som anställd inte får insyn i hur beslut fattas, om det funnits någon diskussion, och vem som egentligen fattar besluten och är tongivande t ex i en ledningsgrupp. Tack, man slipper. Eftersom det alltid finns folk som är klokare är det naturligt att inte vilja visa något som inte är färdigt för folk utanför gruppen som kan ha synpunkter och kanske såga en. Men jag gillar att jobba med folk som kan ta ett utkast för ett utkast och en skiss för en skiss. Hur skulle den första versionen kunna vara tillräckig - och hur vet man utan att fråga om feedback? Ibland beror hemlighetsmakerierna på feghet, Ibland på hidden agendas, och Ibland om svågerpolitik eller uppdrag som går till polare hellre än till bästa anbudet. Man borde alltså kunna sova gott på nätterna som inte är med i leken och inte vet vilka spelregler som råkar gälla just nu. Men att inte ha kontroll och noll inverkan är kanske lika illa...

Mossigt november 2.0

November 2007. Låter inte det väldigt mossigt och rent förlegat? Som att det redan varit för länge sen. Stormönstrat och grått var det, och majoriteten av männsikorna var inte ens i 2.0-version ännu. Kampen fortsatte om att få folk att försöka bli sociala och glada igen, men vägen dit var kanske inte just att köpa en gps.

Reklamen på tv går alla på nerverna och igår när filmen En andra chans kom till upplösningen bröts den av reklam mitt i den avgörande slutscenen. Sen började nästa film.
Jag tror inte någon av oss vill he en enda torr lussebulle eller kabelkanal till, om de så slänger det på oss gratis.

Men en god räkmacka skulle sitta fint. Åt så mycket räkor på Finlandsbåten att jag fått räkabstinens.

Inneboenden bor inte här

Lite lustigt, på sitt sätt, att ha en inneboende som inte bor här. Var hon håller hus vet jag inte, mer än att hon visar status på facebook nån gång om dan, så hon finns ju. Antagligen.
Det enda tecknet jag ser på att hon varit hemma är att den rödlila ryggsäcken, som då och då ligger i hallen. Med prylar i eller nytömd.
Inneboende har aldrig frågat om hon får låna den här ryggsäcken, och hon kan inte ha tagit den nån annanstans än i min klädkammare.

Min stil tje

Avskalat orientaliskt? Rocksvart? Kontorish?

Jag kan vakna upp och på vägen till kaffet i köket börja städa för att jag inte tål utskvättade pryttlar och kläder(?) på golvet, som för mig blir svarta fläckar och visuell nedskräpning i form av plotter. Nånstans därbakom ytan härhemma kan det ibland nästan bli "sköna hem", som min syster överdrev det, när jag städat i dagarna tre.

Just nu sitter jag vid mitt hemmakontor, min kreativa verkstad. En del av allt. En del av mitt rum, en del av världen.

Var har jag då varit den senaste veckan? Det är sånt man inte skriver i bloggen om, eller hur!

Kolla ut

November är väl inte så illa, va? Himlen och vännerna står lugnt där och vilar en stund. Tänder Isas ljus och tittar ut.

Hemmalyx

Är att sitta med den stillastående parken utanför och lyssna till tidernas bästa oljud och annat.

De står där

Astrid Lindgren och Siggan 100 och 99 år

Novemberbarn. Vasastan. Samma kvarter. Sunny side. Rakt västerläge mot parken hade hon och vi med, fast mer utsikt mot Sabbatsbergs sjukhus och Eastmaninstitutet, som påminde en om att om man inte borstade tänderna så skulle man få sitta därinne i borrhavet och längta efter ett bokmärke väldigt mycket.

Man var stolt över att bo i samma kvarter som Astrid Lindgren. Kanske hörde man till de där ungarna som hon tittade ut på i parken när hon skrev sina böcker. Slog det mig nu. Ja, kanske, kanske inte.

När jag var liten var det lätt att tänka att vuxna var dubbelt så gamla. Och hon hörde till de där som var DUBBELT så gamla, och det var mycket det. Men när jag var 10 var hon egentligen sex gånger så gammal, och halvåret äldre än farmor.

Om hon, eller dom, levat nu hade Astrid och Siggan varit precis dubbelt så gamla som jag blivit nu. Det är konstig med såna som alltid varit gamla, och så blir de sådär enormt gamla, som över 90.

Träffade en pigg-i-huvudet-93-åring på puben i söndags, som slukade sin fiskgratäng och pratade lite om att hon varit så lyckligt gift. Men han dog för 20 år sen. 20 år sen! Hon hade varit singel i stan och träffade honom först när hon var 36, vilket var väldigt sent då, och de hade det så bra, och han spelade piano på alla roliga festerna där vid St Eriksplan och..

Tiden går.

Sån där musik..

- Sån där house-musik är det väl bara ungdomar som lyssnar på..
- Sån där Kent-musik är det väl bara deprimerade fjortisar som..
- Sån där reagge är det väl bara såna där med dreadlocks som..
- Sån där rockmusik är det väl bara..

Ibland undrar jag om folk verkligen gillar musik. Ingen hakar på att vi ska ha bra musik på julfesten istället för obladioblada.

De kan väl bara vara ärliga, som mor min, som säger att hon gillar vad som helst, bara det inte hörs så mycket.

Jaja. Om det nu nåt man ska vara bäst/äldst/värst/yngst på så är min tid faktiskt nu.

Andra bloggar om: musik, rock, reagge, house, morsor, stockholm

I toppform och still sitting

Nu vet vi det: folk som går på gym användar oftare knark än andra. Överdriven träning och användning av droger går tydligen hand i hand.

Har varit på gym en gång i hela mitt liv. Sen var jag kraschad i tre dygn: För stark dos av Power yoga.

Dan efter stora födeledagen lämnade jag lämpligen in blodprov och fick provsvaren idag. Läkaren sa:
- I din ålder (suck, tänkte jag) borde åtminstone 2 av 20 proverna falla utanför.
- Jaha?
- ... men precis alla var bra. Inte bara bra. Jättebra.

Medicinsk friskförklarad alltså.

Återstår att se vad det är för eventuella skador på nacken, men antagligen inflammation efter 20-25 år vid tangentbord ihop med typ 8 smällar i skallen. Men man får väl bita ihop och vara stolt över att man fortfarande sitter kvar, även om huvudet sitter lite löst.

Stora ser inte små

Ett småbusgäng på perrongen får härja. De gör luftsparkar, harklar och producerar pubertetsloskor och låtsas att de ska släppa ner den minste i gänget på spåret. Bredvid står stora vuxna män och låtsas som det regnar. De visar inte ens för grabbarna att de finns. De finns inte själva och har aldrig funnits. Istället närmar sig kvinnor som jag. Visar att vi ser småkillarna och är beredda att ingripa. Männen sviker allmänt som förebild för mellanstadieungarna. Där står de: Stora tysta frånvarande mesar som aldrig skulle våga nåt, utöver att klicka på sin pyttedator eller köra sin bil. Pinsamt.

Pippi

Dottern reser tillbaka till barndomen med Pippi Långstrumpfilm som går på tv just nu. Själv fick jag reprisöverdos av Pippi när ungarna var små, och var själv helt Astrid Lindgren-impregnerad som liten.

Lotta. Tjorven. Bullerbyn. Pippi-böckerna. Jag läste allt jag över huvud taget kom över. När jag var 11 hade barn- och ungdomsböckerna tagit slut, inkluderat de där ungdomsböckerna med röda och gröna ryggar, och jag gick över till vuxenavdelningen.

Vi pratade om det häromdagen, några kollegor och jag, att vi bara hade böckerna att lära oss nåt av, och att hela omvärldsuppfattningen förmedlades från de böcker man slukade och de radioteatrar man råkade lyssna på, snarare än några faktiskt närvarande vuxna. De vuxna ville att man skulle vara tyst, vara ute, lyda och se hel och ren ut, men man fick inget veta. Allt fick man ta reda på själv.

Stockholms historia fick man till exempel från Per-Anders Fogelström stadenserie, och den egna identiteten när man var ute och lekte med de andra ungarna på gården eller parken, på rasterna och i jämförelsen med barnen i Astrid Lindgrens historier. Jag var varken som Pippi eller Annika och varken som Tjorven eller hennes präktiga systrar. Ett tag spenderade jag nästan alla eftermiddagar med E i hennes stora och mörka och helt vuxenbefriade paradlägenhet med en liten skivspelare i pigkammarrummet bakom köket, som hon bodde i.
Vi planerade att bo i nåt slags modernt parhus och vi skulle gifta oss med Paul Mc Cartney och John Lennon. Jag tyckte jag var en schysst kompis som lät henne välja först, så jag fick Paul.

Det var 1968 och studenterna klängde i träden och gjorde nån slags revolution några kvarter bort, husen omkring revs och det jag mest av allt önskade mig var nya skivor och en egen skivspelare.

Dom vuxna fanns inte där på samma sätt som idag, fastän de jobbade så lite jämförelsevis. Nuförtiden engagerar sig de flesta vuxna i sina barns öden och äventyr, och barnen får vara med, nånting som kom med den nya ungdomskulturen, och de nya ungdomarna förblev ungdomar även som vuxna, och fick barn som blev ungdomar redan som barn.

Vi levde bara i en fantasivärld, alltid ute, alltid många eller helt ensam, aldrig inne, bara barn, bara böcker, pop, inga vuxna, bokäventyrsvärld, gängvärd. Och poff var man ute ur boet och ibland blev det ju barn.

Massor med vänner

Idag levereras min fina present från x-svärföräldrarna, x-maken och dottern. Sonen kommer hit med paketet som består av alla avsnitt av Friends. 238 avsnitt tror jag det är. Då har jag att göra..

Och så ska sonen göra tacomiddag iväll. Tur det, för jag är i kasst tillstånd av stress över att jag ligger efter på min Photoshopskurs, att jag har en så lång att-göra-lista att jag håller på att drunkna i den. Som vanligt är min morot att bli klar.. och sen dra till.. ja, ni vet vart.

Jag kan inte bestämma mig om jag ska åka väster- eller österut. Jag åker nog mot väst den här gången. Brasilien, Venezuela, Trinidad & Tobago, Mexiko och USA, upp till San Fransisco och sen över till New York. Trippen tar fyra månader minst och sen räknar jag med att fastna för New York så att jag kan vara där hela maj för att tillbringa juni i Sverige och juli i Grekland och augusti i Berlin.

Konsten att förtränga nuet och de faktiska betingelserna alltså.

Ljusslingan tänd

Plockar man inte undan kan man snabbt komma igång med vinterglittret igen. 4 och en halv månad till vårdagjämningen är det..

Antingen eller eller?

Nu slutar vi väl med facebook va? Alex orkar inte bli vampyrbiten längre och det hela är ju så larvigt, eller hur! Nu ska vi också tro att facebook är hemske storebror, fastän många äntligen tagit upp sina sociala kontakter igen, medan vi glömmer den riktiga storebror, och alla register och skit vi förekommer i från vagga till grav ihop med medias gamla makt att styra vad vi ska tänka på och tycka dag för dag.

Mantalsskrivning är en gammal företeelse och vi kan alla lätt identifieras med våra personnummer som vi tvingas lämna ut i tid och otid så fort vi ska boka eller köpa nåt, eller komma in någonstans.. Vi måste alltid ha id-kort på oss för att bevisa vem man är. Det tycker jag är mycket värre än ett foto från resan på facebooken som man vill visa för dom som vill se. Om nån får reda på att jag heter eva och bokar resor på nätet eller gillar frihet men struntar i mode, så gör det inte mig nåt.
Varför skulle annonsörer på nätet vara fulare än de som betalar annonsplats i tidningarna, gör reklam i butiker, i tunnelbana och köpcentrum?

Man får se fördelarna. Klart att massor av informella nätverk är skräcken för storebror. Hur fan ska han kunna övervaka oss om inte allt handlar om registrerat arbete, skatt, godkända föreningar, betalningar och bidrag. Klart att kontrollfreaksen darrar i märgen, och vill registera allt mer, och att de fula fiskarna står i varje vrå med sina syften, alla kategorier. Man får ju vara vaken åt alla håll.
Som vanligt.

