Tantolunden: tre vänner

Tantolunden: innan solen försvinner bakom liljeholmsbron

Tantolunden: Gnällpiporna igång

Nu är det vår, nu gnäller piporna i lunden igen. Ska ner och kolla läget på lilla hultsfred.

Lilla teckomatorp under balkongen

Man undrar vad för kemikalier de tar in i lokalen, och vad de tankar ur i ett långt provisoriskt avloppsrör.

Vad vill du egentligen ha sagt?

Dom verkar finnas. Dom lyckliga. Några känner man. Några som varit glada typer sen dom föddes och lyckats hålla känslan kvar till 23. Andra tuggar sig fram mer målmedvetet, mellan arbets- och träningspass, hårt hållna av sig själva med inprickade belöningar i sitt system.

Det känns som folk håller på att bli såna galna och självgoda lutheraner här i landet, som bara kan göra rätt och andra fel. Hårt hållna till vardags - eller kontrollerat utflippade (på rätt sätt med rätt folk alltså) när det är påbjudet. Men mest är det hårda tag och självtuktning som gäller.

Nästan lite läskigt, tycker jag. Som min morfars generation. Samla på hög, bara se till egna fördelar, snåla mot andra, bända barnen rätt, jobba hårt och titta rakt fram, sköta sin fysik till punkt och pricka, hata grannar, peta i siffror, bokföra och dokumentera precis allt.

Eller är det mer en slags mani man ser, en desperation att inte passa in eller vara ensam, så att man ser till att inte ha nån tid att känna efter och testa vad man passar för och vill göra. Man kastar sig istället över nya arbetsuppgifter, nya personer, nya uppdrag, och trots sitt slit känner fartvindar, att man är på rätt väg och får kvitto på att ha gjort rätt.

Jag undrar ofta vad som egentligen driver folk. Det är tabu att fråga. Bara journalister får det i sina intervjusituationer och det är så befriande när Janne Josefsson helt lugn säger

~ jaja vi har hört det nu, men vad är du ute efter egentligen, vad vill du ha sagt?

Inte må bra

Det är kanske en jävla hållning att tro att man är man gör något bra för andra, några andra, eller åtminstone försöker. Kanske förstör man bara för dem omkring, irriterar, gör fel. Och så förstör jag man för sig själv också.

Jag vill att mina ungar ska ha det bra, gilla sig själva och hitta sin väg och kunna hålla på med något de verkligen gillar. Det är vad jag själv tydligen inte fick, men nu är livsstilen så industrialiserad att bara kontrollfreak och robotar kan trivas riktigt bra så länge de håller sitt rullband igång och inte hamnar i nåt existentiellt trassel.

Självrespekt måste man kämpa sig till, hur folk än är mot än. Om man blir dåligt behandlad är det lätt att bli cynisk och misstänksam och att övertolka. De flesta är troligen bara självupptagna. När jag blir bortglömd, som jag brukar bli, så är det lätt att tolka in att det är uttänkt, men när man är i en liten liten grupp där några till sist vågar öppna munnen, så märker man att de inte använt sin tystnad till att lyssna, utan tänkt ut vad de ska lägga fram när nån äntligen lyssnar.

Konsten att göra det mysigt i köket

Pyssel

Det som tog en timme var att hitta skiftnyckel. När jag skulle dra åt det skeva benet såg jag att träet spruckit. Limmat och tvingat.

Trafikhub i berlin

Cyklarna är många - men används också. Från maj förra året.

Dagens cyklar varsågod

Cykelhärva utanför centralstationen. Dammiga, minst sagt. På medis städar de däremot bort cykeln innan man knappt hunnit låsa den. Samma i kungsan.

Nån vita-lakan-dag idag

Annars torkar man kanske inte vittvätten mot hornsgatan - om det finns alternativ.

