6 december 2010

Inte gå hem

Har gjort ett försök att få en bostad som känns som ett hem, och ett liv på rätt väg.
Hann liksom aldrig dit innan jag klampade i väggen. Förändringar tar väl sin tid, och tid till sig själv är inte det man är van att ta sig, när alltid andra står eller stått i centrum, eller om man nu bara uppfattat det så. I femton år var jag helt genomskinlig, tyckte jag. Mellan 20 och 35 såg bara barnen att jag fanns.

(Från 6 december förra året..)

Sen plötsligt blir man bara en plump på kartan eller nåt.

Andra vet recept på hur man gör för att koppla av. Man tar en liten snutt favoritgodis i sin vrå eller låter sig masseras. Man sätter på en halvlång badrock på spa och tvingas visa blåfrusna vinterben och kämpar för att tycka att det är jättejätteskönt att duscha och sitta i bastu med kollegorna. Koppla av för faan. Åk till landet, drick vitt vin, köp tofflor, läs bok, ät pepparkakor. Unna dig lite lyxprodukter.

Tålamodet har väl tagit slut. Jag reagerar både på att folk är idiotiska, på enkelspårigas hybris, konservativa, snåljåpar, oliberala, missunsamma, konsumtionsdårar, opportunister, whatever. Jag har något slags dubbelseende, förstår mig inte på de som bara är nöjda med allt, för det är obeträdd mark för mig: att man har det ungefär som man vill ha det. Amen.

De får tycka som de vill, men jag vill inte bli invaderad när jag själv vill ut. Inte instängd. Jag vill ha mitt space där jag kan vända på tårtan och fundera på om det är tvärtom, egentligen. Att de som inte har ett enda problem är själva problemet, till exempel.

Det är varken kriminellt eller politiskt känsligt. Men jag har väl rätt att bli uttråkad när andra inte tycker någonting alls, eller på jobbet där man inte är med i intelligentian över huvud taget.

Behöver antagligen nån total avkoppling ibland. Jag blir otroligt uttråkad - inte avslappnad - av ickevalda repriser.

Igår pratade M och jag om att det brukar kunna ta minst ett år att komma över dumpningar. Hon är vid en 2-månaderskris, men mycket värre däran än jag var då det hände senast. De var gifta och allt måste ta om hand, slängas eller delas upp, och minnena av livet man haft ihop blir blivit svårt solkade. Det är lätt att bara hiva allt över bord då. Och man försöker hindra andra från det.

Man måste kanske passera viktiga datum innan man kan ta itu. Om karln flyttade till ny tjej en helg i oktober så är det först i oktober året efter man kan se om känslorna verkligen förändrats och om man börjar komma över eller kommit vidare.

Jag säger dumma saker. Mer än nånsin. När jag drag igång en fråga eller diskussion och inte får några motargument blir jag bara värre. Blir galen när folk bara känner och känner och blir sårade - men inte tycker nåt. När jag bråkar behöver det nödvändigtvis ämnet vara det det verkligen gäller.

Jag vill veta hur folk tänker, vad de vill göra och om de vill ha nåt av mig och i så fall vad. Jag vill ha ett hum om hidden agendas, inte bara inbilla mig dem. Vad vill de, vad längtar de efter?
Jag finns här, med öppen och visad agenda. Att jag inte bli ihop med någon just nu, eller nånsin, betyder att jag inte alls eftersträvar att bli kär och ihop med någon. Jag är aktivt ovillig, vill ha min kropp ifred, här och nu, hemma och ute och borta.

Mina egna åsikter och önskningar ältar jag år efter år, och de ändras inte. Verkar som andra tror att det räcker med en semestertripp så är jag tillbaka och nöjd i torr frysvardag. Tänkte ta friår då, 2005. Tre saker hände: Tsunamin, brorsan dog och friårsmöjligheten togs bort.
Det året kändes inte som rätta året att förverkliga sig själv precis.
Alla jag kände började rämna och gå i bitar, eller gick i träda. Som de anhöriga till Estonia som man knappt hörde om sen. Just hide it away. Ingen idé att börja rota, för gör man det mår man bara ännu sämre.

Jag tycker jag säger vad jag önskar och strävar efter.
Jag kompromissar och kompromissar och går oftast mer än halva vägen hela tiden tycker jag själv. Jag tror själv att jag är glad och nöjd om barnen är i hamn och för övrigt att folk bara tycker att är ok eller tycker om mig. Men de kräver att man älskar, gullar och smörjer. De säger att man "inget ger", för man ger inte det som är guldet: love. De vill ha just det man inte kan ge. Dom ger, gull-gull, men jag ger INGENTING tillbaka. Ingenting.

Uttalade kärlekskänslor är nuets valuta. Ös på och du får mångfaldigt tillbaka. Peace and love och ipad i julklapp.

Nån säger att jag kanske rent av är autiskt. Tack för den, tänker jag. Men också kanske lite längre än så. Klarade ändå över 30 år i sociala arbetslivet innan nån ens kom på tanken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar