Liv, lust och ständigt denna död

Whitney Houston hittas medvetslös på hotell i Berverly Hills och avlider i en ålder på bara 48. Hon hedras världen över som den megaartist hon var, men som redan för många år sen varit i utförsbacken på grund av droger.

Den hets vi människor utsätts för drabbar uppenbart en del stora artister mest, med förkortade liv. Vi har ännu inte slutat prata om Michael Jackson och Amy Winehouse.

Den ångest som driver fram till drogerna, och det lidande sen drogerna skapar är en dödsdans som går olika snabbt. Antar jag. Det är som att man har en ojämliktfördelad ranson av livstoppar och dalar och inte samma möjligheter att hantera det, oavsett hur mycket pengar man har.

Jag funderar på leva-här-och-nu och vad-händer-sen-då-frågorna varje dag. Lever mitt uppe i ångestlandskap.

Det räcker ju inte att vara enormt bra, göra några fantastiska uppträdanden eller filmer. Man ska exponeras i medier, granskas, tjänas pengar på. Och vara evigt ung och vacker. Och smart, och följsam, men ändå otroligt unik.

Även om Whitney inte brutits ned av hårt drog- och läkemedelsanvändande, så åldras alla, all träning och krämer till trots, och hånet mot kvinnor som blir äldre är kompakt. Även oss vanliga mittemellanmänniskor som försöker ha något värde i våra egna futtiga liv, där vi enbart har till uppgift att vara grådaskig och tjänstvillig arbetskraft som nån jävla naturresurs.

Vi har ju en tradition av att vad som krävs för att få en människa att gå behöver inte vara mer än en kopp soppa eller en sup per dag för att rulla vidare, åtminstone på sparlåga.

Andra bloggar om Whitney Houston, musik, liv och död