--
fick en förklaring här på Tobz blogg

Andra bloggar om: hornsgatan, Stockholm,

Sommar

Glider ifrån sudokin och hamnar på utemöblerna. 1700 för en stol, 4000 för en däckvariant. Jag står över, Hör syrsor därute. Är nog lite för trött.

Pubbla på egen blogg är bäst

Nu har jag lyckats ändra så att mobilen kan direktblogga bilder till den här bloggen, och inte hamnar på min ö-blogg eller annanstans. Det är ju hyfsat viktigt vilken blogg ens bilder och texter publiceras.. eh. Speciellt om de riskerar att pubblas på fel sida av gatan.

Behöver inte gå ut

Man kan distanstitta hur det verkar på ställena innan man går dit.

Där flyttar inneboenden

Hon flyttar till kvällssolen högt upp vid sickla strand, köpt pyttelya, jag sätter mig och pustar ut och nästan nickar till i den den allra sista solen på balkongen. Noterade 18.20. Borde köpt högst upp i pinnen när lägenheterna där såldes. Jag är sjukt fixerad vid ljuset och vill SE snarare än gå långt.

Vit van för flytt

Inneboenden flyttar till egen lägenhet. Mycket prylar blir det till slut för alla hamstrar. 15 flyttlådor blir lätt 105.

Hornsgatan: promenad i cykelbanan

Fattade inte att jag var fotgängare, inte cyklist.

Slussen: trappan ned till worldclass

Glittriga trottoarer hela hornsgatan hem sen.

Slussen: mot riddarholmen

Tåget på väg söderut. Jag på väg mot hornsgatan.

Slussen: en som jag där..

Slussen: efter regn

Slussen: under skydd i regnet

Slussen: en paus under regnskyddet

När sprit är som finast

Är det det här som kallas krångel?

Stockholm, betalförsök.

Manhattankänsla?

Jo, högt upp är det på nybohovsberget och backen och trapporna upp är ingen lek. Från nedre botten i höghusen ser nån över hela stan, bland annat en lysande höghuspinne där nere i mitten. Som upplyser oss i natten.

Kunde ha varit min svarta

Nästan min svarta

Cykel utan framhjul vid minigolfbanan i tanto. Kunde varit min om den hade varit turkos under det svarta. Den här hade varit gul eller guld.

Matta redo för smuts igen

Tiden går och sätter viss spår. Min berbermatta har nu varit så många gånger på Callerts mattvätt att de känner mattan och dess historia. Den ja, säger dom när man ringer.

Nyss leverade den tvättad. Ja, kaffe var det ju, och det går knappt att få bort, fast jag vet hur bra de lyckades när Tyson hade varit inkontinent och magsjuk på den, och det gick bort.
Man ska helt enkelt inte äta middag på en vit berbermatta - eller ha sjuka djur hemma.

Frågan är om jag ska rulla ut den eller inte.



Andra bloggar om: heminredning

Andy session

Ledsen fotograf

Såg att min blogg kommer högst upp i googlesökning om man söker på ordet skitbilder. Såg att någon just sökt efter det..

Som jag väl nämnt damp min senaste kamera, på grund av plötsligt tilltal från okänd på gatan, i asfalten, och 4-5 veckor skulle reparationen ta, om den alls går att reparera. Mobilbilderna går inte längre att skicka till flickr, och postar jag via mobilen till bloggen kommer de upp på många timmar senare, men oftast inte alls.

Andra bloggar om: foto, kameror

Länkar är bra

Efter tre år bloggande.. är det nu dags att.. ändra koden så att det syns bättre var i texterna länkarna ligger.

Nu blir istället allt som är länkat understruket (antingen eller som gäller). Man skulle egentligen behöva utvärdera och optimera sin blogg och bli bättre på att tagga, etikettera och pinga, och framför allt länka till andras inlägg man tycker är bra. Ber om ursäkt för att jag inte gör det för de flesta bloggar (se bloggroll) läser jag i mobilen i rss-läsare, och det är synd att det inte går att kommentera texter därifrån.

I övrigt söndagskvällnattsångest. Nu borde helgen börja. Börjar komma igång.

Hornsgatan 103

103:an lyser som en orange pelare i soluppgångsljus. Allt annat utom några kolonilotter i Tanto ligger i skugga. Samma på kvällarna. Bara 103:an får all eventuell sol. Där skulle bostäder ligga, inte aptråkiga kontor (eller inte om man vill ha utsikt från datorn). Men tänk er: billiga ettor för ungdomar på 12 våningar. Jag tycker inte att ett enda bygge ska genomföras utan gemensam takterass och lokal med utsikt över takåsar. Varför bo 6 trappor upp i österläge om morgonsolen ändå inte når fram eller i västerläge som nesligt skuggas på eftermiddagarna? Slagskuggans land. Jag betalar för en fyra för att kunna gå ut på en på en solig balkong några veckor om året.. är man idiot eller?

Borde skaffa båt.

Ännu en sömnlös

Hoppet ställs nu till att vi är på rätt sida om året och att man kan börja cykla utan att frysa om fingrarna. Ska kolla in hur solen faller på en husgavel över gården dit jag kanske kommer flytta, sen får det vara nog för denna.. morgon.

Hur ens skrivbord ser ut

Tänk om det vore så väl att skrivbordet berättar vem man är och inte hela ens hem. Och mitt ser ut som Hakkes, typ.

Skrivbordet både hemma och på jobbet röjer jag undan på för att slippa distraheras. Högarna blir högar på andra ställen istället. Varenda tillgänglig yta i varenda rum är belamrad (fast inte bara av mig). Att plocka bort hela möbler, som bord och hyllor och göra sig av med grejorna som då inte får plats, trodde jag en väg att få lite luft. Sagt och gjort. Men så finns det golv också. En fin och plan yta att lägga eller slänga saker på ju..

Nu tittade solen fram. Då kan man titta ut över och tänka på att ljuset gör allt. Åtminstone för ett foto.

Man somnar av P1

Har radion på men HÖR inget av vad de säger. Det handlar om soldaterna som vittnat om tortyrliknande metoder, och ansvarig militär intervjuas av reporter, men båda saknar melodi i talet och verkar inte vilja diskutera det här, och de har alldeles för lång sändningstid. Hjärnan kopplar in sig på andra frekvenzer. Och varför har jag ingen fjerk till radion? Sitter fast i sängen men en tung laptop på låren. Kommer inte loss för att göra kaffe heller. Kommer somna sittande.

Väntar på hjälp från dottern..

Kvitter

Vilt morgonkvitter från tantolunden. Låter som reunion efter en lång lång vinter.

Och där sitter den fast. Min daim.

Växlade tjuga av man på perrongen. La i en tia, trycke 37 och hoppades den bakre skulle puffa ut den främre. Donk-donk. Så nu har jag ätit två mellan kista och västerbroplan. Ännu inte hemma..

Utsikt från eken

Överdrift och underdrift

Dottern säger ofta att jag överdriver, fast jag så snällt ofta tonar ned mig själv så att andra får glänsa och tävla. Jag orkar inte det. Jag underdriver.

Berättar inte alltid hela historien, och vissa saker berättar jag aldrig, utom för helt okända personer, som kanske varit med om liknande saker och en och annan som jag litar på, som inte berättar vidare. Historierna i vår familj är så konstiga och ouppklarade att man knappt vågar knysta, för då tror folk att man hittar på eller är mytoman.

Det blev bättre när jag handlade - och framför allt åt lite mat.

Det här med uteslutningsstämning - som jag ofta känner - är att jag sett mobbing på nära håll och dissar stämningar där man har själva exkluderandet som bärande idé. Individer i nån slags utbytar-och-dela-upplevelse-gemenskap är min favoritidé. Inte klickar av tysta och possessiva solitärer i par.

Plats i solen eller social Skunk

Plats i solen eller social skunk

Satt och skrev både länge och väl igårkväll och såg en otrolig solnedgång från Eken bar på hemvägen, och en aningen bättre hade den varit om jag själv haft en plats i kvällssolen på stolen, och känt mig mindre ensam. Inne på toan spelades en låt som fick tårarna att drypa.

Tänkte på svt-programmet Kobra - som handlade om dofter, där parfymproffset Sissel Toolas i ett av inslagen berättar att hon ibland kan stänka på sig en viss doft som får folk att backa undan, bara lite, lagom lite för att hon skulle få ha lite eget spejs omkring sig när hon är ute på mingel och inte vill ha folk för nära inpå.

Jag upplever ofta att folk backar, och att det ofta den feed-backen jag får hålla tillgodo med, vad jag än gör. Jag borde inte misslyckas så katastrofalt socialt, där jag borde få en bättre kontakt - och allra minst där jag till och med skulle kunna vara en en bra vän, en kul resekompis, eller till och med potentiell samarbetspartner eller kund till dom jag träffar.


Jag har förut trott att bristen på feed-back eller reaktion mest beror på att jag umgåtts med så karismatiska personer att jag själv hamnat i slagskuggan, men tror nu att de karismatiska drottningkompisarna mest gjort att jag ändå lärt känna nytt folk och trott att jag är med, och kunde inbilla mig att de andra var intresserade även av mig och mitt sällskap.




Var på ett efter-konferensen-mingel igår. Utmanar mig själv att delta istället för att fly fältet. Några hälsar inte, fastän vi träffats förr, nån säger nåt artigt men jag vet att de snabbt går vidare till flocken. Mingel är inte en bara en konst när folk samlar ihop sig i mutual nytta, det är nästan en omöjlighet om man inte har ett tydligt ärende eller har med sig ett gäng kollegor. Då minglar man med dom man redan känner, och så ser det ut att vara ett minglande - utan att vara det.


Jag kanske stinker av o-succé, och de ser inte på ytan att jag är jätte-rik och kanske äger hela Stureplan eller nåt, för folk flockas där de känner att de själva har mest nytta, och mig har de uppenbarligen ingen nån nytta av.

Jag är helt enkelt inte speciellt välkommen, och jag sörjer det. Det kanske är en kollektiv sorg att förlora den lilla attraktionskraft man kanske hade, att det har med ålder att göra. Kanske jag bara inbillar mig. Kanske är det från 45 och uppåt som man blir misstänksamt gammal och ifrågasatt i det sociala livet. Som barn och tonåring var jag inte alls utmobbad, jag var van att vara en i gänget, en som vågade saker, och som till och med var välkommen i andra gäng också, för att jag tyckte att det var kul att umgås med kontrahenter när det gällde åsikter och diskussioner.

Just känslan att jag får att andra är totalt likgiltiga och att det inte spelar någon roll om jag finns med eller inte gör mig väldigt låg. Ingen frågar och ingen har tid. Och själv vill man ju inte heller vara bara "funktion" även om man kan vara av nytta. Man vill att folk ska tycka om en. Som man är. Man måste bjuda på sig själv, säger folk. Göra sig. Glänsa. Hjälpa till. Hitta på saker. Vara den som arrangerar, få med sig folk, drar ihop, boka in.


Egentligen tror jag inte att jag stinker, så luktkänslig som jag själv är. Jag tror inte att jag är fulare (utom de utstående öronen kanske), eller mindre intressant. Ofta är jag en hyfsad lyssnare och ställer frågor så att andra får berätta mer. Jag kastar mig inte över folk, diskuterar gärna, är artig, svarar på tilltal, skojar, förföljer inte, utnyttjar inte och snålskjuts. Men nånstans utstrålar jag nåt som andra skyggar bort från. Jag ser kanske arg och ledsen ut fastän jag inte är det.

Men ledsen blir jag ju. Alltmer.

Man lider

En förälders absoluta mardröm, det som hände Engla och hänt eller närapå hänt många fler med henne. Det värsta är att det går runt fler såna här pervon, och betraktas som beskedliga tills de slår över och flyttar sina gränser ännu ett steg åt helvete. Och det kommer hända igen.

För mycket av den riktiga skiten går att gömma under ytan, och de runt omkring, vi alltså, har ett ansvar att upptäcka. Speciellt män - som har en chans att känna till vad män de möter har för knasfixeringar, och reagera mot våld och utnyttjande.

Men i detta land av glesbygd och glesa stadshålor syns bara ordning och reda. Det fula är så jävla lätt att stänga dörren om och inte låtsas om. Folk tror ju inte på att det kan drabba de egna, och blint. Och andra gånger planerat eller till och med beställt. Det finns inte en tjej som inte från tidiga år får höra om alla hot. Men ändå är det farligaste att folk stänger in sig och blir rädda för då blir det ännu farligare därute.

Äcklig odlingsskog

Tåget glider långsamt genom äckliga kalhyggen däremellan och dyngigt skunkland mellan gårdarna. Folk kan gömma sig och odla föreställningar om sig själva och vad de borde ha rätt till utan att ge nåt själva.

Söderut

Årstabron söderut med tåget. Min plats tagen av tjej med skrikande bebis. Sitter som på nåder lite här och där nu. Tog fel jeans och har bara ett par med mig. Kommer väl inte bli insläppt på hotellet..

Bästa timmarna ingen lek

De bästa timmarna är alltid efter lunch, och efter midnatt. Går man upp vid lunch så är man faktiskt rätt pigg vid midnatt och har natten på sig. Sova 5-12 är helt okej. Eller 4-12, 3-11, 2-10, ännu bättre. Oftare blir det sova 4-9, vanliga vardagar, sova längre till helgs.
Men att gå ut på stan den här tiden en lördagkväll är.. det är ingen lek.

H-h-hinner inte

Nej, jag hinner inte skriva. Prat-prat-prat har det varit, hela dagen och halva kvällen. Mor och syster vinner hästlängder i vem-som-får-prata-mest-tävlingen, men en talare kräver sin lyssnare. Eller hur.
När jag loggar in på datorn har jag cirka tio ställen jag måste kolla av standard, bara kolla läget. Mail, facebook, bostadsbytarlarvet, etc, etc. Tror jag att jag ska kunna få en 4:a och en 2:a på St Eriksgatan? Men bra skulle det ju va. Tänk att efter lantislivet här vid Tanto att flytta till en våning med T-banestation och värsta Hemköp i huset...

Tiden torkar och fryser inne

Jag känner det faktiskt så, att jag lider med vintern och eldar med min tid. Vintrarna känns som bortkastade. Det som är naturligt, som att ta en fika i skuggan på torget på väg till någonting, är en enorm lyx för oss. En varm kväll på balkongen under flisfiltarna - och vi yrar.

Aprilväder heter det ju

Det är nån slags kollektiv frustration nu. Den där jävla våren måste komma innan vi går under. Folk yrar om vår när det är 8 grader och solen tittar fram, och samma gör jag. Sen kommer snön och cykelsadeln blir nedisad och helt olockande att sätt sig på. Fick lite hopp när första trädet i utsikten fick skott i fredags, men nu.. irk.

TioårsKoll funkar inte

7 små anteckningar på två år. Har suddat och ska ge boken till någon den passar.

Knasbokning till Berlin

Nu har jag gjort det igen. Knasbokat. Köpt en flight från Barcelona till Berlin. Tänker att jag ska till Barcan på musikkör under midsommarhelgen, sen måste jag vila, och sen vill jag nog till Berlin och lite gatufest. När jag kan åka ner till Barcelona vet jag ju inte, inte heller vad jag vill efter Berlin. Roskilde, hem igen, Ios? Inte helt fel plats att välja att åka vidare ifrån.

Latte-galen

Jag menar inte latte. Jag dricker espresso med en liten skvätt mjölk i, typ cortado. Eller direktbrygger mitt Zoéga med tratt. Orkar inte längre beställa espresso på stan för allt tjafs. Nä, det är inte en cappuccino jag vill ha.. nej, inte en macciato. Och så vill de ha 5 spänn extra för 1-2 millimeter mjölk. Det är nygjort starkt och gott kaffe jag vill ha, med en liten skvätt mjölk i. Pytteliten.

Jag menar latin. Såg Latin Grammy awards från 2007 på tv igår - från Las Vegas typiskt nog - och hörde Ricky Martin säga ungefär: ~ fortsätt vara stolta för spanskan, den är vårt språk, men lär er engelska också. Stora behållningen var Calle 13 från Puerto Rico, och trumsektionen som gör en så glad att se. Det är så ballt och det är livet i oss, och man känner det speciellt om man har en sån slags orkester framför sig på gatan.

Jag måste lära mig spanska också utöver engelskan. Bara curason räcker inte. Vi småspråkingar har ändå en viss fördel i att tvingas lära oss ett eller flera världsspråk. Den spanskspråkiga kulturen är så stor och (lika) självgod och (lika) självförsörjande som den engelskspråkiga, att de inte behöver lära sig andras språk. Så vägen till ingångar (utöver musiken) är bara genom språket.

Nu blir det juni

Kan bara glädja med själv med att inte göra som vanligt. Brukar jobba hysteriskt inför midsommar, ha jobb kvar veckan efter, tvingas ställa in flighter, inte orka Roskilde, bli sjuk i Grekland. Punkt. Och sen ha rehab på balkongen hemma i regnet till tonerna av Pride.

I år, hör och häpna, blir det semester i juni. Jag ska inte vara i Sverige under den stora lyckas-med-avslutningar-och sommar-hysterin. Jippi!

Glädjande ungar

Det händer ju att min dotter kommenterar eller till och med shanghajar min blogg, och till slut hittade sonen också hit. Tänker att jag inte ska länka till ungarnas bloggar eller kommentera där eftersom de säkert tycker att jag är för pinsam.
- Du är ju inte pinsam, sa dottern. Ärligt.
Och sonen bad mig igår länka till hans blogg.
Ja, tänk vilket elände det skulle vara att vara i konflikt med sina barn.. eller att de inte ville veta av mig.

Diskussioner bäst med yngre

Så är det bara. Det är roligare att prata med folk som gillar att diskutera. Många är mer hemuler och tar egentligen till sig vilken ordning som helst, bara den har ett system de förlikar sig med. Det gäller bara att se till att inget ruckas på och att systembygget snarare förstärks än ifrågasätts.

Men just nu är det för sent att diskutera religioner.

Från en diskho

Det så kallade microbloggandet sprider sig som en löpeld. Man håller sig till sitt ämne.
Ett nytt tillskott är diskhoblogg på diskho.se.

Diskhoar är inte så triviala som man först kanske kan tänka sig.

Andra bloggar om: diskho

Tillbaka till ruta 2

Ibland läser jag texter som slutar ungefär "det ni kanske inte visste om ... är..".

Nähä, tänker jag: Från att inte ha vetat att människan inte ens finns här i världen får jag veta någon liten anektdotisk detalj från personens vilda liv i ungdomen på interailresan eller studenttiden i USA, och man förstår att nu är det verkligen andra bullar och slut på det roliga.


Dalagatan med Eastmaninstitutet och Vasaparken i bakgrunden.

Det ni inte ville veta om mig (hrm.. eller redan vet) är att och att jag för evigt kommer ha födelseort HÄSSELBY i versaler passet. Där bodde jag, skriker jag ju varje gång jag åker förbi med tunnelbanan, i punkthuset längst bort på tredje våningen. Och hela intresseklubben antecknar varenda gång, en gång om året.
I 2,4 år bodde jag där, och när brorsan födde flyttade vi in till stan, till Mannen-på-taket-huset, där vi ibland lekte kull på taket (däruppe ja) - eftersom nån unge alltid lyckades hitta den åtråvärda vindsnyckeln.

Bodde nästan hela 60-talet vid Odenplan. På bilden står jag vid pappas bil med en tant, och tanten är min då typ 22-åriga moster. Tänk er. Man var vuxen lite tidigare då, och så fort man blev gift blev det små tjuriga barn som störde.

Nu är det inte helt omöjligt att det blir byte till Vasastan. Lattemorsorna vill ha större och barnvänligare - på väg mot villan. Precis som mina päron gjorde. Liten liten i förort, nåt i stan, ännu större i stan, och så jävla villa + skilsmässa, och liten liten igen.

Andra bloggar om: Stockholm, Odenplan, Mannen på taket

Tjocklek och storlek har ingen betydelse

Jag undrar varför de bråkar om vem som har minsta och tunnaste?

För mig - som verkligen verkligen bara väntar på att kunna dra iväg på mitt mobila och högst omanliga liv - vill ha en behändig pyttedator som kan ersätta tidigare palmpilotar som tappade all info när de laddade ur, släpbara pc:ar och oflyttbar stationära, vidriga anteckningsblock, kassa pennor, tidningar och böcker... jag läser ofta hellre direkt på skärm.

Jag är helt enkelt bara intresserad av en stabilt fungerande, snabb och alltid uppkopplingsbarhet dator som inte väger nåt. Som tål användning. Som fungerar ihop med kamera, mobil, ipod, diskar osv. Inget annat. Att mångfunktionella spelare/mobilerna faller bort är att jag framför allt vill kunna skriva på tangentbord, eftersom det går 10 gånger snabbare för mig än att skriva med båda händerna och alla fingra på tangentbord än med tummar, pek- eller tryckskärm eller penna.

Jag vill kunna ha den som en bok- eller tidningsläsare, som en spelare för program, musik, filmer, och som ett fönster och kommunikation utåt. Ska det vara sååå svårt?

Kallt stål

Nä, nu går det för långt med nymoralister och arbetlivsshetsare. Det är som att frihet bara gäller vuxna, medan barn och ungdom ska pressas in en skolmall som borde ha gått i pension för många många år sen.

Vad är det för liberalt med att inte tillåtas göra saker i egen takt och vara tvungen att göra skolan i ett enda svep, med samma plan för alla. Så får man kunskap, försöker de inbilla oss. Så vet man snarare var ungdomarna är. Hat. Folkhat. Det ska bli svårare att klara grundskolan, kraven ska höjas och därmed ska fler komma igenom grundskolan, eller? Och det ska vara svårare att komma in på gymnasiet. Ingen ska komma undan eller få andra chans.

Så får man en viss mängd som inte har lära-till-prov-minne, och som kan fylla upp vakanserna i vårdjobben sen, och resten kan fylla upp efter alla ingenjörer och tekniker som går i pension snart. Jag känner igen det från när jag gick ut gymnasiet och de drog in radikalt på utbildningsplatser och krävde skithöga betyg för precis alla universitetsutbildningar - för att vi skulle ut och jobba i barnomsorg, äldrevård, chokladfabriker och städa på tåg.

Jag tycker de nya gymnasieplanerna hade passat bättre idag, 1 april, än igår. Det handlar bara om kontroll och en livsstil som kontrollfreaksen kan kontrollera, mäta, diagnostisera, inte om kunskap på 2000-talet. Pluggskola för betyg ger inte kunskaper. Det vet vi ju. Det ger bara betyg. Man pluggar för betyg och det enda som sen finns kvar är just betygen. Inte kunskapen.

Stenålder. Nä, jag hoppas de unga vågar skapa egna företag och kan använda sin idéer på nya sätt. Industrialismens arbetsschemor och mätningshets har gjort sitt.