35-åringarna

Kanske var folk avis på mig när jag var i dryga 30-årsålder och rätt nyanställd på det stora företaget, och hade ett bra jobb från början. Jag var troligen sötare än nu, klar i huvudet, och mycket snällare. Jag blev betrodd med oförskyllt ansvarsfulla uppdrag, hade lägenhet i innerstan, var gift, två barn.

Men jag gick inte först från jobbet. Det gjorde de med riktigt små barn, och de tjejer som inte hade delat upp ansvaret mellan sig och partnern, eller de som var ensamstående och hade långa resor. Jag var sist kvar, tog taxi, och kom sist till dagis.

Sen var det ännu orättvisare att jag skilde mig, och hade vårdnaden bara varannan vecka, och kunde jobba ännu mer, men också började resa lite ibland och fick bestämma allt om hemmet och pengarna själv, utöver att dra in dem. Jag hade både bra jobb, två barn, lägenhet och ekonomisk frihet och var bara 34-35.

Förstår att de 25-30-åringar som börjar på första slavjobben efter alla skolor som ser glimtar av småbarnsfamiljskollegornas stabila och konsumtionsfulländade liv via facebook kan tycka att 30-40-åringarna har alldeles för mycket vabbande och jobbar mindre för mycket mycket mer lön och bara har alla fördelar.

Sen får de se, när tjejerna får dra hela lasset själva. Båda jobba, sköta ekonomin och markservice åt (man och) barnen. Eller ständigt bli ifrågasatt om man inte har barn och familj och varför man är sån karriärist.

Ja, framför allt har man ingen tid utöver att ploga fram och försöka få ihop allt med barnen och ett allt trängre - eller svindyrt större boende och allt som krävs av föräldrar som också ska vara i sina bästa år på jobbet.

Hur ser de då på en trött 50-åring? Själv fattade jag inte varför de tjoande 40-åriga kollegorna skulle åka till Mykonos på semester. Det var helt obegripligt. Why? Har de inget liv eller?

Nu fattar jag hur seriöst allvarligt det är att inte ha fixat sin basgång än. Man måste fixa till sig trovärdigheten för ett fast jobb, och efter massa slit får man ännu mer slit, som att man är outtröttlig, och i horisonten ser man barn och barnledighet. Poff så är man där - och så har man missat det hela, eller man håller på och försöker få till det i åratal med olika förhållanden, som spricker.

Man är 40, redan. Hann inte eller hann ingenting.

Sen 50. Oj, jävlars.

Och uträknad.

Det är så man inte får tänka. Att man är slut. Och alltid varit.