4 april x-bröllopsdag

Nu är det varken 4 april eller skärtorsdag, men det var en skärtorsdag den 4 april det året som jag gifte mig första gången. Efter det har jag skilt mig en gång. Det jämnade ut sig.
Sen ville jag inte gifta om mig.
Nu har jag blivit ännu mer obstinat. Vill inte ens riskera att bli kär. På sin höjd lite intresserad. Utan förpliktelser eller återloopar.
Vill mest bara ha tid att bli mer vän och lära känna några av dom som jag ändå inte tycks kunna bli mer än polare med. Det krävs för mycket tu-man-handande. Och jag är heller ingen väninnetyp. Det där när man sitter två tjejer och tittar varandra djupt in i ögonen i timmar, fast den ena egentligen bara vill ha anledning att ragga, eller tvärtom.

X-maken och jag, eller nån av oss, tänkte väl att det skulle vara jättekul att ha bröllopsdag minst en gång om året - men oftast två gånger, liksom att barnen absolut skulle ha tre förnamn för att ha extra många dagar om året att fira.
Det är så man kan tänka fast man inte nånsin har lagt namnsdagar på minnet, utom sin egen ibland, eftersom den infaller på självaste julafton.

Vet inte varför jag fick heta Eva, precis som min moster som inte ens har nån kontakt med min mamma. Det gör det omöjligt att i efterhand ta min morsan efternamn som flicka. Det hade varit ett passande namn, ett riktigt bra namn till allt möjlig och bättre än mitt iskalla idiotiska efternamn som är svårt att säga utan att kraxa osägbara konsonanter.

Jag försöker hitta tillbaka till mig själv. En gång om dagen ungefär. Den jag kanske är eller var nånstans. Fast jag då var för blyg och för stukad av att vara snäll. Sen blev jag osynlig fram tills dess att jag "inte var nån ungdom precis". Just fyllda 34 eller 35.

Nu kan jag i alla fall stolt säga att jag är 55. Stolt 55-åring. Inget skit att låtsas vara typ 39 i 10 år i rad. Kanske har man några år på sig att åtminstone få vara 55+ och till och med kan flytta in och gömma sig på nåt seniorboende, och sitta var själv med skiten på tv och gratiskryss från lokaltidningen, och vilja ha sällskap men samtidigt tycka att alla grannar stör?

Som vanligt. Inte var det detta jag tänkte skriva. Det blev bara så. Förökte bara mjukstarta lite.

Plats i solen eller social skunk

Satt och skrev både länge och väl igårkväll och såg en otrolig solnedgång från Eken bar på hemvägen, och en aningen bättre hade den varit om jag själv haft en plats i kvällssolen på stolen, och känt mig mindre ensam. Inne på toan spelades en låt som fick tårarna att drypa.

Tänkte på svt-programmet Kobra - som handlade om dofter, där parfymproffset Sissel Toolas i ett av inslagen berättar att hon ibland kan stänka på sig en viss doft som får folk att backa undan, bara lite, lagom lite för att hon skulle få ha lite eget spejs omkring sig när hon är ute på mingel och inte vill ha folk för nära inpå.

Jag upplever ofta att folk backar, och att det ofta den feed-backen jag får hålla tillgodo med, vad jag än gör. Jag borde inte misslyckas så katastrofalt socialt, där jag borde få en bättre kontakt - och allra minst där jag till och med skulle kunna vara en en bra vän, en kul resekompis, eller till och med potentiell samarbetspartner eller kund till dom jag träffar.


Jag har förut trott att bristen på feed-back eller reaktion mest beror på att jag umgåtts med så karismatiska personer att jag själv hamnat i slagskuggan, men tror nu att de karismatiska drottningkompisarna mest gjort att jag ändå lärt känna nytt folk och trott att jag är med, och kunde inbilla mig att de andra var intresserade även av mig och mitt sällskap.




Var på ett efter-konferensen-mingel igår. Utmanar mig själv att delta istället för att fly fältet. Några hälsar inte, fastän vi träffats förr, nån säger nåt artigt men jag vet att de snabbt går vidare till flocken. Mingel är inte en bara en konst när folk samlar ihop sig i mutual nytta, det är nästan en omöjlighet om man inte har ett tydligt ärende eller har med sig ett gäng kollegor. Då minglar man med dom man redan känner, och så ser det ut att vara ett minglande - utan att vara det.


Jag kanske stinker av o-succé, och de ser inte på ytan att jag är jätte-rik och kanske äger hela Stureplan eller nåt, för folk flockas där de känner att de själva har mest nytta, och mig har de uppenbarligen ingen nån nytta av.

Jag är helt enkelt inte speciellt välkommen, och jag sörjer det. Det kanske är en kollektiv sorg att förlora den lilla attraktionskraft man kanske hade, att det har med ålder att göra. Kanske jag bara inbillar mig. Kanske är det från 45 och uppåt som man blir misstänksamt gammal och ifrågasatt i det sociala livet. Som barn och tonåring var jag inte alls utmobbad, jag var van att vara en i gänget, en som vågade saker, och som till och med var välkommen i andra gäng också, för att jag tyckte att det var kul att umgås med kontrahenter när det gällde åsikter och diskussioner.

Just känslan att jag får att andra är totalt likgiltiga och att det inte spelar någon roll om jag finns med eller inte gör mig väldigt låg. Ingen frågar och ingen har tid. Och själv vill man ju inte heller vara bara "funktion" även om man kan vara av nytta. Man vill att folk ska tycka om en. Som man är. Man måste bjuda på sig själv, säger folk. Göra sig. Glänsa. Hjälpa till. Hitta på saker. Vara den som arrangerar, få med sig folk, drar ihop, boka in.


Egentligen tror jag inte att jag stinker, så luktkänslig som jag själv är. Jag tror inte att jag är fulare (utom de utstående öronen kanske), eller mindre intressant. Ofta är jag en hyfsad lyssnare och ställer frågor så att andra får berätta mer. Jag kastar mig inte över folk, diskuterar gärna, är artig, svarar på tilltal, skojar, förföljer inte, utnyttjar inte och snålskjuts. Men nånstans utstrålar jag nåt som andra skyggar bort från. Jag ser kanske arg och ledsen ut fastän jag inte är det.

Men ledsen blir jag ju. Alltmer.

Sån där musik..

- Sån där house-musik är det väl bara ungdomar som lyssnar på..
- Sån där Kent-musik är det väl bara deprimerade fjortisar som..
- Sån där reagge är det väl bara såna där med dreadlocks som..
- Sån där rockmusik är det väl bara..

Ibland undrar jag om folk verkligen gillar musik. Ingen hakar på att vi ska ha bra musik på julfesten istället för obladioblada.

De kan väl bara vara ärliga, som mor min, som säger att hon gillar vad som helst, bara det inte hörs så mycket.

Jaja. Om det nu nåt man ska vara bäst/äldst/värst/yngst på så är min tid faktiskt nu.

Andra bloggar om: musik, rock, reagge, house, morsor, stockholm

Uppskattad ålder

Jag är äldre än jag trodde enligt testet i på http://www.vuxenpoang.com:
Vuxenpoäng: 16.7
Uppskattad ålder: 30

Goda förebilder

Fick höra av dottern att när hon till en polare sa att hon tycker både jag och pappan är så goda förebilder. Tack, tack. Hoppas det håller i sig.
Farmodern fick också komplimanger för att hon är "så okonventionell" och lagar freakiga vegetariska recept hon hittat på nätet, och inte ifrågasätter att folk valt att vara vegetarianer. Det kan man kalla god vuxenhet.

Monday bar: Hyttgrannar

Deras bilder från kryssningen finns här.

Hytten mittemot. Gick av båten med Magnus till vänster. Han bar portföljen med skvalpande Tuplapukki. Johan är han till höger. Danne spelade skitbra musik och får gärna spela på mitt födelsedagsparty om han vill, och om det blir nån fest. Har hittills lyckats hoppat över de stora sakerna.

Grälla regnjackor och promenadisar

Gnälltanten under fyllde inte 60 eller 70 häromåret. Hon fyllde 50. Konstigt. Hon beter sig mer som min mors generation. Utan att nu gå in på några shablonbilder, som det där stubbade håret eller den pageaktiga permanenten, de stadiga promenadskorna, de höga jeansen med säckiga lår och konstigt grälla regn(?)jackor med stora fickor på.

Det är kanske då det händer, pang bom, när man fyller 50. Att man tappar sig själv och måste hålla stadigt i allt och inte tål avvikelser och måste ha mintgrön jacka för att kunna hitta den. Synapserna kollapsar och blir allt färre och man går alltmer i samma banor, som bara blir djupare och djupare.

Fast för far min var det ungefär då det nya livet började. Det var då han sa upp sig och började med sånt han tyckte om istället. Det är ju ingen garanti för att allt ska bli bra, men om man åtminstone i jobbet jobbar med något man är intresserad av då blir själva tiden ett värde, inte inkomsten av den.

Åldersnojigt

Nån sa att man förnyas helt vart 7:e år. Alltså skulle man kunna dela in livet i 7-årsperioder, då man borde ha rätt att göra omstarter också. Man är ju inte denssamma. Och man är inte någon annan heller eller ska leva någon annans liv. Andra kan göra på andra sätt. En del blir föräldrar i 20-årsåldern, andra kanske som 40-åringar, en del blir inte förldrar. En del utbildar sig tidigt, andra senare. En del aldrig, men klarar sig ändå. Undrar när vi ska sluta plåga varandra med en måttstock ingen kan passa in i.

0- småbarn
7- skolbarn
14- ungdomstid, men sen då?
21-
28-
35-
42-
47-
54-
61-
68-
75-
82-
89-
...osv

Många unga verkar inställda på att allt måste ske under en enda 7-årperiod. Då ska man lära sig klara sig på egen hand, det ska festas, man ska se världen, man ska flytta hemifrån, man ska börja jobba på riktigt, lyckas, skaffa egen bostad, partner, skaffa eller undvika att skaffa barn, få livserfarenheter, utveckla färdigheter.

Men sen då? Varför kan inte folk få göra saker i sin egen takt.
Det är ett jävla stressamhälle.