Dom verkar finnas. Dom lyckliga. Några känner man. Några som varit glada typer sen dom föddes och lyckats hålla känslan kvar till 23. Andra tuggar sig fram mer målmedvetet, mellan arbets- och träningspass, hårt hållna av sig själva med inprickade belöningar i sitt system.
Det känns som folk håller på att bli såna galna och självgoda lutheraner här i landet, som bara kan göra rätt och andra fel. Hårt hållna till vardags - eller kontrollerat utflippade (på rätt sätt med rätt folk alltså) när det är påbjudet. Men mest är det hårda tag och självtuktning som gäller.
Nästan lite läskigt, tycker jag. Som min morfars generation. Samla på hög, bara se till egna fördelar, snåla mot andra, bända barnen rätt, jobba hårt och titta rakt fram, sköta sin fysik till punkt och pricka, hata grannar, peta i siffror, bokföra och dokumentera precis allt.
Eller är det mer en slags mani man ser, en desperation att inte passa in eller vara ensam, så att man ser till att inte ha nån tid att känna efter och testa vad man passar för och vill göra. Man kastar sig istället över nya arbetsuppgifter, nya personer, nya uppdrag, och trots sitt slit känner fartvindar, att man är på rätt väg och får kvitto på att ha gjort rätt.
Jag undrar ofta vad som egentligen driver folk. Det är tabu att fråga. Bara journalister får det i sina intervjusituationer och det är så befriande när Janne Josefsson helt lugn säger
~ jaja vi har hört det nu, men vad är du ute efter egentligen, vad vill du ha sagt?
Du har en enastående förmåga att beskriva verkligheten på ett sätt som ingen annan gör !!
SvaraRaderaEtt otroligt intressant inlägg.
Håller med om mycket.
Men oj, tack.
SvaraRaderaIbland känns det som jag fastnat på nåt tonårsaktigt trotsstadium. Jag kan vika mig av plågor när tråkfolket blir tolkningsföreträdare för vad som är normalt. Kanske är jag bara lat. Tycker om det goda livet. Vi är itutade att det ska arbetas så jävla hårt. Delade vi mer på jobben och ansvaret för varandra skulle ALLA ha gott om tid.
Jag tror inte du är lat, däremot tror jag du ser med ögon som ännu inte blivit fyrkantiga.
SvaraRaderaOch så tycker jag att det är synd att ditt inlägg så snabbt halkar ner dit folk inte orkar bläddra.
Det talar till mig eftersom jag befinner mig nånstans där på kanten, dras in i det lutherska självtuktandet men kämpar för att få vara någon annan samtidigt.
För mig är det en kamp hela tiden.
Man skulle ju kunna publicera med färskare datum, även om det är mot reglerna i bloggosfären..
SvaraRaderaJag är väl fram och tillbaka över gränsen, just för att jag är så trött på att bo i kaos, tyngd under för mycket av andras prylar och samlingar, och pga det här med bostadsrättsbildandet här.
Jag vet inte ens hur jag skulle vara att bo själv, hade bara ett knappt halvårs slot-tid som ung vuxen innan mannen bestämde sig för mig, som han uttrycker det, och jag hann aldrig börja något eget, och valen blivit annorlunda. Det är som att jag nu återvänder dit till 20-årsålder, och är i samma typ av uppbrottsstämning som min dotter.
Framför allt, men det väl jag inte säga så högt, så tycker jag den här präktiga svenska stilen inte bara är tråkig och materialistiskt fixerad, utan också extremt pinsam, när vi tror att vi är till moderna och urbanana, men inte kan acceptera att folk är olika. Det är som att vi aldrig fått lära oss konsten att leva livet, även om det bästa är gratis, utan mest bara sliter, släpar och strävar. Det är en jävligt jobbig social värld som man tagit in barnen i. Så hårt tryck på att lyckas.
Nu ska jag gå och köpa tvättmedel. Och ta en öl på puben på vägen hem, kanske.