Men å andra sidan är det vårt otroligt ogästvänliga lutheranska prylgalna tråkvardag som jag varit morsa i och lurat in barnen i, istället för att kämpa kämpa för ett annat slags värdigare liv, där man inte hela tiden ska konkurrera på alla fronter eller ge upp.
Det kanske är depression, eller uppgivenhet. Verkar inte som att något löser sig, eller att det går otroligt långsamt och hackigt hit och dit, på ett vis jag inte kan styra. Min stora önskan att slippa den svenska kulturen åtminstone delar av året har helt kommit av sig, och ingen vill ha mig till något av det jag gillar att göra.
Är inte heller riktigt med i den här hela-havet-stormar-leken. Arbetsmarknaden går på nåt sätt ut på att det ständigt ska vara brist på jobben, även i goda tider, så att folk känner att det är en ynnest att få jobba för dålig lön. Det går ut på att alltför många stolar saknas när man träder in på arbetsmarknaden. Men av nån anledning är det så att det sen är helt okej att hålla stenhårt i sin plats, vilket inte gagnar vare sig ung eller gammal. De unga kommer inte in och de äldre tråkas ihjäl av att göra samma sak hela tiden.
Fast en del av oss gillar att ha schema och göra samma hela tiden, hela livet.
Troligen är jag själv sån om jag fick sätta mina egna vanor och tider och kunde jobba med några av de områden jag tycker är kul, och hade några jag kunde behålla för att ha kul. Som mitt fotande. Det är ju helt privat nuförtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar