Oktobergubbs i gamla stan

Känns som jag är ensam om att vara rastlös kring fel saker.

Livet står och stampar.

Jag vill ut och resa och jobba med saker, men blir nedpressad till en pöl om jag nånsin yttrar att jag skulle vilja vara på väg nånstans.

Det ska mycket kraft och vilja att bryta kulturmönstren här, där allt kretsar kring att bli nån och skaffa nånstans att bo, och sen träffa nån, och hitta nånstans att bo, fast ihop, en sen i åratal försöka trivas hemma och bo in sig i varor och tjänster, som inte kan brytas förrän man skiljs, om man nu gör det.

Och efter det har man inte råd med nåt.

Jag är fel ute. Jag är inte riktigt med i spelet. Och vill inte, helt klart.

Vill inte ha den ständiga och hysteriska obalansen. Jag vill ha omväxling mellan hemma- och bortaliv, och gärna jobba hemma och spendera fritiden socialt och utanför hemmet. Eller tvärtom, men inte göra precis samma hela tiden.

Igår, efter att inte ha tagit en cykeltur eller inte promenerat värst mycket, tog jag en inlagdsströmmingsmacka i Gamla Stan. Omkring på matstället: bullrande män på afterwork med jobbet i grupp, eller en och en tysta.

Stora portioner mat, högar med anka, stora oktoberfestöl, och så en till.

En enda kvinna i lokalen utöver servitrisen.

Och den kvinnan var inte jag. Jag är varken eller, eller både och. I min ålder spelar det inte stor roll vad eller vem man är, och innan blev man ändå inte accepterad som den man var, vare sig i tjejgängen eller i killbanden.

Vid bordet bredvid satt stora, rentav tjocka, och väldigt otjusiga varianter av män, som saknade alls slags måtta. Man jobbar och äter och dricker. Thats it.

Med självklarhet ska man ha livets goda, man är värd det, utan att behöva vara snygg.

I sällskapet satt en mycket yngre person, en tjej: tunn med hässvans, i färgglada moderna kläder. Fick känslan att det var hon som beställt bord och taxi till männen, utöver allt annat hon troligen fixar åt dem på jobbet från måndag till fredag.

Undrade vad hon tänkte, där hon satt och petade i den tyska husmanskosten. Får mig att tänka på konferenserna när jag jobbade på stora företaget, och vi var två mjukisar och typ tjejer (kommuikation och HR) och resten tunga män, med tekniska och beslutsfattande jobb, stora bilar, feta löner, och hårt jobb, men också backande sambos eller fruar därhemma.

Äsch, säkert har hon nån man hemma som ser till att barnen hämtas och helgmaten transporteras och hemmet ordnas, medan hon och de andra kvinnorna njuter tysk husman och oktobersejdlar och enbart behöver tänka på att klara det egna jobbet nästa dag - och inget annat.