Inget nytt under solen alltså.

Tittar djupt mot svarta hålet

Tänker att jag kanske kan hypnotiseras till sömns av det svarta hålet, men blir istället impad över att kameramobilen klarar makroläget så bra med bara en svag glödlampa i rummet.

(Det är alltså en blomma, om nu någon undrar)

Istället för sudoki

Kanten på mitt vattenglas är intressantare.. Nä nu måste jag somna ifrån insomnandets tråkiga vedermödor.

Varning för farlig arbetsplats

1997?

Diplom...

Under trappan hittade jag massor av tidningar, pärmar och mappar som jag förträngt. En stod det "privata foton" på och jag hittade fyra bilder från stora kontoret för tio år sen, precis när vi flyttat till lite mindre rum men ända hade 8 sektioner var att ha prylar i samt gigantiska skrivbord. Upp till höger står en ros, så kanske hade jag fyllt precis jämnt då också. .

Jag skrattade när jag såg diplomet som låg i samma mapp:

DIPLOM

Härmed intygas att (jag) genomgått den praktiska kursen
PERSONLIG
EFFEKTIVITETSUTVECKLING

med gott resultat

Kursen har bl.a. innefattat:
Praktisk organisation
Beteende - gör det NU!
Planering och prioritering.

Fan att man glömmer.

Amputera nacken

Nu börjas det, krämporna. Eller hur, ni som vet.

Fick inbetalningskort från Rosa bandet ihop med min första kallelse till mammografiundersökning.

Var på vårdcentralen också och verkligen kände hur icke-bakis jag var när jag träffade läkaren som skojade om domen: att amputera den, nacken.
Har suttit vid dator i 20 år och dessförinnan fanns faktiskt både skrivmaskiner och ritbord och annat med samma typ av kass arbetsställning.

Har stadigt ont i nacken, men man vänjer sig. Det är värre när man dessutom får stickande ensidig huvudvärk och karusellyrsel. Man är både tangentbords- och skärmstrålskadad och mobilrskadad. Ska man vara så jävla tidig på allt får man skylla sig själv.

- Skallen har du ju redan röntgat, sa doktorn. Och den var bra.

- Ja, men det var ju över ett år sen sa jag, och jag har fått ett slag till i huvudet sen dess...
- Hur då då?
- Smala gränder och högklackat, sa jag.

- Hm, sa doktorn. Var det i Grekland också.
- Mm.
- Ja, men nu börjar vi med att rönga nacken.

Så ni ser. Nerförsbacken har börjat. Först huvudet, sen nacken, sen brösten.

På plussidan

43 flaskor bubbel var lite i överkant när man bjudit in med kort varsel och fyller år en blåsig och grå novembermåndag. Har nu haft två timmars lugn alldeles själv, och om det är nåt jag inte känner för just nu så är det bubbel, fast jag knappt hann dricka nåt själv, men några andra hann desto mer. Hade det inte varit för grannen under hade diskot kört igång vid två, men det var bara att lägga locket på och tänka "snälla gå".

Mycket som låter

Mycket som låter lite. Eller lite som låter mycket. När man ligger i mörkret blir varje droppe som boppar mot balkongräcket rätt hög. Hör snarklingar, bilar långt bort och nyss en sparkburk från tantolunden. Skulle vilja sätta på datorn och skriva ut. Är två sekunder lycklig och sen slår det mig snabbt hur olycklig jag är, som ett batteri som håller på att ta slut som därför slår upp i glädjefnatt innan det går ner på slut. Har bråkat med föräldrarna var och en för sig.
De fattar visst inte att det är jag som fyller år, inte dom som ska önska sig. En vägrar gå på den restaurangen, en tycker att jag inte kan bjuda hem folk på drop-in-skumpa eftersom vissa ju inte ska behöva åka hela vägen in från förorten om de inte får lagad mat, en sittplats vid bordet och rödvin.