Dårhus Zinken

Midnattsloppet: "Samba - Asfalt - Hetta - Fest - 10 km"

Det går inte att komma ifrån. När man kommer från det egna hemmets totalnormala vidder och kommer ut på gatorna vid Zinkensdamm under målgången för Midnattsloppet så blir det uppenbart att jag kommer från en annan planet, eller att Jorden invaderats av absoluta aliens. Vad gör dom?? Vafan sysslar dom med...

Massa tjockisar som promenerar i horder med lappar på sig.
Står och Stretchar. Som det naturligaste i världen.



Dessutom jävligt sura. Glöm det där med Samba, hetta och fest. Granskog utbytt mot Asfalt och 10 km för en kväll. Ett segregerat Sverige med fri asfalt och varmkorv i utbudet. Lokala publiken asfull på totalinhägnade pubuteserveringar. Löparna höga som berg av sig själva allena. JAG JAG JAG. Jag och min kropp är ett. Jag springer, jag är.
Några procents humor hade varit väldigt ok att behålla.

- Men fattar du inte, sa jag till en av funktionärerna. Jag bor här. Jag ska dit bort. Nej, jag tänker inte gå tillbaka (200 meter) och vända cykeln. Ring på polisen du... Gör det.

Ettrigt löpande på Zinken

Vinna vinna eller bara motionsspringa och singeltävla med sig själv? Midnattsloppet pågår.

Jag vet inte hur löpare tänker. Jag löpte när jag var 12-13. Folk tyckte jag var galen.
På kvällen gick jag helt enkelt hemifrån och sen bara SPRANG jag omkring. Jag var tvungen.

Folk som såg mig trodde jag var helt galen. Nu är halva befolkningen i det där stadiet.

Polarna är på Black & Brown, Mariatorget. Jag är här vid Zinkensdamm. Start- och målgång. Ska pallra mig ut och testa vad nya kameran pallar. Inte ens den värsta samban kan egentligen locka mig ut i regnet... Ett tag trodde jag arrangörerna blivit galet nytänkande, men det var det årliga ELDKVARN på Tantogården, förstås. Jag är inte säker. Kollade DN på stan. Sökte allt på Södermalm idag/ikväll. Inget Eldkvarn och definitivt kom inte Midnattsloppet upp.

Skulle ha sökt jobbet som redaktör där innan ens siten skapades... men jag hade inte tillräckliga meriter. Man skulle vara utbildad journalist - i botten, som det heter. Som om det skulle göra någon bättre lämpad. Det visar ju bara att personen var plugghäst och fick femmor i alla ämnen i gymnasiet.

Låtsas vara frisk

Mellan anfallen är jag helt enkelt FRISK.
Jag tror det kommer klinga ut. Klingar det inte ut måste jag opereras. Gallblåsa bort.

Får ingen medicin mot smärtan, men man är van. Om det är nåt läkare INTE gör är det att skriva ut medicin. Dom vill ju inte att man ska bli läkemedelsmissbrukare. Snällt tänkt. Ont gör det, men bara ibland. Var tredje anfall tar jag ett piller. Har 1 piller kvar av dyrköpta 5.

Läkaren sa: Voltaren. Jag sa: Jag tål inte Voltaren, hela systemet pajar ihop, jag får ont precis överallt, magen, bröstet...
- Då så, sa läkaren. Då blir det inget.

Det finns visst två smärtstillande mot gallsten. Voltaren och Spasmofen. Voltaren är rena häxgiftet med massor av biverkningar, och Spasmofen är knarkklassat. Man domnar till en stund, slipper värken i många timmar, och efter nån vecka eller två är man frisk.

Nu bokar jag om min Londonbiljett.

Son i hamn

Väckte sonen. Han är i hamn. Åkte med polarna från Aten halv fyra i morse efter att ha legat omkring och väntat på Syntagma i 22 timmar. Ungdomar verkar alltid välja de absolut sämsta ställena att vänta på. De tränar på vuxenlivets arbete kanske: Konsten att ha tråkigt i en ful miljö, timme efter timme, år efter år.

Varför inte åka upp till en poolbar på nåt av hotellen med utsikt över hela Aten?
Varför inte käka lite gott och sova några timmar i parken uppe i Plaka?
Varför inte ta dagen nere på nån av badanläggningarna vid Atens strandpromenad, där tusen panshisar slow-motion-simmar i vattnet med sina fina vita badmössor?

Jag frågade inte varför.

Börja om från början: PICT0001.jpg

Här är bild 1, 11, 17, 21 och 29. Uppvärmning...


Utsikt över kolonilotter och den röda kabeln i vardagsrummet.


Vad jag råkade se under gallstensanfall på Brännkyrkagatan.


Anfall över och en plats i solen för fredagsöl.

Back to normal

Har varit lite frånvarande här. Semesterlivet har inte släppt taget.
Vaddå ringa, sms:a, fota, blogga, surfa...

Närmar mig sen igår med stormsteg det moderna livet.
- Börjar hänga med i nyheterna.
- Börjar fundera på att åka till London, trots allt.
- Börjar städa för uthyrning av ett rum eftersom jag har visningar imorgon.
- Inser att jag måste börja jobba och måste bli frisk till måndag.

Men framför allt har min ibufen-indränkta hjärnas ynka krafter nästan uteslutande jobbat på att jag MÅSTE HA EN KAMERA NUUUU. Det var igår det.


Blev trött på blocket.se och gick ner till Expert på Hornsgatan. Kände på några kamerer och bestämde mig snabbt för en liten snabb sak. Har mina invändningar mot färgbalansen i Konica Minoltas småkameror men tog en Dimage X61 i alla fall. Back to normal!

Väska på drift i Grekland

Skulle radera mailen som fastnat i spam-folder i gmail. Markerade alla. Konstiga mail hamnar där automatiskt, en jävla massa skit. Markera alla, radera. Nästa sida... och där fick jag syn på något, och jag hann precis hålla mig från delete-knappen:

Lost bag in Ios-Greece

Mail från någon Panagyotis. Han och en kompis hade hittat väskan två-tre dar efter det att den försvann. Allt kvar. Verkar det som. I nästan tre veckor har han haft sakerna. Någonstans i Grekland.

Är det ok om vi postar sakerna i slutet av augusti när vi kommer hem från semestern? sms:ade han.

Inte städa och inte äta gott

Pridedagarn gick snabbt. Idag är det avslutning på Gröna Lund, men inget mer festande för mig. Håller på att bli sjuk.

Började projekt städning inför uthyrning av ett rum. Drog ut en låda och fick ryggskott. Samtidigt tilltog huvudvärken som strålade från ryggen och uppåt huvudet och illamåendet blev allt värre. Ryggskottet är ändå ok, men jag vet precis vad pytonillamåendet betyder: Grus irriterar i gallgången. Försöker självkurera med papaverin som finns kvar hemma. Används före 11/2007. Ypperligt hållbara piller uppenbarligen.

Har haft gallstensanfall tidigare. Det här är ett förstadium, som kan urarta till anfall om gruset börjar täppa till, och det är inte kul. Sist, för två år sen, låg jag inne på SÖS i 4-5 dar i operationsberedskapsläge och fick spasmofen mot smärtorna, och magrade och magrade. Var hungrig som en galning men fick inte äta. Gick ner illavarslande 7-8 kilo under några veckor och fick sen kämpa mig upp till normalvikt, vilket är skitsvårt om man inte får äta något som är fett. Pojkvännen ville inte ha mig mer. Ville ha mer kvinna, lite mer att ta i, sa han. Och det gjorde mig inte precis gladare.

Så nu gäller det. Ingen som helst paprika, whatsoever. Bye bye thaifood. Fettsnålt. Inget med äpple i, totalt äggförbud, försiktigt med skaldjur. Inga goda ostar. Med mera med mera. Lite småtrist, men framför allt är det typiskt att bli sjuk helgen innan man ska börja jobba efter semestern.

Bajamajamingel i Prideparken

Föregående text föranleddes av den helt galna planeringen av Pride Park i år. Det är nån slags vriden utvecklingstanke som gör att nya planerare river gamla säkra kort för att vingla upp nya konstruktioner. Allt för att komma med nåt nytt, istället för att vidareutveckla vinnande koncept. Som jag skulle göra.

I parken har man i år lagt alla toaletter på ett och samma ställe. Förra året kunde man nå en bajamaja från varsomhelst på området. De fanns toaletter lite varstans. Men i år, så måste man tränga sig igenom hela publikhavet alternativt restaurangområdet för att nå bajamajaområdet.

Hur jävla kul är det att gå på dass?

- Hur kommer man till to-orna, det är ju omöjligt? gnällde jag till närmsta person i trängseln.
- Det är inte lätt men jag kan köra dig dig, sa killen och styrde mig genom folkhopen. Jag är steward, sa han. Brukar du åka med SAS?
- Nej, det är lite olika, sa jag.
- Du vet, sa han, hur kul är det tror du, att köra den där vagnen fram och tillbaka och säga "tea? tea? more tea? coffee? coffee? more coffee?

Hur jävla bra idé är det att ragga i mörkret utanför en bajamaja?
Somliga gillar nog hela idén. Och så in på bajamajan och dra på..

Jag tror att den som planerat området tänkt sig bajamajaområdet som mingelplats. Det fanns ingen belysning och man fick rycka i varje dörr för att se om det var ledigt. "Aja baja, det är upptaget!" Omöjligt att se om det var röd- eller grönskyltat i mörkret.

Förra året fanns serveringar av olika slag. Barhäng. Solstolshäng. Mini-diskotek. Schysst upphöjd champagne-bar med utsikt mot scenen och olika typer av restauranger.
I år var serveringarna mastodontvarianter i en enda röra, som under Vattenfestivalen, när den började spåra ut.

Äsch. Ska inte klaga. Det viktigaste är att kunna träffa folk, men man borde alltid göra det så bra och enkelt där en stor mängd människor ska navigera från det ena till det andra på oanade sätt.

När jag blir stor

Nu vet jag vad jag skulle vilja bli när jag blir stor. Festivalorganisatör. Logistiken för den perfekta festplatsen. Skulle verkligen vara skitkul.

Kan också tänka mig att designa nya flygplatser med mera.
Nån som kan ge mig jobb direkt - eller måste jag verkligen utbilda mig först?

Lite sliten

Pride tar på krafterna.
Två kvällar i rad i parken. Och sista pengarna går upp i rök. Är det verkligen bara början av augusti fortfarande?

Spender-rekordet slogs dock av paret I & H igår. Först inträde 2x300 kronor, mat och vin 200, sen champagne för kanske 500, och därpå inköp av varsitt par märkessolbrillor i Synsam-tältet för 2000 kronor var. Musiken på scenen missade de helt. 5300 för en halvkväll! Resten av natten var de här och vi drack Baily's och åt spagetti och morötter efter bratwurstarna på hitvägen.

Man mår som man förtjänar.

Äntligen blir Tant*lunden Pride Park

Nu invigs Pride Park!

En kvart har gått av programmet och musiken kommer vara igång fram till söndag.
De flesta gamlingarna omkring har nog passat på att stav-vandra till Vadstena just denna vecka - men för mig är oväsendet mycket välkommet. Jag slipper tassa omkring. Tanten under kan knappast klaga på MIG just nu.

Sen kommer man stöta på alla gaypolare de närmsta dagarna från land och rike. Skitkul helt enkelt.

...och alla omkring, dom märker ingenting, det gör ont...
...gör ont, gör ont...

Nya grejor - hela bortalistan

Saker tar sin tid.
Det är enkelt att tappa bort, men kneprigt att hitta nya likadana saker.

Igår lyckades jag få tag i ny mobil men den gick inte att ringa till. Men det fixade sig. Köpte också en begagnad palm pilot på blocket och fick över allt data från före semestern. Är mycket nöjd. Nya grejorna är storsnäppet bättre än de gamla.

Dessvärre har jag INGEN KAMERA än. Två trasiga härhemma. That's it. Båda lyckas ta en bild när man slår på, och lägger sen av i två dar. Det är ungefär som min energi när det gäller att lönearbeta. En dag kräver två dagars vila...

Jag klantade alltså bort följande dag 6 i Grekland:
- digitalkameran med 150 bilder i
- palm-piloten
- mobilen
- allt smink
- fickkniven
- ficklampan
- nycklarna
- enda tröjan
- sjalen

och skorna.

Det ni...

Från vild strand till modern ödslighet

Tillbaka från
4 dar på Mykonos
1 dag på Antiparos i väntan på Ios-båten
13 dar på Ios och
3 avslutande dar på Antiparos.

Igår var en helt underbart perfekt dag på campingstranden och plötsligt är man hemma igen.

Höll på att missa båt och flyg i morse, som vanligt. Jag tycks bli alltmer oproffsig på att resa ju mer jag gör det. Skulle ta färjan från Antiparos kl 6.45 för att hinna med flyget från Paros 7.35. 6.35 blev jag väckt av våldsamt bankande på dörren. Resesällskapet hade märkt att jag inte dykt upp vid färjan. 10 minuter hade jag på mig att packa och springa. Hysteriskt. Jag hade bestämt mig för att inte sova, men hade somnat ändå. Bara vila lite..

Har nu tagit igen lite av tre veckors internetbrist. Suttit vid datorn några timmar. Tv:n skvalar som bot mot ödsligheten.

Tillbaka efter sms-befriad semester

Är nu tillbaka efter tre veckor i Grekland. Och det blev verkligen semester från det mesta. Blev av med väskan en kväll och den innehöll bland annat mobilen, kameran och palm-piloten. Korkat att släpa med sig så mycket saker, men jag räknade inte med att bli bestulen. Det borde jag gjort. Blev i alla fall inte av med pass och pengar.
Å andra sidan, när man väl blivit av med alla värdesaker är det inte mycket man måste vakta över längre.

För första gången har jag alltså haft riktig semester. Inget sms:ande, inget fotande, inget skrivande, inget läsande. Hade i början abstinens av sms-bristen, men behövde inte heller bli irriterad på att skriva till folk som ändå inte svarar. Att inte kunna fota var ännu lite värre, men det gick det med och det var väldigt avkopplande att bara leva i nuet utan att behöva dokumentera någonting.

Våga somna?

Samma som vanligt här. Klockan är 2.30 och jag ska åka hemifrån 5. Vågar man sova några timmar?

Om jag ställer mobilalarmet och sätter handsfreen i örat.. vaknar jag då?
Blir det panik som i Barcelona?

Jag har packat ner mer än förra gången, har kanske onödiga saker som vattenkokare med mig, och har till och med gjort mackor. De usla sakerna de sålde på Arlandas servering var bara inte ätbara. Utbudet när man reser med en vegetarian är närmast noll.

Jag är så trött att jag inte vet vad jag ska göra.
Ska lägga mig i soffan med mobilen och en väckarklocka och pricka av en lista.

Ingen adress gör ingen mobil

Mobilbloggande får bli nån annan gång, fast det hade passat mig så bra nu.

Det är som när skrivaren återigen inte funkar på jobbet och it-killarna säger:
- Jamen, ställ in skrivaren då.
- Jag har har valt rätt skrivare, men det blir inga utskrifter.
- Då är det väl bara att skriva in adressen till den då.
- Jaha?

Och så börjas det:
Gå dit, där. Skriv in backslash, backslash, servernamn si, nummer så. Och så ok.
- Ja, nu verkar det funka igen.
- Jop.

Busenkelt. Om man har adressen.

De gröna till höger

De gröna till höger ska snart ner i packningen igen. Få se hur länge till de håller. De har klarat mil av promenader på Skiathos, en månad i kykladerna, och en vecka i Barcelona, och som tofflor hemma.

Den riktiga resfebern har inte slagit till riktigt. Husmorssemester den här gången. Lite lättare när man bara har sig själv att tänka på och packa åt.

En av tjejpolarna skulle till Mallis i morse, men snubblade över sonens resväska på natten och bröt lilltån. Ställde in, fast först i incheckningsdisken ute på Arlanda. Samma tjej vi skulle ha bjudit på resa till Grekland, men föräldrarna hann före med att bjussa på resa.
Nu får hon vara hemma, precis som hon ville...

Vill inte höra klagande svenskar idag

Nu ska jag klaga på dem som har mage att klaga. På vädret. I dessa dagar.

Vi hade en lång, hård, kall och olycksfull vinter efter år med inga somrar alls. Och efter några dagars värme hör man idioterna börja klaga. De utan väderminne.

- Lite regn skulle ju inte skada.
- Nån måtta får det va, det är för hett.
- Vilken värmebölja vi har. Nu får det allt räcka.
- Usch va svettigt. Näej.
- Man får ju ingenting gjort när man måste vara ute hela tiden...

Aldrig är nåt bra.

Här har vi för ovanlighetens skull det perfekta klimatet, som verkar ligga stabilt. 25-26-27 grader. 22 på kvällen. Det är inte 39-40-45 grader. De sommarlovslediga får sommar, och semesterlediga likaså. Det kunde lika gärna ha varit ett riktig lågtryck som placerat sig här för att stanna hela juli.

Passa på och njut. Man behöver inte sitta i solen och pressa fram solbränna, man kan ta skuggan. Det är inte ofta vi kan gå lättklädda i skuggan.

Slarvsylta på levande

Konstigt ord. Slarvsylta. Sökte på det och fick en förklaring. Att göra slarvsylta av någon är att mörda. Slarvsylta på levande människor är vad de här bombningarna är.

Blir illa berörd av kommentarer som att "det inte var så farligt" ändå, terrorattacken i London, "bara" 37 nånting som miste livet. Kunde ha varit värre. Det är som offren vid tsunamin, där skadorna hos de överlevande offren kan vara hur hemska som helst, liksom upplevelser som är svåra att nånsin komma över. Hundratals är svårt skadade och indirekt drabbas deras närmsta, vänner, släktingar, kollegor.

Vetskapen om att det ligger noggrann planering bakom terroraktioner, som den senaste i London, är extremt obehaglig. Det är en sann mardröm. Ett öppet samhälle kan inte skydda sig fullt ut. Når man dit skulle vi alla vara övervakade av kameror dygnet runt och belagda med elektroniska bojor som visar vilka vi är och var vi är. Få vill ha det så, och vem skulle bevaka de som bevakar? Tryggheten är en omöjlighet. Som i elfteseptemberfallet verkade förövarna mycket välanpassade på ytan och levde sida vid sida med fienden i åratal.

Det är så lätt att luras. I de lugnaste vattnen...
Dags att börja akta sig för de mest perfekt anpassade och välartade kanske?