Dottern säger ofta att jag överdriver, fast jag så snällt ofta tonar ned mig själv så att andra får glänsa och tävla. Jag orkar inte det. Jag underdriver.
Berättar inte alltid hela historien, och vissa saker berättar jag aldrig, utom för helt okända personer, som kanske varit med om liknande saker och en och annan som jag litar på, som inte berättar vidare. Historierna i vår familj är så konstiga och ouppklarade att man knappt vågar knysta, för då tror folk att man hittar på eller är mytoman.
Det blev bättre när jag handlade - och framför allt åt lite mat.
Det här med uteslutningsstämning - som jag ofta känner - är att jag sett mobbing på nära håll och dissar stämningar där man har själva exkluderandet som bärande idé. Individer i nån slags utbytar-och-dela-upplevelse-gemenskap är min favoritidé. Inte klickar av tysta och possessiva solitärer i par.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar