Dottern reser tillbaka till barndomen med Pippi Långstrumpfilm som går på tv just nu. Själv fick jag reprisöverdos av Pippi när ungarna var små, och var själv helt Astrid Lindgren-impregnerad som liten.
Lotta. Tjorven. Bullerbyn. Pippi-böckerna. Jag läste allt jag över huvud taget kom över. När jag var 11 hade barn- och ungdomsböckerna tagit slut, inkluderat de där ungdomsböckerna med röda och gröna ryggar, och jag gick över till vuxenavdelningen.
Vi pratade om det häromdagen, några kollegor och jag, att vi bara hade böckerna att lära oss nåt av, och att hela omvärldsuppfattningen förmedlades från de böcker man slukade och de radioteatrar man råkade lyssna på, snarare än några faktiskt närvarande vuxna. De vuxna ville att man skulle vara tyst, vara ute, lyda och se hel och ren ut, men man fick inget veta. Allt fick man ta reda på själv.
Stockholms historia fick man till exempel från Per-Anders Fogelström stadenserie, och den egna identiteten när man var ute och lekte med de andra ungarna på gården eller parken, på rasterna och i jämförelsen med barnen i Astrid Lindgrens historier. Jag var varken som Pippi eller Annika och varken som Tjorven eller hennes präktiga systrar. Ett tag spenderade jag nästan alla eftermiddagar med E i hennes stora och mörka och helt vuxenbefriade paradlägenhet med en liten skivspelare i pigkammarrummet bakom köket, som hon bodde i.
Vi planerade att bo i nåt slags modernt parhus och vi skulle gifta oss med Paul Mc Cartney och John Lennon. Jag tyckte jag var en schysst kompis som lät henne välja först, så jag fick Paul.
Det var 1968 och studenterna klängde i träden och gjorde nån slags revolution några kvarter bort, husen omkring revs och det jag mest av allt önskade mig var nya skivor och en egen skivspelare.
Dom vuxna fanns inte där på samma sätt som idag, fastän de jobbade så lite jämförelsevis. Nuförtiden engagerar sig de flesta vuxna i sina barns öden och äventyr, och barnen får vara med, nånting som kom med den nya ungdomskulturen, och de nya ungdomarna förblev ungdomar även som vuxna, och fick barn som blev ungdomar redan som barn.
Vi levde bara i en fantasivärld, alltid ute, alltid många eller helt ensam, aldrig inne, bara barn, bara böcker, pop, inga vuxna, bokäventyrsvärld, gängvärd. Och poff var man ute ur boet och ibland blev det ju barn.
Du har helt rätt i att det inte fanns så många närvarande vuxna trots att de inte jobbade lika mycket. På min gata i Vällingby var alla mammor hemma hela dagarna. Men jag minns henne inte, mamma alltså. Minns kompisarna..fantasierna, lekarna, kojorna, skivspelaren med lock och radion där jag rattade in radio luxenburg! Bodde det några vuxna i mitt hus ö.h.t. egentligen??
SvaraRaderaI Vasaparken där jag växte upp fanns det en vuxen och 200 barn. Jag tror att hon, kvinnan på parkleken, kände oss barn bättre än alla föräldrar ihop fastän vi fick dela på henne. Så man var i parken hela förmiddagarna och gick hem när kyrkklockorna slog tolvslag från Odenplan. Man måste ju ha varit före skolan, typ dagisåldern, eftersom man uppenbarligen inte gick i skolan än.
SvaraRadera