Ready to go

Nu ska jag ut och dumma mig. Igen.
Som ni förstår berättar jag inte allt i min blogg.

Fördelen med att gå ut först vid midnatt är (förhoppningsvis):
- att man är hundra gånger nyktrare än folk som varit ute hela kvällen
- att man kommer in.

Återstår att se.

För mig blir det taxi till Mosebacke nu. Om en stund. Man blir lätt invaggad i att bara sitta här med all musik.
Lite våldsverkarnojig är jag nog. Så om jag inte kommer tillbaka och skriver nåt imorgon är det INTE självvalt. Bara så ni vet...

Rena C.S.I.

Jag skär mig.

Idag när jag letade deklarationspapper och gick igenom allehanda pappershögar så skar jag mig förstås igen: Blodade ner min chefs namn i en liten blodpöl på min friårsansökan. Hur tolkar man det?

När ungarna och jag skulle till Turkiet skar jag mig när jag packade:
Hade lagt ner några rakhyvlar i innesidofacket på kabinväskan, väl inslagna i nån plastpåse. Lite senare skulle jag ta ur nåt onödigt-att-ta-med ur facket och kände bara hur fingertopparna irlade till. Inget gjorde ont då, men nåt var fel. Fick två djupt blödande jack i en fingertopp som sen gjorde bra så ont i dagar. Dum som jag var skulle jag kolla vad det var jag skurit mig på, och skar mig då på samma sätt på vänsterfingrarna också.

Har alltid några plåster på fingrarna, och en lite rulle microtape i väskan.

Oj. Balkongdörren öppnar och stänger sig av sig själv, hela tiden, fastän jag varit där och stängt till så gott jag kan. Men jag har ju vant mig... Kanske skulle bli skrock- spök- och fobi-terapeut?

Molle vann Club Goa

Dottern ringde och berättade. Molle vann Club Goa.
Missade finalen. Satt och pratade med min mor i telefon. Men det gör ju ingenting, eftersom jag ändå inte följt serien. Ser nåt avsnitt då och då för att titta lite på stranden.

Men det är väl rätt. Om nån ska vinna en nonsens-såpa i just Goa så är det väl Molle, som inte verkar ha lagt många strån i kors.

När jag var i Goa orkade man absolut ingenting till slut. Ett projekt som att lösa ut en resecheck på banken tog en hel dag. Man la liksom av med de där praktiska sakerna.

Ingen valborgsångest alls

Har faktiskt inte haft nån helgångest på länge, på många år faktiskt. Inför storhelgerna känner sig många extra ensamna och mår skit. Eller man lever instängd i en liten småbarnsfamilj och har inga roliga kompisar. Trösten är att det (antagligen) ändå aldrig är som i den blåa Pripps-reklamen. Svartsjuka, för mycket öl, svinkallt - eller för mycket mygg.
Men jättekul är det ju inte att sitta framför datorn heller.
--
Pratat med farsan.
Ringer sonen och kollar vad han ska göra... Verkar lugnt.
Ringer dottern. Verkar lugnt, men de har inte bestämt sig för vad de ska göra.
Ringer syrran.............. (1 timme)
Ringer dottern. (1 min)
Återstår modern. Måste kalkylerar lite innan. Ska jag äta lite innan och fixa kaffe och...
---
And the party in the park goes on:

Blir inte många barn gjorda! Återkommer.

Vi har vår egen brasa vi

Zinkensdamm just nu:

I år har vi en egen brasa. Så det så. Och har nästan lika kul som på midsommarafton.

Nej, nu ska jag inte var dum mer idag.

Spyvalborg igen

I åratal har det varit "hemlig" brasa i Tantolunden. Hemlig i så motto att den inte utannonserats bland andra eldar på stan. Som små myror har kolonilottägarna släpat kvistar och strån till högen uppe på Tantobergets topp. Men nu har de väl blivit så rädda för busliv att ingen längre vet var de tänker tända den.

Vem bryr sig egentligen?
Vi hälsar ändå våren välkommen så snart de första vårtecknen kommer och solen börjar värma lite, och valborg har väl mest blivit en förevändning för folk som ändå brukar dricka en hel del på helgerna att slå på stort och dricka mycket mer än vanligt. Mer sprit. Med lite sill till och så.

Vi har lustiga traditioner här i landet. Valborg med sill & nubbe och eld, midsommar med sill & nubbe och stång, och julen med sill & nubbe och gran, och slutligen påsk med sill & nubbe och ägg. Nyårsafton är rena uppkomlingen med sin lax, hummer och skumpa.

Jag spydde vid bordet under en bättre midsommarmiddag uppe i Dalarna för några år sen. Av en nubbe som fastnade halvvägs och for upp lite opassande. Jag trodde det var Absolut vodka eller rent brännvin, men insåg att jag, bland de hundratals brännvinsflaskor som stod på långbordet, hade fått ur flaskan med Estonia nånting på etiketten. Urk. Vi stadsbor har kanske inte rätta vanan vid sprit rakt av. Men spritbältet ligger där, precis utanför tullarna med tillvänjning på dunksprit från tidiga tonår. Läskflaskor är inte alltid vad de verkar.

Som tonårsförälder är valborg mer en mara, en kväll man måste ha helnyktert beredskapsläge och ringa en gång i timmen. Min dotter ska på födelsedagsmiddag hos en kompis.

Coola bilder i 360 grader

Se dom coola panoramabilderna från några Thailandsstränder i Aftonbladet. När man snurrar runt i bilderna känns det nästan som att vara där.

I väntan på mening

Har kännt mig lite apatisk på sistone. Mest på grund av för lite sömn och för lite balkongliv. Har plötsligt återgått till heltidsarbete som inte är projekt, utan en never ever ending story. 11 timmar om dan tar det hela. Men det är förstås ett lyxproblem och i dagarna spetsat med lite PMS, förstår jag nu. Fattade idag beslut om att gå ner till 60% och skita i friåret. 3 dagar lönearbete följt av 4 dagar egen verksamhet står jag ut med, för då har privatlivet i alla fall en chans. Nu gäller det bara att få det godkänt också.

De apatiska flyktingbarnen... Låter som en ny sån där distanserande etikett som gör att lätt man slår ifrån sig verkligheten. Beslutsfattarna förstår tydligen inte det mycket enkla i det riktigt svåra: Stöd. Värme. Stabilitet. Vård. Framtid. Sjuka barn med hemska upplevelser i bagaget måste få omedelbar och kvalificerad hjälp, och inte bara kortsiktigt. Men kungen har ju sagt sitt nu, så de får väl stanna, men det gäller att de får rätt hjälp också.

Dagens barn- och ungdomspsykiatri har inte tillräckligt med personal som är utbildade för att behandla de avancerade problem som de unga har idag, så hur det ska gå till fattar jag inte...
En timmes samtal per vecka med en utbränd psykoterapeut som lägger huvet på sned och frågar hur de mår?

Surkarten rules

Det räcker med att råka på en riktig surkart för att humöret ska rasa.
Blir så irriterad på mig själv att jag låter mig påverkas så av dåligt bemötande.
Den torra arrogansen är tydligen lag. Man frågar nåt, eller kommenterar nåt vardagsabsurt som händer - och får en sån där "va faan, jävla looser, tror du tror du jag skulle svara, eller????"-blick.
Isch.

Protest

Nu har jag tagit en Suprafen. En knallrosa turkisk tablett som visst innehåller ibuprofen. Hoppas den hjälper.
Har försovit mig, men ändå sovit för lite. Är givetvis uppe och hoppar, men på helt fel plats. Skulle ha varit på jobbet klockan 9, men vaknade inte. Suck. Andra dan på nya uppdraget.

Jag är inte skapad för yrkesarbete på förmiddagarna. Det går bara inte. Min startsträcka är 2-3 timmar med enklare hushållssysslor. Sen, nån gång efter lunch, börjar huvudet och lite annat att fungera.

Har nu räknat ut att jag borde gå ner på deltid och slå fast att min arbetstid är mellan 13 och 18. Slog in 5 delat med 7.5 på miniräknaren, vilket ger en deltid på 0.666666666... det vill säga 5 timmar om dan och 25 per vecka. Lediga förmiddagar och lediga kvällar skulle göra livet sååååå mycket lättare. Hela min arbetslivsångest hänger ihop med att jag alltid är outsövd om jag måste gå upp för tidigt. 13 år i plugget. Samma sak. Alltid trött. 25 år på arbetsmarknaden. Trött.

Vi kvällsmänniskor tvingas försöka prestera på samma villkor som morgonmänniskorna fastän vi bara får sova 4-5 timmar per natt.

Det är inte rättvist.
---
Kom senare under dan på att 9 år grundskola och 3 år gymnasium gör 12 år. Inte 13. Inte lätt med mornar, som sagt.

Sagt är sagt, eller?

Bytt är bytt, sa man som liten.
Sagt är sagt och gjort är gjort. Eller?
Vad säger bloggetiken om att man putsar eller piffar till texter i efterhand?
Bara en fråga som dök upp...

Inte utan att passera gråt

Förundrad över hur man i en text kan släta över en hel dags mödor och inte ens låta en antydan skvallra om dem mellan raderna. Här är min text från igår:

Kompromissdag. Cyklade till Fridhemsplan. Tog t-banan till Kista och tillbaka.
(inget om vad chefen sa om mer eller mindre påtvingat friår eller om att en nyanställd tagit min plats och min dator... "it used to be yours", sa hon. "I don't think so, because It's still mine", sa jag, "I've been on a project for four months, but now I'm back.")

Från Fridhemsplan tog jag cykeln utmed Norr Mälarstrand, Tegelbacken, Gamla stan, Slussen.
(inget om att cykelturen skedde i motvind och att luften gått ur däcken, och varje gruskorn på cykelbanorna gjorde ont)

Hade just slagit mig ner på Eken för att ordna min almanacka och skriva lite, då lugnet bröts av sms och missade samtal,
(inget om vad sms:en gällde och varför jag fick bråttom hem, men jag kan säga att jag var hur deppig och upprörd som helst, där det känns som jag kämpar och kämpar men bara slår pannan i nåt hårt)

liksom min tro att jag hade några timmar på egen hand efter jobbet. Det var bara att dra hem, direkt, utan att passera gå.
(inget direkt gnäll, men visst är jag trött på att å ena sidan bli ombedd att dra åt helvete, inte bry mig, och å andra sidan hamna i akutlägen där jag måste kasta allt för händer... och som sagt, några timmar för sig själv är kanske vardagsmat för många, och kanske en plåga till och med, men en lyxvara för många föräldrar som har huvudansvaret för barn, och för alla dom med sjuka eller missbrukande anhöriga... den ständiga oron)

Men nu är det en ny dag.

Utan att passera gå

Kompromissdag. Cyklade till Fridhemsplan. Tog t-banan till Kista och tillbaka. Från Fridhemsplan tog jag cykeln utmed Norr Mälarstrand, Tegelbacken, Gamla stan, Slussen. Hade just slagit mig ner på Eken för att ordna min almanacka och skriva lite, då lugnet bröts av sms och missade samtal, liksom min tro att jag hade några timmar på egen hand efter jobbet. Det var bara att dra hem, direkt, utan att passera gå.

Lön för mödan

Tänk, en lön trillade in idag. Tycker ju inte att jag jobbat, men semester är ju också en form av arbete.

Kollade depån nyss. Oj vad den stigit. En aktie som förra veckan var värd runt 70 kronor har klättrat till 870 kronor över helgen. Med 500 såna blir det ju rätt fina siffror. Om än ej riktigt riktiga. Undrar hur banken lyckades fixa till just en 8:a framför.

Förbereder mig mentalt för inträdet på arbetsplatsen efter all denna semester. Riktmärke är 13.00. Personalmöte. Jaga chefen för ett samtal. Snacka med folk. Kanske har jag min stol och skrivbord kvar, men tror jag inte. Jag har ju haft projektjobb och sen semester.

Skulle vilja cykla, men cykla till Kista går inte. Jag skulle hoja vilse nånstans. Det är obegripligt hur Solna hänger ihop. Det finns inte en tillstymmelse till kärna någonstans. Lite bostadsområden här och där utkastade mellan astråkiga industriområden och motorleder.

Solna stad, det svarta hålet på kartan. Att ta tunnelbanan till Kista handlar bara om att penetrera Solna under jord. Till slut kommer man fram i Hallonbergen, där det finns ett Mio. Mellan Hallonbergen och Kista hinner man läsa ut både City och Metro. Man tror inte att det är sant. Det tar sån tid. Efter en hel evighet kommer man ut i ljuset på Järvafältet och glider in i Kista, som visst tillhör Stockholm.

Mitt nya hus?

/30 april: OBS! Huset är förstås sålt, utropspriset var bara 5,9/

Innan jag bytte till lägenhet med balkong klättrade jag på väggarna och var fritidshusspekulant i åratal. Vet PRECIS vilken typ av tomt och vilken typ av hus jag ville ha, men det dök inte upp, eller jag var för sent ute. Det skulle vara en enkel liten västkuststuga (utan källare eller annat läskigt) med stor veranda på en bergknalle med vidsträckt utsikt, tänkte jag.

Fortfarande ligger min prenumeration på bovision.se kvar och jag har tydligen ingen maxprisgräns satt. Då och då kommer ett hus med läge som är helt rätt, som detta.
Mycket mycket fönster, högt soligt läge, inte massa gräs, mest berg. Sjönära...

Bara att slå till, som jag brukar säga till andra.

Träningskväll a la coola morsan

Har suttit på mirakelbalkongen i fyra timmar. Snart kommer det se ut som jag till exempel varit i Turkiet en vecka eller nåt sånt... Hm.
Min tänkta lilla viktökning går inte så bra. 51,1 med kläder och flip-flops på. Om man promenerar, jagar skurkar och sen dansar ett par timmar, som jag gjorde igår, så hinner man inte med att inta stödkalorier i form av öl i lämplig takt heller.

Hamnade i litet drama igår på Hornsgatan på väg mot Mariatorget. Obetänkt, men kanske okej ändå. Såg ett kluster av smågangsters i 12-13-årsåldern banka på en liten kille. Jag sa: Om ni inte slutar NU ringer jag polisen. Och då sprang de iväg, med den lilla killen hukande nånstans i mitten. Stockholm syndrom. Han följde med sina plågoandar. Blev så orolig för vad mobben skulle göra med honom att jag drog till polisstationen i närheten för att be dom ta en vända upp mot Brännkyrkagatan och Skinnarviksparken för att kolla läget för säkerhets skull.

En polisbil kom just in och en av poliserna sa: Vänta, dom kommer snart... och en civil bil gled fram. Civilarna ville ville veta vad, när, hur och vilka. Och bad mig hoppa in. Försökte slippa, men jag kom inte undan. Fick följa med i spaningen. Visste inte om de fått nån mer anmälan eftersom de var så angelägna om att hitta gänget.

Jakten sinkade mig nästan en timme, så nåt Fasching blev det ju inte. Bandet, Willie Mbuende Band, var skitbra enligt L, som jag istället träffade på puben. Därefter blev det ROCKS för min del. På Rocks kommer man som man är. Hittade just deras fotogalleri, och såg några bekantingar där, och självklart världens snällaste bartender.

Vrålångesten över

Nu går jag helt enkelt ut. Och lämnar cyklarna hemma. Bäst så. Funderar bara på om jag ska ta med mig iPoden eller inte... Nej, det får bli utan.

Vrålångest 5

Bra musik men dåligt ställe, tyvärr: Fasching.
Så segt. Är givetvis inte där men får rapporter. Stackars Köpenhamnsband. Ingen rök, ingen eld. Fina kulturella par som sitter och spisar. Toni Ellis är där, och så några tanter, skrattade min rapportör...

Vrålångest 4

Så jävla trött. Konflikten och oron idag tog krafterna ur mig. Känner mig urlakad. Blev glad att L ringde och ville locka mig ut på musik och har klätt på mig, men... det känns som jag håller på att segna ner.
Det kanske är slut helt enkelt.

Minns när jag var nyskild och stod på Hjärtats Bar och var känsligt nyseparerad och 34 eller 35. En nersupen karlslusk med grånande hästsvans, 50+ nånting, granskade mig från topp till tå och fnös med avsmak:
- Du var ju ingen ungdom precis!!!

Hade då inte varit ute på krogen på 10 år nånting och var definitiv så mycket fräschare än han att det inte går att beskriva.

Nu säger dom, barnen alltså, att jag är 47. Det spelar ingen roll att killar tror att jag är 35 eller 38 eller 31, och att 26-28-åringarna klasar omkring mig när jag går ut. Åldern ska alltid redovisas i det här landet. Och olika åldrar gör olika saker. Inom fem minuter frågar männen om ålder och var man bor och om man har bostadsrätt. Inte kan man stöta på nån som inte har bostadsrätt i city, eller?

