Inte bara gayvänlig

Vi hyr ut ett av våra rum till ett par tjejer nu under Pride. Jag hyr mycket hellre ut till entusiastiska festivaldeltagare än folk som bara skulle störas av festligheterna i Pride Park intill. Tjejerna var först att svara på annonsen och verkade väldigt trevliga.

- Ni är gay också väl, frågade en av dem på telefon.
- Nej, sa jag, och lade till lite om att vi är "gayvänliga" i största allmänhet.

Det är klart att man är gayvänlig om man är vänlig i övrigt. Dom som attackerar andra för att de väljer en annan livsstil eller förhållningssätt än de själva är störda och förvridna. De borde koncentrera sig på sina egna liv istället för att attackera och förstöra för andra.

För mig spelar det absolut ingen roll vad folk "är", så länge de är toleranta, och jag skulle också vilja komma ut, på mitt sätt. Jag är mer åt relationsanarkisthållet. Tycker inte att nån ska tvingas till nåt mot sin vilja, och kärnan i alltihop, den åtrådda eller påbjudna parsamheten, är vår kultur, men kanske allas vår natur.

Alla har rätt att vara som de är, tycker jag. Leva singelliv utan hån, samkönat, tvåkönat, parsamt, i tripplar, kvadrutter eller flock...

Våld, tvång och övergrepp, liksom tvångssex och övergreppssex gör mig ursinnig. Det är förakt och det är kriminellt.
Anser att det nu är vanliga schyssta svennars uppgift att se till att deras killpolare inte beter sig som svin, och att män börjar uppfostra varandra till tolerans, för det är bara polare till svinen som har en chans att veta vad kompisen har i sinnet och hur de behandlar kvinnor och folk omkring och vad vill ha krig mot.

Det verkar vara många homomäns stora skräck: att nån skulle tro att de inte är hetero. Jaha, och varför då? Vad är kruxet?
Om de äcklas av tanken, varför tänka på det?
Varför inte göra sin egen grej istället och hålla sig till det?

De tillgängliga heterokvinnorna blir inte färre för att bögarna kommer ut. Rent teoretiskt är det kanske så att manlig och kvinnlig sexualitet egentligen mår allra bäst av att vara samkönad. Killar vet vad killar vill ha, och likaså vet kvinnor. Men så lätt är det ju inte. Alla vill inte ha samma.

En del gayfientliga är kanske snarare sexfientliga, och avundssjuka på att andra har fräckheten att ta sig rätten att leva ut sin sexualitet, speciellt om man kommer från en sträng och puritansk bakgrund där sexualiteten är svärtad med synd och skam.

Själv tycker jag bäst om att vara med någon där vi inte har fasta roller utan kan göra olika, lite hipp som happ. Jag vill inte jämföra killar och killar, men jag föredrar när vi funkar ungefär likadant och är roligt, inte prestation. När vi rör oss ute tillsammans, en kille och jag, glor folk, och tror att han är "en sån där" och att jag är "en sån där". Och troligen är det så. Vi är såna båda två fast vi ser väldigt olika ut.

Känner annars fler gaytjejer än killar, när jag tänker efter. En av tjejerna berättade att hon ofta hör frågan rakt ut från svenska män:
- Hur kan du vara lesbisk, du som är så snygg? Du kan ju få vilken man du vill..

Dom har ju inte förstått nånting.

De tror seriöst att man konverterar till homosexualitet för att man misslyckas med det motsatta könet. Jag kan inte konvertera, trots att jag inte faller för män som bara breddar ut sig och står i vägen, som inte kan dansa, som bara pratar med kvinnor om de har avsikter, och ofta är stockkonservativa och programmerade när det gäller synen på kvinnor och sex. Allt är inlärt. Fast de är ofräscha som fan själva ska tjejer vara som små nyponknoppar.

Nej. Det går inte. Dags att gå ut.


Andra bloggar om: Pride, Europride,
livsstil, gay, män
hatbrott

Göra nåt omöjligt?

Såg dokumentären "Djävulen kom till häst" ikväll, en film byggd på vittnesmål från en fotograferande militär med uppdrag att observera situationen i Darfur som hamnade mitt i ett folkmord, där alla dödades i by efter by, som sen brändes.

Efter det gnällde jag på dottern om att mina Friends-dvd-skivor hamnat helt i oordning. Varit grinfärdig hela hemresan och hela kvällen.

Det är lätt att tvinga sig att tänka på hur bra man har det och må dåligt av det också. Men det hjälper inte.

Mot maktmänniskor utan respekt för människoliv verkar inget hjälpa, och återväxten är deprimerande beständig. Det händer nu, det hände förr och det är lika bestialiskt. Och när det sker som värst fattar ingen, eller vill inte fatta.

Filmen gav förstås inga svar på frågan hur människor kan gå med på att utföra såna fruktansvärda brott, och gav inga andra lösningar än att amerikanskt ingripande.

Skolmassakern - som ett krig i miniatyr

Så har en ensam galning slagit över igen och tagit sin hämnd för att... han är fruktansvärt förbannad på att han inte får.. ja, får vad? Vad är det alla behöver och som man mördar om man inte får?

Tyst ensamvarg utan vänner skriver DN i en av alla artiklar efter skolmassakern i Virginia. Expressen radar vittneskommentarer. Den före dette anonyme blivande numera kända mördaren hade bestämt sig för att döda. Ett helt paket med brev och filmer från mördaren har tydligen kommit in till tv-bolaget NBC, och ger troligen förklaringen till hur han kunnat ge sig själv rätten att meja ned och mörda utan pardon.

Vad kan vara tillräckligt att skylla på för att mörda oskyldiga?
Vad är skillnaden i motiven för en enmansattack mot oskyldiga och en nations militära attack mot oskyldiga? Varifrån kommer all denna aggressivitet? Och vad är den symptom på?

Soldater kan skylla på att de bara gjorde som de blev tvingade. Folk som tiger och blundar kan säga att de var rädda för att blanda sig i eller inte hade nåt med det att göra. Personlighetsstörda kan säga att de tvingades göra vad några galna inre röster sa till dom.

Som ett riktigt krig, fast i miniatyr. Offren har inte en chans. Någon tar sig makt och gör sig skyldig till övergrepp - men kommer aldrig vinna annat än avsky för sina handlingar och sorg för alla drabbade.

Andra bloggar om: makt, våld, vapen, krig