Flaggan uppe.
"Pride – en exotisk fälla för de fria homosarna", skriver Anna Eklund, krönikör på Aftonbladet.
Hon skriver att hon inte förstår vad det är hon egentligen ska fira under Prideveckan, och jag tror hon kan ha missuppfattat saken. Alla måste inte gilla Pride, och hon måste inte själv fira och vara med, om hon inte själv vill.
Hon ifrågasätter varför en del "homosar", som hon uttrycker det, vill gifta sig kyrkligt, och ta efter gamla unkna former, som om det vore konstigare än att det finns heterosar som vill gifta sig, fastän de kanske inte ens är religiösa. Varför skulle just gayfolk vara en homogen skara som dissar alla gamla traditioner?
Hon avslutar krönikan med att "Pride cementerar bilden av vi och dom, grå heteros mot glittriga homos. Jag hoppas att festivalen sjunger på sista versen för så länge den existerar är homosexuella ett kittlande och udda inslag i en annars normal vardag. Men medan den finns är jag där. Vi ses på Pride."
Jag tycker snarare att krönikor som denna cementerar vi och dom-tänkande och allmän unkenhet och opportunism. Man säger usch och fy samtidigt som man gärna vill ha en del av kakan.
Hon ska alltså vara med på Pride, fast hon helst vill att eventet ska upphöra. Kanske är det så att hon tycker att lika villkor är helt okej, men att vi då minsann alla ska ha lika tråkigt, oavsett läggning, och att man ska skala bort onödigt glitter och glam och tycka att skam faktiskt ibland går på torra land.
Den grå vardagen har fått huvudrollen i vår kultur, och anses vara det absolut mest normala. Man ska streta med arbete, stå ut, anpassa sig. Man ska inte öppet uppskatta varandra som de är, och man ska helst hålla sig till sin egen sort och åldersgrupp. Det förutsätts att man ska sträva efter att vara två och skaffa barn, om man kan - eller stå ut med attityden att man är en misslyckad stackare, som ingen vill ha.
Temat för Pride i år är heteronormen, och jag tycker det är ett utmärkt val: viktigt att belysa ur alla vinklar vrår, och kämpa emot, på alla upptänkliga sätt. Jag anser att man ska kunna bilda relationer och konstellationer precis hur man vill, och att inte en enda norm för samlevnad och livsstil ska vara underförstådd och accepterad. Jag har ingen gayvärld att komma ut i, men upplever heteronormaliteten och de traditionella könsrollerna som ett fängelse.
På Pride kan man känna samhörighet över en massa olika gränser även om man inte är gay. Utsätts man för diskriminering och särbehandling, är det bara kamp för rättigheter som gäller, för ingen frihet kommer gratis. Men det är inget som säger att om den kampen lyckas, så ska alla, oavsett läggning, bli grånormala, utslätade, oglittriga och tysta.
Man måste inte ha en relation till Pride eller delta om man inte känner för det. Pride är förstås ett jippo, dit folk åker ofta långväga för att träffas, koppla av och ha kul.
Andra bloggar om Stockholm, Stockholm Pride, pride, heteronormalitet, heteronormen
