Konstigt läge

För första gången på 100 år verkar det som att jag har semester.
Det är ju kul på sätt, speciellt som man inte ens hunnit fylla 55 och har 10 eller 30 år till pensionen. Iscensättningen skev.
De flesta mår bra att något bra att göra som de gillar. Genom alla år, från dagis till hospis.

Nu är det inget åskmoln från jobbet som hänger över hela sommaren, och jag vet så väl att jag inte är av sån kaliber som kan passa in där ändå. Jag är kantig där de vill att man ska rulla, och jag rullar med hög fart och energisk iver där jag inte alls behövs.

Meddelade förra julen och nyåret, med allt skruvat firande för andras skull, och andras vanor, och  andras traditioner, att i år, 2012, är jag inte med på det. Att ladda upp i veckor för något som andra bara vill ha "avklarat" på en kväll är ett avslutat kapitel.

Många arbetsmyror anser att man antingen jobbar och sliter - eller är ledig och unnar sig någonting litet och njuter.

Så har det aldrig varit för mig. Jag vill göra saker ordentligt och i min egen takt, men vill sällan ha bråttom eller börja för tidigt.

Tjocklek och storlek har ingen betydelse

Jag undrar varför de bråkar om vem som har minsta och tunnaste?

För mig - som verkligen verkligen bara väntar på att kunna dra iväg på mitt mobila och högst omanliga liv - vill ha en behändig pyttedator som kan ersätta tidigare palmpilotar som tappade all info när de laddade ur, släpbara pc:ar och oflyttbar stationära, vidriga anteckningsblock, kassa pennor, tidningar och böcker... jag läser ofta hellre direkt på skärm.

Jag är helt enkelt bara intresserad av en stabilt fungerande, snabb och alltid uppkopplingsbarhet dator som inte väger nåt. Som tål användning. Som fungerar ihop med kamera, mobil, ipod, diskar osv. Inget annat. Att mångfunktionella spelare/mobilerna faller bort är att jag framför allt vill kunna skriva på tangentbord, eftersom det går 10 gånger snabbare för mig än att skriva med båda händerna och alla fingra på tangentbord än med tummar, pek- eller tryckskärm eller penna.

Jag vill kunna ha den som en bok- eller tidningsläsare, som en spelare för program, musik, filmer, och som ett fönster och kommunikation utåt. Ska det vara sååå svårt?

Ät, drick och var glad

Piggnade till när jag gjorde PRfekts blogtyptest som Annika Tiger tipsade om.

Textanalysen indikerar att författaren (jag alltså) tillhör tempramentet
Improvisatörer (SP) >>
och är av Jung-Myers typen ESFP >> Festfixare

Jajamensan. Egentligen så..

Jag har inte somnat av utan tvärtom grinat för ingenting (ostädat och kaotiskt hemma), oroat mig för barnen i jämna doser mellan son och dotter, gormat omkring och bråkat med folk på jobbet i oväntad omfattning, klippt mig för första gången på två år, och så varit på hysterisk teknokryssning med MondayBar.

Det var alltså (kanske) bara jag som var hysteriskt stressad när jag gick på båten efter en rekordförsenad start hemifrån, och utan egentligt hopp om att hinna med båten ändå tog mig i kragen och tog en taxi på Hornsgatan som gick åt fel håll, och u-svängde med en taxiförare som skakade på huvudet åt hela projektet att hinna. Men, men med hjälp av blixstsnabb interpolering mellan hans bilkörningskunnande och mina cykelerfarenheter från att ha cyklat mellan söder och jobbet i Värtahamnen under sex år så kom vi fram till nån slags port där det stod folk och rökte cig.

.. och taxiföraren fick riktigt ordentligt med dricks både för en lyckad körning och hans lugnande snack att det aldrig gått så snabbt genom Stockholm och att vi hade tur med grönt ljus och att han lugnande sa att jag hade gott om tid vid terminalen: hela 3 minuters marginal.

Sen gick det på i rätt fartigt tempo tills jag fick sova i 12 timmar i en mörk cell (hytt utan fönster någonstans i båten) och vaknade som en rätt ny människa med hyfsad hår, och verkligen kunde uppskatta folket på båten några timmar till. Måste göras om.

Har gjort mig den erfarenheten att tiden verkligen inte räcker bättre för att man jobbar typ deltid. Man ska göra lika mycket på jobbet fast på kortare tid och klämma in nån slags rehabtimmar i det hela också.

Drevet går medan var man tiger

Drevet går kallas det när journalister i brist på annat jagar någon individ utför stupet för att få uppmärksamhet själva och kollegornas beundran. ~ Jo, för fan, vad trist det varit på sistone.. vi får väl dra till med nån publik hängning igen, vad har vi?

Det är ju lättare än att googla runt lite på vissa ord och där lätt hitta de öppenhjärtiga, snarare än att hitta i mörklagda områden där de riktiga bovarna och banditerna håller till, och där man riskerar att sätta sig själv och sin familj i fara om man pratar för högt.

Lata är vad dom är. Och så ska de leverera till spalterna, det ska fyllas upp även om det inte finns något att berätta.

Självklart finns alla sorters journalister, och jag träffar både stillsamma bakomkulissernaskribenter som bevakar ett visst ämnesområde, och de som gång på gång berättar var de jobbar och vilka dom träffat eller känner, och som anser sig vara "riktiga" journalister.

Tänk att få sparken för att man varit öppen i sin egen privata blogg, för att man tyckt eller skrivit något, kanske hasplat ur sig något.. och så sitter någon vän av ordning där på jobbet och går till cheferna och.. och så ligger det där man skrivit och skvalpar i alla cacheminnen, i all evighet, hur raderad källan än är.

Problemet är gammalt. Och det är alltid värre att vara... hrm, knaster knaster. Just det, man får vara mycket noga med vem man kritiserar eller avslöjar och inte minst vem eller vad man driver med eller skojar om. Humor får bara stå-uppare stå för, men även där finns gränser och tabun, som givetvis är de mest tacksamma områdena att röra om i - på egen risk.

Bäst att hålla käften va. Som de flesta gör på mitt jobb. Det tigs så mycket att man blir ansedd som bråkmakare om man över huvud taget har en åsikt om nån skitsak.

Det är väldigt obehagligt när man känner att något är i görningen, och att man troligen snart ska få sparken, eller nåt. En del blir avtackade och går vidare till nya jobb och får tal och blommor medan andra bara slutar från enda dan till den andra utan någon som helst förklaring.

Mitt andra hem

Lite hängig, rekordacceleration, sjuk. Två veckor lite drygt räckte kraften från Thailand.

Har roat mig med att kolla husvagnar och jättefinatält. Det lutar åt tält. På nåt sätt känns det nu lite extra skönt att dricka upp kaffet och ha en riktig säng att krypa ner i med min kassa skrovliga hals och tunga huvud.

Tälta kan man göra på sommaren.
Nu ska jag visa mitt tält från sin sämsta sida efter en fuktig festivalnatt:



I mycket ett gömsleaktigt tält som ingen verkar se, men rymligt och soligt orange inuti. Varit grönt. Numera mossfärgat. Ingång från två håll, plats för 2 eller 3. Inköpt 80-81.

Fui chi

Eller vad den nu heter den där kampen om att få rätt styrka och energi i hemmet. Här sov jag inatt i alla fall. Platsen i hemmet där folk bara somnar.

6 positiva saker

Nu ska jag tänka positivt:

1. Musiken helt okej
2. Jag är ledig både idag och imorgon
3. Vi är på rätt sida om året och det kan bara bli.. bättre.
4. Jag är nästan klar med räkningarna och försöker se mig som ekonomiskt oberoende
5. Jag har inte bundit upp mig för nåt bostadsrättsköp och har inte en enda skuld
6. Jag kan kanske hitta på nåt kul ikväll. Får vara glad att jag kan och får. Om jag vill.

Tänker på alla dom år jag inte fick. Nu släpper jag det.

Skräckfilm på tv

Har du själv vågat kolla vad som finns under soffan?

Grälla regnjackor och promenadisar

Gnälltanten under fyllde inte 60 eller 70 häromåret. Hon fyllde 50. Konstigt. Hon beter sig mer som min mors generation. Utan att nu gå in på några shablonbilder, som det där stubbade håret eller den pageaktiga permanenten, de stadiga promenadskorna, de höga jeansen med säckiga lår och konstigt grälla regn(?)jackor med stora fickor på.

Det är kanske då det händer, pang bom, när man fyller 50. Att man tappar sig själv och måste hålla stadigt i allt och inte tål avvikelser och måste ha mintgrön jacka för att kunna hitta den. Synapserna kollapsar och blir allt färre och man går alltmer i samma banor, som bara blir djupare och djupare.

Fast för far min var det ungefär då det nya livet började. Det var då han sa upp sig och började med sånt han tyckte om istället. Det är ju ingen garanti för att allt ska bli bra, men om man åtminstone i jobbet jobbar med något man är intresserad av då blir själva tiden ett värde, inte inkomsten av den.