Hörde igår chefsredaktören för Vecko-revyn prata om superkändisarnas kroppar i tv-programmet Dolce Vita. Hon sa ungefär att man bara inte kan se ut som Kylie Minogue när man är (så gammal som) 37-38, eller vad hon nu är... men där har hon fel. En del kan det. Man kan till och med se smal och vältränad ut, utan att träna nånting alls, om man har en sån typ av kropp från början och kanske tränade i ungdomen.

Nu vill jag inte påstå att jag ser ut som Kylie. Det hoppas jag ni förstår. Jag ser ut som 100 bast, typ.

Vrålångest 3

Kollar nån klubbsite, och vill läsa om kommande evenemang. För att läsa måste man vara medlem och ange ålder och kön, namn och adress. Suck. Jag förstår det på köpsiter. Ingenstans får man vara anonym. Jag är tillräckligt störd över att jobbet lämnar ut mobilnumret på nätet, och därmed också min hemadress via gula sidorna.

Vrålångest 2

Att börja jobba på måndag - utan att ha nåt uppdrag, och med budskapet "ta ett friår och slicka dina sår" i bakhuvudet.

Vrålångest

Moderskapet. Allt man nånsin gjort eller gör är åt helvete fel.

Hå-hå i rasistdebatten

Det har varit mycket snack om dolda rasistiska budskap i GB-glassnamnen 88:an och Nogger Black de senaste dagarna. Dessvärre förvånar ingenting längre och det kändes bra att läsa alla bloggar som på olika sätt kommenterar löjet. Upp till ytan med det bara. Sverige måste avtöntifieras. Det är inte okej att sila mygg och svälja elefanter. Skulle inte förvåna mig om Centrum mot rasism kommer granska jultomtarna i december. De går ju på gator och torg maskerade och säger saker som Hå-Hå och Ho-Ho.

Den dolda rasismen är inte största problemet hur som helst. Det är tabu att vara rasistisk här, och folk vill inte visa sin rasism, eller fattar inte att de är rasistiska, och är hur som helst helt kassa på att dölja det.
Man hör ofta "Jag är inte rasist, men..." och så kommer nån obetänkt och rasistisk svada om jobben, kriminaliteten eller invandringen. Det som är så obehagligt är det rasistiskt agerandet på alla nivåer, oavsett om det är medvetet eller omedvetet rasistiskt.

Innerstadscykel fick komma hem

Nånstans vid vägens ände verkar den finnas, cykeln...


Det stämde. Den pyttelilla Peugeoten väntade vid världens ände.
Och så hemma i stallet, vid sidan av den gröna.

Efter ett antal år i förorten fick den vita hojen komma till stan igen. Den köptes i Vasastan och är av årgång -82 och är alltså hela 23 år gammal. Fick den för 450:-. Ett av dagens projekt lyckades.

Tre små projekt och en fadäs

Idag har jag tre små projekt:

• Hämta vita monarken som är på drift. Egentligen bara fastkedjad vid en soptunna i Tantolunden, men där kan den ju inte stå.
• Lämna in tre trasiga lampor på El-Svea
• Åka rätt långt ut i förorten och inhandla ytterligare en Peugot-cykel. En gammal landsvägsracer med 18 växlar. Pytteliten ska den vara. Ska ta hem den på pendeln tänkte jag.

Och däremellan nånstans besöka kuratorn eller vad hon nu är.

Gjorde nåt dumt igår eftermiddag. Skrev ett sms till det så kallade x:et och frågade varför han inte hört av sig sen jag berättade om brorsan och undrade om läget och om nåt hänt eller så? Verkligen skitdumt. Jag skäms. Varför vill man alltid veta?

Tror någon att stackarn svarar?

Absurd kyla bland palmerna

Peugoten under nygjord palm vid Loopen Marin, Liljeholmsbron.

Idag var det verkligen isande kallt. Barnen säger att jag jämt överdriver, men det har ni väl märkt att jag inte gör, eller hur!! Ibland tar jag i lite för lite. Berättar inte allt.

Tog i eftermiddags en cykeltur på Peugoten och hade tagit på mig extremt mycket kläder, för jag avskyr att frysa. Hade således full vintermundering:
- Fodrade vinterboots
- Jeans
- Linne, långärmad tröja, fleesetröja med huva + fordrad sammetskavaj ovanför
- Vinterjacka med huva
- Handskar
- Två halsdukar

Jag frös som en gris, trots att jag hade båda huvorna uppe. Skakade. Stortårna frös ihop. Tog en timme att tina upp sen. Blev till och med orolig över köldskador på tårna. Jag överdriver INTE. Jag lider. Jag är en beach freak, jag vill sola och bada och mysa i eftermiddagssolen på klipporna och ha ett vardagsrum där hälften är utomhusterass. Jag vill inte detta längre.

Upptäckte att Loopen Marin, båtkaféet nere vid Liljeholmsbron, hade bytt skepnad. Bryggan är utbyggd och försedd med passande karribiska träd. Inte en enda kund förutom jag och jag hann inte mer än in förrän de skulle stänga. En ensam svan följde mig på bryggan, palmer, iskyla.
---
Det blir nog bra. Anställ mig. Jag fixar lite oljelampor, filtar, småeldar att huka vid under palmerna, stoppade sitsar, infravärme, glitter i palmerna, gulash...

Fortum skickar fel spänning

Enligt elektrikern som var här idag har hyresvärden mätt upp och fått veta att spänningen på kraften som Fortum levererar är för hög. Det kan vara orsaken till att glödlamporna går i ett, och att elprylar pajar. Vet inte tillräcklig om el men det låter som en rimlig förklaring. Tydligen är det inte bara jag som klagat på att glödlamporna pajar för ofta. Men när en relativt ny dator poffar sönder handlar det om andra pengar än 10 glödlampor i månaden.
Vad gör man? Kontaktar värden, försäkringsbolaget, Fortum, och i vilken ordning? Är urkass på sånt här...

Jag är den bästa tänkbara hemförsäkringstagaren nånsin, tror jag. Hittar inga kvitton och orkar inget strul.

I väntan på hantverkaren

Väntar på att hantverkaren ska komma. Uppdrag: byta glödlampa.
Lampan i ena klädkammaren exploderade och resterna går inte att få loss. Försökte felanmäla hela elsystemet i lägenheten eftersom glödlamporna går på löpande band, eller exploderar, som den nyss nämnda. Huset är byggt 1988, så stambyte borde inte vara aktuellt än.

- Du använder fel glödlampor, säger damen på felanmälan.

Jasa, tänkte jag. Jag hade inte ens berättat vilken sort jag använder. Men hon kanske vet att både Ica och Vivo (eller Vi) i närheten bara säljer skit.

Nej, nu är det väl bäst att göra sig lite snygg... ;-) När som helst kan det plinga på dörren.

Fransyskan i kedja igen

Givetvis handlar det om min franska cykel som idag fick kedjan på, en växelvajer på plats, inoljning och stödet fixat. Cykelhandlarn satte igång med den franska skönheten direkt fastän 50 cyklar väntade på reparation. Satt själv och tittade på och släppte in nya kunder, som också fick vänta tills han var klar med Peugoten. Som pricken över i pumpade han luft i däcken och ledde ut henne på gatan.
Dagens projekt i hamn alltså.

Som hittat: 17 miljoner

17000000 turkisk lira. Cirka 70 spänn.

Nu hittade jag 17 miljoner i lilla pluskan som plötsligt dök upp ur tomma intet. Det är så med vissa saker. De försvinner fysiskt en tid och kommer sen tillbaka. Materialiserar sig. Små vardagsmirakel.

17 miljoner hade vi behövt för att betala en öl och en kaffe på Antalyas flygplats i lördags. En öl kostade 8,71 miljoner och en kaffe 5,85 miljoner. 70 spänn. Dyrt, tyckte vi. Då hade man redan vant sig vid att en öl kostar 3 miljoner lira och en kaffe 2. Det vill säga 15 respektive 10 kronor.

1 januari infördes valutareform i Turkiet. Man strök helt sonika 6 nollor och skapade en ny turkisk lira, en yeni türk lirasi (YTL) 1 Yeni lira är likvärdigt med 1 miljon lira och valutorna kommer vara parallella året ut. 1-yeni-myntet ser ungefär ut som en euro och värdet är ungefär det halva, 50 cent. 1 yeni är också lika med 100 kurus eller 100000 lira.

Myntet 100000 lira har samma värde som mynten 100 bin lira och 10 kurus. Kurusmynten är mycket lika de europeiska centen. Det hände flera gånger att man skulle betala 250 000 lira och betalade med en 500 000-sedel och fick 25 cent tillbaka. Typ gratis.

I turistaffärer skyltas priset ofta i Euro. Ett riktmärke är att pruta ordentligt och i bakhuvudet ha det riktiga priset, som ofta är samma belopp, fast i Yeni. Very last price.

Cyklist skulle jag inte kalla mig men...

Som nämnts tidigare är jag inte mig själv utan cykel, eller rättare sagt cyklar. Dessvärre blir det ju större delen av året om det ska fortsätta såhär.

Har inte lyckats ta mig till Kungsholmen för att fixa kedjan till favoriten, den mintgröna racer-Peugoten än. Det är liksom moment 22. Kommer inte dit eftersom kedjan är av, och skulle den inte vara av hade jag inte behövt åka dit...

Inser att det inte går att ha det såhär längre. Har nu varit inne på blocket.se och mailat intresse för två nya i samma ypperliga lågprisklass. Man får minst 2-3 stycken halvdana 25-åringar med bockstyre för en tusenlapp. Bra att ha utspridda här och där i stan, och lite svinn får man ju räkna med.

Så nu hoppas jag att morgondagen ska gå i cykelns tecken.

Skämmas över sexleksak

Skäms inte över din sexleksak! står det i Expressen 5 april.

Klart man inte ska skämmas. Sexleksaker är väl det naturligaste i världen - kanske näst efter sex utan. 80 procent av kvinnorna säger att de har en, och civilstånd har ingen betydelse. Jag har långt ifrån svårt att prata om sex, och en liberal hållning byggd på 70-talet, men jag måste erkänna: Jag skäms visst över min sexleksak.

Plågsamt om tonåringarna hittade den i nåt gömsle. Då är det mycket bättre att vifta med den direkt när man köpt den och säga: "Nu låter ni den här ligga ifred i min låda. Ingen får låna eller sno batterierna. Den är min privata, och jag ska skrämma x med den, för han är så himla pryd!" Men har man inte gjort det från början, så blir det lite pinsamt. Speciellt om den är chockrosa och extremt ful.

Nu finns tydligen sofistikerade saker som inte direkt ser ut att vara vad de är. Som om det inte skulle vara lite pinsamt att inte kunna stå för vad man har...

Men nu ska jag berätta hur det var:
Hade pojkvän som tjatade om den där jäkla dildokaninen som någon av tjejerna i Sex and the city hade blivit så beroende av. "Skaffa mig en då", sa jag. "Eller vågar du inte?" Han vågade definitivt inte. Britter är ju lite pryda ni vet... Så jag skulle skoja med honom, skrämmas lite. Gick före Londonresan in i den lilla butiken på Katarina Bangata. Tog tid på mig. Frågade killarna därinne till råds, vilka som var bäst osv, och köpte sen en av hiskeligaste. En chockrosa sak med vita massagebollar nånstans mitt på och med viftande extrasvans. Sen tog jag den med till pojkvännen. Dels för att retas, men också för att verkligen få reda på vad egentligen ville göra med den. Han blev mållös. Och handlingsförlamad. Han fick med tvekan åka med hem igen. Kaninen alltså.

