Såg dokumentären "Djävulen kom till häst" ikväll, en film byggd på vittnesmål från en fotograferande militär med uppdrag att observera situationen i Darfur som hamnade mitt i ett folkmord, där alla dödades i by efter by, som sen brändes.
Efter det gnällde jag på dottern om att mina Friends-dvd-skivor hamnat helt i oordning. Varit grinfärdig hela hemresan och hela kvällen.
Det är lätt att tvinga sig att tänka på hur bra man har det och må dåligt av det också. Men det hjälper inte.
Mot maktmänniskor utan respekt för människoliv verkar inget hjälpa, och återväxten är deprimerande beständig. Det händer nu, det hände förr och det är lika bestialiskt. Och när det sker som värst fattar ingen, eller vill inte fatta.
Filmen gav förstås inga svar på frågan hur människor kan gå med på att utföra såna fruktansvärda brott, och gav inga andra lösningar än att amerikanskt ingripande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar