Självcensur istället för klageri

Det känns inte som att man kan berätta hur det utan att andra känner sig trampade på.
Ifrågasättande tas för gnäll och i värsta fall självömkan.

Ja, ok, jag självömkar och viömkar en massa.

Jag vill också ha frihet, skriker jag. Jag skriker med ungdomarna i nordafrika och tror att de helt enkelt vill ha vanliga mänskliga rättigheter. Jag skriker med tjejerna. Med alla kloka unga som inte får vara med.

Man kan inte avslöja eller anmäla mobbning på skolan eller arbetsplatsen utan att drabbas och bli ännu värre offer än man var. Man kan inte avslöja hemskheter och missförhållanden i hemmen, när man riskerar att kapa den enda gren man själv sitter på.

Hälsan tiger still. Så länge man är tyst är det frid och fröjd. Så länge man nöjer sig och håller tyst är det ok.

Man får väl väsnas fredag och lördag kväll om man är mellan 18 och 25. Sen får man faktiskt börja skärpa sig. Det ska vara slutlekt och slutblajat. Det allvar det här med att vara vuxen i Sverige. Torrt och tyst allvar. Hitta nån att bygga bo med, annars hotar ensamheten vid korsordet, som pensionären sa nyss. Man får väl vara nöjd, det är fint när man tittar ut på sommaren.

Sanningarna kan man ju med fördel spara till sin bekännelseroman, då det jävlars ska geggas i avslöjanden, om man nu är en person som ändå har andra lite kända omkring sig att skvallra om sen. Det är en av massdrömmarna här i landet: att skriva en roman om hur man haft det.

På mina arbetsplatser har man så väl alltid vetat vilka det är som skitsnackar mest och leder intrigerna, man vet vilka som smörar och slår sig för bröstet. Är man en sån som jag hör man aldrig pratet, utom när de spårar ur på nån afterwork, och de inte tänker på att en intruder råkar vara med.

Eftersom det mesta nu händer i hemmen och på arbetsplatser där man kanske sitter lite löst, så kan man ska inte prata om ickeaffärsmässiga saker som bara tar tid från de som är tysta och gör rätt för sig.
Klimatet är att man ska vara nöjd, bara nöjd, nöjd, nöjd, men sugen får man vara, på ära och berömmelse. Vinna eller försvinna.

Känns något fel går det säkert att träna bort. Bli snygg, snäll, smal, större, gladare, friskare. Nöjd med sig själv. Och sätta kravet på sig själv så lågt att det går att vara nöjd.

Det är tillåtet att tycka och tro som man vill, men det är faktiskt privat. Det ska inte påverka nåt. Tycka kan man göra när man röstar.

Däremot får man utöver hälsobyggen prata om något som var tabu förr: fysik och position.

Man kan prata om vad man väger, vad man äter, hur och när man går in och ut, man får visa hur man springer runt med sina uppdrag. Man kan också berätta om drömmar om vad man vill ha som går att köpa. Men inte gärna ifrågasätta varför den där prylen ger tillfredsställelse eller lycka. Sakerna är för att man ska förbättra sin position.

Man tror man har frihet att köpa sig vad som helst om man bara (har turen och vinna på lotten) och det är friheten: att kunna köpa vad man vill. Men välja hur man vill leva, det är en helt annan femma. Välja vänner? Nej. Välja vem som ska bli kär i en och som man själv är lika kär i? Nej. Köpa en egen ö där man kan välja sina vänner? Nej, inte precis.

Men man får prata vad man skulle vilja köpa och hur man skulle vilja bo.
Och så får man förhålla sig till film och tv-program.

För och emot Solsidan. Har de gjort bort sig eller inte? 

Se eller inte se Let's Dance.
Orka hänga med i revolutionerna i nordafrika?

Se eller inte se uttagningarna till Melodifestivalen?

För och emot att se serier när de till sist sänds på svensk tv, så att man garanterat håller sig hemma vid tv:n primetime, så att man definitivt missar sitt eget liv när man har sin enda lediga tid?

(skrivet i februari, postar ibland mina draft när jag lugnat ner mig..)