Men nu har jag gjort mig av med den. När skulle jag egentligen ha möjlighet att plocka fram den, jag som aldrig är ensam hemma, och har världens mest lyhörda hem? Och var skulle jag förvara den när t o m mitt privata plåtskåp kan öppnas med en sked. Ungdomar inventerar noga, som ni kanske (inte) vet (än). Mycket noga.

Eller tänk om man skulle få hjärnblödning och kola vippen när den är igång? - Hur skulle det se ut!!!

Det pinsamma är inte att ha en rosa kanindildo. Det pinsamma är att ha en grej som man gömt och som någon hittar. Jag som är en verklig naturalist vill inte att nån ska tro att mina hemligaste drömmar skulle handla om nån rosa plastdildo. Så den åkte i sopen. Och batterierna på återvinning. Kändes riktigt bra. Synd bara att jag inte hann ta nåt foto till bloggen...

Trasiga grejor

Trasigt just nu:

Nikon FE. Efter en månad i dotterns vård. Inne på reparation. Allvarligt fel.
Canon ixus i. Objektivet fastnar i uteläget efter en bild. Kameran hänger sig. Tappat kvittot.
Canon Powershot S50. Utflippad elektronik. Ställer man in auto blir det film osv. Tappat kvittot.
Dotterns dator. Datorn paj, skrivaren paj.
Favoritcykelns kedja av.

Kanske inte så mycket ändå...
Nu är det hursomhelst dags att sanera. Virusscanning och backuper. Lär inte få ha min dator i fred längre.

Pjoff sa det

Dotterns dator gick nyss inte att sätta på. Jag drog ut nätkabeln. PJOFF! Högt. Med gnista vid urtaget.
Vad gör man? Är allt sabbat?

Andra datorpaketet som förbrukats bara av henne. Denna med alla hennes bilder och data. För ett halvår sen räddade en kompis just datat på denna dator, en 2-åring, som utsatts för allehanda vanligt tonårsvirus och elände, och la in virusskydd och ad-aware och allt vad det är man ska ha.

Har hon lärt sig och gjort backup den här gången?
Jag vågar inte ens fråga. Och jag kan inte fråga polaren som la ner uppåt 12 timmars jobb förra gången. Är så trött på att allt går sönder för snabbt.

Världens smalaste midja

Hon har världen smalaste midja, skriver Aftonbladet idag: Hennes midja - 38,1 cm. Inskrivet i Guiness rekordbok. Hon lyckades minska midjan från 66 cm.

Hörde att det är förhållandet mellan midja och höftmått som skapar attraktionen hos det motsatta könet. Stor eller liten kvinna spelar ingen roll. Det är själva timglasformen som är viktig. Midjan ska vara 80% av stussmåttet. Med mina 78 cm runt höfterna skulle jag behöva en midja på 62 cm för att ha en chans. Hur jag än drar in blir den inte smalare än 70 nånting. Utan fett. Det förklarar saker. Jag kan lugnt ställa mig på vågen i raggsockorna. Uppraggad lär man ändå inte bli utan rumpsilikon eller krinolin.

Nu ska jag strippa och se vad som händer. 51,3.



Tre gånger har jag vägt uppåt 60 kg:
1) Höggravid med första barnet
2) Höggravid med andra barnet
3) Var anställd på Ericsson ett antal år. Gick smygartat upp nåt kilo per år pga luncherna.

Så dumpade dåvarande pojkvän mig en valborgshelg och efter två veckor utan aptit vart jag åtminstone smal igen, om än inte alls lycklig.

Ont i magen

Det var tydligen ont i magen jag behövde få.
Aj aj.
Är inte stor i maten egentligen, men jag såg idag att jag gått ner minst ett kilo i Turkiet och vräkte nog på lite extra tidigare.

Hörde en passagare på flyget som berättade att en turk som kunde lite svenska hade sagt så här:
- Ni svenskar bara säger: Ont i magen, ont i huvet, ont i pengar.

Lite roligt, tyckte jag.
Sysslar med uppackning. Hade bara lilla kabinväskan men det tar sin tid. Det ser ut som jag bara haft sladdar och platspåsar med mig. I alla fall tycker jag om när jag märker att jag bryter tidigare mönster: Dels tog jag med mig TVÅ resebrandvarnare. Och jag fick faktiskt båda med mig hem. Brukar annars förse hotellrum ute i världen med dom.
Ser ni en sån, upphängd på dörren, så vet ni vem som varit där.

Behov av mix

Körde igång dan med turkiskt Nescafé innan jag vågade mig ut i det riktiga vädret. På min balkong var det bikiniläge, men folk såg väldigt påbyltade ut därute. Fyllde efter Icabesöket på med nyinköpt Zoéga skånerost och fixade sen till en "stödsoppa". Sån där mat man äter i väntan på nåt bättre. Keldas orientaliska soppa med fiskbullar, ris och persilja i. Toppade med gräddfil. En del säger att när det känns att man BEHÖVER nåt visst, så stämmer det oftast. Undrar vad jag lider brist på som stoppar i mig en hel burk fiskbullar med gräddfil på..

Fick sen besök på mirakelbalkongen och gästen luskade reda på att jag köpt Havana Club på hemresan, så det blev några drinkar med massor med lime i. Sen BEHÖVDE vi verkligen thaimat, och väl hemma var sockerbehovet ett faktum. Chokladkaka och nåt äckligt påskgodis som inte ens barnen ville ha tidigare.

Tv-kväll. Big Brother live är definitivt inte nåt jag behöver. Bara larv. Avslutade tv-kvällen bättre upp med C.S.I. New York, Desperate housewifes och sen reprisen av Lost. Vi ligger lite efter där. Otroligt spännande är det i alla fall.

Är glad att jag tog en extra semestervecka. Jag tror jag behöver pyssla lite.

Tillbaka från turkisk vecka

Hemkommen från Alanya där klimat var civiliserat. 22-27 grader varmt.

Skrev inget. Läste inget. Besökte inget internet-kafé. Gjorde inga utflykter. Var inne i centrum 3 kvällar, men hittade aldrig gamla stan. Och vi lyckades inte ta oss upp till och se utsikten från berget mellan stränderna heller. Det räckte så gott att bara få vara utomhus vid havet.

Man slappnar av när man slipper skydda sig mot väder och vind hela tiden. Hörnbalkong på 6x13 meter med lite havsutsikt är inte heller så dumt. Ett stenkast till strand och strandpromenad är skönt. 10 meter till minimarket perfekt. Bra restaurang med vattenpipsexperter på andra sidan gatan. Finemang.

Lördag, söndag, måndag: Sol
Tisdag: Molnigt på förmiddagen, sol på eftermiddagen
Onsdag: Sol
Torsdag: Sol tills regnmolnen kom in vid 3, regn hela kvällen och natten.
Fredag: Åskväder och regn, uppsprickande och sol från 1
Lördag: Strålande avresesol, förstås.

En vecka går snabbt. Imorse vid nio var det ihoppackning av vattenpipor och kuddfodral och bussavfärd från Alanya mot flygplatsen i Antalya.

17.10 landade så ungarna och jag på Arlanda till sedvanligt charterhandklappande. Klart man är glad att landningen gått bra, men man är inte i hamn förrän man har fast mark under de egna fötterna, anser jag.

Ankomsten till nya delen av Arlanda känns avslagen och ovälkomnande. Logistiken rent absurd. Total oservice. Helt avfolkat, helt fantasilöst. Man blir så irriterad. Långa korridorer utan transportband. Långt och trångt köande till passkontrollen. Därefter trappor till bagageutlämningshallen med 300 pers i tredubbla led vid ett underdimensionerat band. Därefter ytterligare ökenvandring till tull och sen oproportionerligt liten ankomsthall med ett fik. Det är visst så vi ska ha det i Sverige. Långa transportsträckor i ödemark till nästan ingenting, där alla ska göra allting exakt samtidigt.

Nevrotiskt packande

Små och stora problem. Att packa är ett litet och kärt problem. Det är lätt att fastna i små detaljer, som att leta plåster och hälla schampo i småflaskor, och glömmer viktigare saker. Har till exempel aldrig lyckats få med mig en kikare trots att jag på varenda resa kommer på att man kunde ha sett så mycket mer.

Packa lätt, köp sånt du behöver, säger alla. Och väl framme har man inget att sätta på sig, och man pallar inte shopping. Hade ETT par skor med mig till Grekland förra sommaren. Högklackade sandaler. Jättevettigt. Hela packningen var full av en dator, kamerasaker och några strandschalar.

På genomresa i östra Iran, på väg österrut, hamnade jag i shoppingstämning. Hade kanske 10-20 kronor om dan i resbudget, så jag kunde givetvis inte köpa nåt, och det sa jag också, men det hindrade inte att man gick med på att sitta timmar i mattaffärer och smådregla och drömma om ett totalt orientmatteklätt hem därhemma.

Turkiet nästa. Får för mig att det blir en vecka och sen åker jag hem och vänder tillbaka. Kanske det blir så. Har nämligen fått friår beviljat åtminstone från jobbets sida, och arbetsförmedlingen har långtidsarbetslösa med långa utbildningar som bara väntar på att få hoppa in. Hade nästan slagit tanken ifrån mig. Ledig maj till maj låter inte dumt efter över 25 år i yrkeslivet.

Fästingarna invaderar

Bestämde med dottern att slinka in och fylla på hennes Havrix på Wasa Vaccination vid Hötorget idag. Inför Thailandsresan förra året tog det bara några minuter.

Idag kändes det som ett flyktingläger i väntsalen. Så mycket folk! Ska alla fly från Sverige på lördag, eller??? Vad pågår, undrade man ju. "Vi måste kunna ta nån gräddfil", sa jag. "Vaddå gräddfil", sa dottern och jag gav upp. Vi såg ju skyltarna.
Väldnärda svenskfamiljer i lång väntan, flykten från farorna runt villan. Hostande dagisungar i väldsmorda superbarnvagar.
Tydligen fanns annonsen i tidningen City:

Välkommen på vår TBE dag den 7/4, träffa infektionsläkare, ställ frågor och få svar.
TBE vaccination för barn/vuxen 195 kr/st hela dagen (ord pris 295 kr). Ingen tidsbokning.

Jojo. Man hajar ju hur det blir.

Spenderade sen en över en timme på Åhléns sybehörsavdelning. Nummer 00 betjänades när jag kom. Fick lapp 04. En timme senare var det min TUR att bli betjänad av någon kunnig. Köpte jeanstråd och en liten olivgrön stuv. Stuv tror jag betyder rest-bit. Gu va kul det är med textil. Eller hur?

Direkt från studio Coola Morsans bordsskiva:

5 kontorsartiklar och 5 fel

Är så trött. Ögonen hänger och jag tror jag passerat gränsen. Måste nog börja med läsglasögon, vilket jag inte behövde i december. Armarna slutkörda efter för mycket skrivande och datorsittande och axlarna värker. Har två timmar kvar på projektet efter 4 månaders jobb och inte haft någon semester sen en långhelg i augusti.

Det känns.

Har nu fått lite semester beviljad och har nu bestämt mig för att
- inte ta med nån dator
- inte ta med den stora filofaxen, där jag har mitt extremt lös-lappifierade liv instuvat just nu.

Har istället köpt två små olinjerade anteckningsböcker och tre nya fräscha pennor av favoritsorten, Pilot G-TEC-C4. Det låter va...



Tänkte också bjuda på en husbild. Har sett det här huset i mycket förfallet skick och rustningen pågår. Men hur har de tänkt? Ta en titt och hitta fem fel:

Tidsoptimisten

Höll på att missa betalningen av resan kl 12. Försov mig. Hörde inte väckningen vid 9. Tidsoptimist.

Klart man tryckt på knappen

Hittade ett reseföretag som inte krävde direkt betalning på nätet. Jag har fram till lunch imorgon att ångra mig.
Det lutar åt Turkiet. Med projektslut på onsdag blev det för tajt att åka onsdag kväll. Bokat resa har jag i alla fall. Ospec en vecka kostar för tillfället dryga tusenlappen per person. La till 450 för namngett hotell och 300 för busstransfer.

Sen jag bokade har väderprognosen för Antalya justerats från 22-23 grader en aning uppåt. Det är bara att hoppas.

Lite riskigt

...att trycka på boka-knappen och vara tvungen att betala resan direkt när jag inte ens sökt semester än! Om jag trycker åker vi onsdag kväll.

Snart trycker jag på knappen

Farligt med lördagkvällar på nätet, efter en produktiv och reproduktiv dag. Jag är beredd att trycka på knappen. Boka/beställ/köp. Ni vet. RESOR.

Det reproduktiva idag var fåtöljfixandet, men också att jag lyckades hittat en 3 millimeters-fjäder som lossnat från filmvredet på min gamla Nikon FE. Den studsade iväg tyst och odramatiskt - på mitt köksgolv. Av alla ställen. Det mesta jag hittade där under letandet var betydligt större än så och varenda vrå i köket blev städat. Den låg och vilade i ett av hålen i en förlängningskontakt på golvet.

Den lilla fjädern (eller spiralen) är nu inlåst i en plastburk inför reparation.
Mitten av bilden:


Funderar på att åka till Turkiet på onsdag kväll, direkt efter projektavslut. Behöver bara trycka på knappen. Kollar på Stockholmsvädret för att se hur kul det verkar bli att vara ledig här jämfört med där.

Och vad säger Room Service?

Fåtöljtyget på tork.

Room Service-killarna på plats.

Ja, va ska man säga?

Kanske inte värre innan i alla fall.

Inte vinrött precis utan...

Vetifan vad det blev för färg. Smutsfärgad kanske. Och flammigt.
Vågar inte visa! Inte än. Blir kanske att gå till Mariahallen och köpa dubbla mängder svart.
---
Det var definitivt inte vinrött i förpackningen. Fåtöljtyget, som var ljusgult innan har fått en mycket speciellt nyans. Dottern sa nyss:

- Det är ju AS-snyggt.... URINLILA. Passar till allt annat härhemma!

Att lite mjölk betyder så mycket

Lördagmorgon utan mjölk. Åh fy. Att det ska vara så svårt att bara ta sig till närmsta affär.
Istället: Köpt domän. Bokat ny domänplats. Har alltså i stort sett två nya domäner. En för lokalnyttans skull, och en för coolamorsan själv.
Halvhjärtat funderade jag på att dammsuga alternativt ta ned slingan på balkongen.
Istället avklädde jag denna gamla skönhet:



Kan erkänna att jag för några år sen vid ett mycket mycket pyssligt läge figursydde en avtagbar klädsel till denna dyrgrip, som egentligen är en skinnfåtölj.

Höll på med flytt och nån natt innan flyttlasset skulle gå stod lite grejor utspridda uppe på vinden. När jag kom tillbaka var bland annat den här fåtöljen borta. Hittade den sen överst i en container på gatan, men UTAN kuddarna. Jävla grannar va!

Därför fixade jag kuddar av vanlig skumplast och satte igång att sy överdrag.
Nu färgas tyget. En blandning av vinrött och svart. Kaffe- tomatsås- och rödvinssäkert alltså. Det är bara att hoppas att maskinen fixar det.

Hoppade av före Hjärtats bar

Inte ett enda skämt. Men det är skönt att det är april. Känns inte så allvarstyngt.
Igår satt jag på Süd (Syd tycker jag hade varit bättre...) och det var fredagsrörigt. Fick en liten skål med lite av varje från de andras avslutande måltider. Gott? Halv järpe, gräddsås, ris, potatismos, musslor och lingonsylt.
Killarna supersuperliberaler. Tjejerna supersupersöta.
Hoppade av tåget, som skulle gå vidare till station Hjärtats bar, och gick hem istället. Fem öl. I och för sig mellanöl, men ändå! Hur blarig får man bli. Hade jag följt med till nästa ställe hade jag spårat ur.

Sol på nya domäner

Idag har jag fått lov att låna en domän. Det ni. Och på obestämd tid. Jag ville köpa den men han sa att det skulle bli för dyrt, för en sån fin domän.
När jag flyttat den till webbhotellet ska jag avslöja namnet.

Bad, Oz, Frasier, Nesser, zzz

Det är väl så man avslutar en vanlig vardagkväll efter middag ute och diverse problemlösning. Nesser har jag inte börjat med än, men jag lär somna utan att hinna så långt, trots att jag gillar honom.