Novemberbarn. Vasastan. Samma kvarter. Sunny side. Rakt västerläge mot parken hade hon och vi med, fast mer utsikt mot Sabbatsbergs sjukhus och Eastmaninstitutet, som påminde en om att om man inte borstade tänderna så skulle man få sitta därinne i borrhavet och längta efter ett bokmärke väldigt mycket.
Man var stolt över att bo i samma kvarter som Astrid Lindgren. Kanske hörde man till de där ungarna som hon tittade ut på i parken när hon skrev sina böcker. Slog det mig nu. Ja, kanske, kanske inte.
När jag var liten var det lätt att tänka att vuxna var dubbelt så gamla. Och hon hörde till de där som var DUBBELT så gamla, och det var mycket det. Men när jag var 10 var hon egentligen sex gånger så gammal, och halvåret äldre än farmor.
Om hon, eller dom, levat nu hade Astrid och Siggan varit precis dubbelt så gamla som jag blivit nu. Det är konstig med såna som alltid varit gamla, och så blir de sådär enormt gamla, som över 90.
Träffade en pigg-i-huvudet-93-åring på puben i söndags, som slukade sin fiskgratäng och pratade lite om att hon varit så lyckligt gift. Men han dog för 20 år sen. 20 år sen! Hon hade varit singel i stan och träffade honom först när hon var 36, vilket var väldigt sent då, och de hade det så bra, och han spelade piano på alla roliga festerna där vid St Eriksplan och..
Tiden går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar