Plats i solen eller social skunk

Satt och skrev både länge och väl igårkväll och såg en otrolig solnedgång från Eken bar på hemvägen, och en aningen bättre hade den varit om jag själv haft en plats i kvällssolen på stolen, och känt mig mindre ensam. Inne på toan spelades en låt som fick tårarna att drypa.

Tänkte på svt-programmet Kobra - som handlade om dofter, där parfymproffset Sissel Toolas i ett av inslagen berättar att hon ibland kan stänka på sig en viss doft som får folk att backa undan, bara lite, lagom lite för att hon skulle få ha lite eget spejs omkring sig när hon är ute på mingel och inte vill ha folk för nära inpå.

Jag upplever ofta att folk backar, och att det ofta den feed-backen jag får hålla tillgodo med, vad jag än gör. Jag borde inte misslyckas så katastrofalt socialt, där jag borde få en bättre kontakt - och allra minst där jag till och med skulle kunna vara en en bra vän, en kul resekompis, eller till och med potentiell samarbetspartner eller kund till dom jag träffar.


Jag har förut trott att bristen på feed-back eller reaktion mest beror på att jag umgåtts med så karismatiska personer att jag själv hamnat i slagskuggan, men tror nu att de karismatiska drottningkompisarna mest gjort att jag ändå lärt känna nytt folk och trott att jag är med, och kunde inbilla mig att de andra var intresserade även av mig och mitt sällskap.




Var på ett efter-konferensen-mingel igår. Utmanar mig själv att delta istället för att fly fältet. Några hälsar inte, fastän vi träffats förr, nån säger nåt artigt men jag vet att de snabbt går vidare till flocken. Mingel är inte en bara en konst när folk samlar ihop sig i mutual nytta, det är nästan en omöjlighet om man inte har ett tydligt ärende eller har med sig ett gäng kollegor. Då minglar man med dom man redan känner, och så ser det ut att vara ett minglande - utan att vara det.


Jag kanske stinker av o-succé, och de ser inte på ytan att jag är jätte-rik och kanske äger hela Stureplan eller nåt, för folk flockas där de känner att de själva har mest nytta, och mig har de uppenbarligen ingen nån nytta av.

Jag är helt enkelt inte speciellt välkommen, och jag sörjer det. Det kanske är en kollektiv sorg att förlora den lilla attraktionskraft man kanske hade, att det har med ålder att göra. Kanske jag bara inbillar mig. Kanske är det från 45 och uppåt som man blir misstänksamt gammal och ifrågasatt i det sociala livet. Som barn och tonåring var jag inte alls utmobbad, jag var van att vara en i gänget, en som vågade saker, och som till och med var välkommen i andra gäng också, för att jag tyckte att det var kul att umgås med kontrahenter när det gällde åsikter och diskussioner.

Just känslan att jag får att andra är totalt likgiltiga och att det inte spelar någon roll om jag finns med eller inte gör mig väldigt låg. Ingen frågar och ingen har tid. Och själv vill man ju inte heller vara bara "funktion" även om man kan vara av nytta. Man vill att folk ska tycka om en. Som man är. Man måste bjuda på sig själv, säger folk. Göra sig. Glänsa. Hjälpa till. Hitta på saker. Vara den som arrangerar, få med sig folk, drar ihop, boka in.


Egentligen tror jag inte att jag stinker, så luktkänslig som jag själv är. Jag tror inte att jag är fulare (utom de utstående öronen kanske), eller mindre intressant. Ofta är jag en hyfsad lyssnare och ställer frågor så att andra får berätta mer. Jag kastar mig inte över folk, diskuterar gärna, är artig, svarar på tilltal, skojar, förföljer inte, utnyttjar inte och snålskjuts. Men nånstans utstrålar jag nåt som andra skyggar bort från. Jag ser kanske arg och ledsen ut fastän jag inte är det.

Men ledsen blir jag ju. Alltmer.

Jag tror inte själv att jag är..

..någon speciellt god förebild. Tänkte bland annat på detta denna dysterångestannandagspåsk.

Alla söker visst någon speciell, men jag söker tydligen ett helt jäkla gäng sociala individualister. Har aldrig riktigt fattat att man måste vara med i en förening och ha ett uttalat gemensamt ämne eller intresse.

Borde tänkt på det tidigare. Förresten var jag faktiskt med i båtklubb några år. Det var rätt kul att gå därnere vid vattnet och skrota och ta en öl och snacka skit fina vårhelger. När man däremot låg ensam i snöoväder och skrapade, med 3 ton åldrande trä över sig kändes det inte lika lustigt.

Jag får väl börja gå på möten, helt enkelt, och träffa lite folk. Bostadsrättsföreningsfolk.

Andra bloggar om: bostadsrätt, stadsplanering, livsstil

Chansen att leva här och nu

Efter en dag med radiolyssnande, funderande, bloggläsande, tidningsläsare, skrivande (som är både jobb och eget skrivande och inte publicerat) är jag full av tankar som spretar åt olika håll. Har haft ångest hela dagen och hela kvällen. En blandning av att armarna domnar, fladder i magen där varje hjärtslag slår hårt. Det är väl helgångesten som kommer ångande med sin brist på nåt bra socialt liv, och brist på bra kompisar, fest och glam. Folk försvann när spindeln i nätet gav sig av.

Det är tyst. Närmsta släkten träffas nästa vecka när det är minnesdag för brorsan. Hela påsken känns som vägen dit. Tsunami-tankarna i januari som mörkret då det hände, mars då begravningen var, och nu i april det ljusa minnet av honom och hans födelsedag. Att livet är så kort tänker man inte på så ofta. Att här och nu är chansen vi har att leva och träffas. Tycker folk skjuter upp, som att man gott kan vänta med att ha det bra. Bra kan man ha det sen, när man kämpat lite mer först och fått ordning i ekonomin, i garderoberna och på prylarna.

Jag tycker det är sjukt.
Jag har inte nånstans att ta vägen.

Däcka

När ens barn är ute och man hör ambulansen tuta förbi så fastnar hjärtat i halsgropen, ofelbart. Fastän de är 19 eller äldre. Minns när man var sen till dagis och man hörde ambulans och sirener. Och vad man sprang i panik mot dagiset. Dunk-dunk-dunk.
Jag försöker tänka att vi bor rätt nära Södersjukhuset.. nej, man är lika mamma-störd år efter år. Tänk att bara komma hem, lägga sig på kudden och lugnt och välförtjänt somna efter en riktigt lyckad dag.

Trötta funderingar

Efter en hel dags funderande över varför jag är trött och hängig kom jag på att det kanske är så dags för drypande oinspiration, depp och liknande ett par dar eller fem.

Så funderar jag över folk.
Som en bekant, som hamnade mellan bostäder, och inte har nånstans att bo, och inte vill berätta hur hon klarar det eller var hon befinner sig sen en månad. Hon förstår inte att jag tycker att det är ett förtroendesvek.
Och så är det så typiskt svenskt att inte kunna be om hjälp. Man ska bita ihop och låtsas som det regnar, och vara lika duktig som vanligt. Man vill inte vara en belastning. Alla ska klara sig själva.

Folk som blivit svikna märker inte när de sviker själva. De har ego-alibi. De tror alla har det så mycket bättre och har därför rätt att sätta sig själva i totalcentrum - eftersom ingen annan gör det.

Nej, föräldrar får inte sticka ifrån sina barn, det är bara så. Det handlar nästan alltid om att det är en eller båda föräldrarna som lämnat sin unge i sticket på ett eller annat sätt. Det är svårt att bli bortstött som vuxen, men då har man så många förklaringar att ta till i bagaget och kan se att det är andra som har problem som drabbar en. Som barn har man inte det.

Svar från balkongen?

Hoppade stolen hit? Den stod till vänster om bordet, långt utanför bild.

Dras inte till det ockulta, men har grubblat lite. Hur kunde brorsan falla så illa? Hur kunde han falla över ett så högt trappräcke? Inte ens en asfull person skulle kunna trilla över av misstag, och ett självvalt hopp från en så låg höjd skulle knappast ha dödlig utgång. Så polisen har utrett i fyra veckor. Själv lägger man pussel av de små bitar man har.

Oberverade idag att en av balkongstolarna hade flyttat sig en meter. Från att ha stått normalt, med stolsryggen mot husväggen i vintervila, till att ligga vält med ryggen i balkonggolvet. Ingen har varit så långt ut på balkongen. När fönstret och balkongdörren flög upp i förrgår natt kändes det lite ruggigt. Speciellt som det var vindstilla. Frös, tog ett bad. Och där i badrummet kom kom en låt i huvudet. Det var Ted Gärdestads Oh, vilken härlig dag. Och jag kollade texten (som jag förkortar här):

lalalalalalala...

åh såg du mig?
såg du vem det var?

jag hade satt mig ner
när du tog av dig dina kläder
åååå vilken härlig dag

fick syn på svalorna
de kunde lova vackert väder
åååå vilken härlig dag

åh såg du mig?
såg du att det var jag?

(I efterhand är känslan lite av "allt ok med mig, hopp om vår, satt där, såg dig, såg du mig? Och senare, ihop med stolen: "Fattar du nu hur jag föll?" Kanske som när man faller i sömn och handlöst faller bakåt. Det är när man vaknar i fallet som är läskigt, eller hur!)