Frusit fingrarna av mig

Frös fingrarna av mig, men bara dom. Idag för kallt att cykla utan handskar, eller helt enkelt för kallt för att cykla.

Tänkte fota något av arenabygget innan det blir större, men kameran låg hemma. Balanserade cykel med kassar från Gullmarsplan. Allt är byggt för bilar. Man får cykla omvägar för att komma upp till Globen och vidare till bron över skamdiket Nynäsvägen.

Fy. Bilar och människor som går eller cyklar kan faktiskt samexistera bättre med enkla medel.

Det som s-s-s-krämmer är att planerarna redan från början dömer ut sina områden som så illa att alla vägar bara ska leda bort, inte till.

Tantlooken

Villinte. Vill inte vara fin. Varken prinsessa, tant, eller fru. Eller vara någon frukost. Tänk. Man behöver varken ha bara ben och pumps eller gå till hårfrisörskan i tid och otid.

Men en ball mössa skulle ju inte skada.

Så fort man tittar bort

Så fort man tittar bort är grävskoporna framme, och sen dyker nåt nytt fult hus med ryggen mot gatan upp.

Postar för mycket

Folk har koll på mig, och det känns inte som att det är nåt positivt. Jag postar på facebook med måtta, tycker jag själv. Flera igår sa att de tyckte jag postade hela tiden.

Jag sa att min febless för cyklar och träd ju är för att det är lätt. Accepterade saker att skriva om. Man får inte skriva om sorg, jobbkriser, utanförskap, kärleksliv eller psykbryt. Inte om man är 53 bast nånting och ska vara i lugnt pysslande retardoläge, inbaxad in i skalet igen.

Nej, det ska man verkligen inte.

Det behövs också, men ibland bara.

Vet bara inte var jag ska uttrycka mig. Och jag vill verkligen inte bara prata problem när jag träffar folk.

Försöker lära mig att fråga mer, så att jag inte ska berätta nåt för mycket, men det är svårt.

Ska träna.

Svara kort och alltid med motfråga.

En mening per dag

Dagens mening var att gå på begravning trots att kontakten med I och hans familj uteblivit i många år, som dels berodde på att H och jag skilde oss, och även om det inte var känsligt för oss så tyckte andra att de inte kunde bjuda in oss samtidigt, och dels på grund av att den som hade barnen inte kunde gå på vuxenevenemang.

Som det var när jag flyttade från min hembygd i 11-12-årsåldern och tappade kontakten med alla kompisar, så hänger det på att föräldrarna fortsätter att hålla i kontakterna trots geografiska och äktenskapliga krascher om ungarna ska kunna behålla sina kontakter.

Kanske går det lättare nu med internet, men man behöver också träffas live.

I:s två yngsta och mina lekte sen de var bebisar. Såg killarna idag, och hälsade på dem, och det gjorde så ont att se dem ha förlorat sin pappa också med vetskap om sjukdom och långt kämpande för livet.

Minnesstunderna behövs även för vänner, gamla kamrater, x, släktingar, kollegor.

Tänkte på det en del idag, hur negativ min mor var till att öppet bjuda in till minnesstund efter brorsans begravning, och hur bra det ändå var för henne att se hur många vänner han hade eller hade haft, gamla klasskompisar, tjejer som varit kära i honom i tonåren, unga och gamla kollegor och den vidare släkten.

Dagar som denna vänder meningen med livet till vad det är: att leva för att leva och uppleva och för och med varandra. (Om än inte i samma bostad ;)

Miniminidrama

Gick på tåget vid Skanstull och hade väntat en stund, men man vet hur det är att komma springande när dörrarna håller på att stängas och det är trettio minuter till nästa.

Snubbe kommer rusande och man ser tunnelbaneföraren bestämma sig för att vara snäll - för en gångs skull - och inte stänga dörrarna precis framför kund/brukare/användare/trafikant, eller vad de nu kallar oss som som ska med. I SL-kulturen är resenärerna fienden.

Ett par står på perrongen och stirrar. De ska tydligen ingenstans, och har inget speciellt att prata om. Så har de plötsligt nåt att säga, tåget vid plattformen har ju stått kvar några extra sekunder.

- Hon såg verkligen blek ut, sa han, om tunnelbaneföraren som tittade ut från förarhytten.

- Mm, svarade hon.

Sen åkte vi andra iväg med tåget.

Säger hemska saker

Säger hemska saker ibland. Som att det inte är någon idé att jag är med längre. Det vill andra absolut inte höra. Och man vill inte att barnen ska veta.

Men å andra sidan är det vårt otroligt ogästvänliga lutheranska prylgalna tråkvardag som jag varit morsa i och lurat in barnen i, istället för att kämpa kämpa för ett annat slags värdigare liv, där man inte hela tiden ska konkurrera på alla fronter eller ge upp.

Det kanske är depression, eller uppgivenhet. Verkar inte som att något löser sig, eller att det går otroligt långsamt och hackigt hit och dit, på ett vis jag inte kan styra. Min stora önskan att slippa den svenska kulturen åtminstone delar av året har helt kommit av sig, och ingen vill ha mig till något av det jag gillar att göra.

Är inte heller riktigt med i den här hela-havet-stormar-leken. Arbetsmarknaden går på nåt sätt ut på att det ständigt ska vara brist på jobben, även i goda tider, så att folk känner att det är en ynnest att få jobba för dålig lön. Det går ut på att alltför många stolar saknas när man träder in på arbetsmarknaden. Men av nån anledning är det så att det sen är helt okej att hålla stenhårt i sin plats, vilket inte gagnar vare sig ung eller gammal. De unga kommer inte in och de äldre tråkas ihjäl av att göra samma sak hela tiden.

Fast en del av oss gillar att ha schema och göra samma hela tiden, hela livet.

Troligen är jag själv sån om jag fick sätta mina egna vanor och tider och kunde jobba med några av de områden jag tycker är kul, och hade några jag kunde behålla för att ha kul. Som mitt fotande. Det är ju helt privat nuförtiden.

Vitlök, gurka och insekter

Hade överflöd av vitlök hemma och en extra gurka. Vad blir det då? Jo, med lite yoghurt blir det till exempel början av en tsatsiki. 6-7 klyftor vitlök, en gurka och 2-3 deciliter yoghurt blev en rätt vitlöksstarkt röra. Två klyftor hade räckt gott och väl, speciellt om man är känslig för vitlök.

Tål det inte speciellt bra, men gillar det. Nu får jag skrämma bort spökena med mig.

Hade geting- och hummelbesök i lägenheten idag. Plötsligt satt det en av varje sort på stora fönstret och stångade mot rutan. Humlan fumlade som i mörker och kom ingen vart och getingen surfade lite uppåt och nedåt, men ingen hittade ut.

Jag gjorde skäl för mitt namn. Cool. Iskall är jag.

Spindlar, welcome, och getingar, dom skrämmer mig inte förrän jag tänker på vad som händer om jag skulle få ett getingstick i läppen eller tungan. Då är det troligen bye-bye.

Tänker mest att det kan vara bra för andra att veta att det kanske bara var en geting, om olyckan skulle vara framme.

Blev väldigt ofta stucken som barn under getingsomrarna på 60-talet. Gick i jordgetingbon och satt på kall diskbänk och blev plockad på taggar. Typ den enda uppmärksamhet jag fick.

Senast jag fick ett stick var det i låret när jag hade min halvtimmes sommarsemester en gång när barnen var små. Egentligen hade jag två timmars ledighet, men det mesta gick till tvätt och fixa en översvämning vid tvättmaskinen. Sånt man minns. När golven var upptorkade och jag la mig på solstolen sprack den. Jag la ut en filt istället och la mig på ett bi och flög upp som ett argt dito.

När jag fick ett stick i Grekland var det lite värre. Folk var förfärade över effekten. Det var bara på höften det. Läkaren skar bort den skadade huden och jag fick inte bada resten av Greklandssemestern. Fast jag vet inte om det var en insekt eller kanske nån typ av manet i vattnet.

Jag var väl runt 20 när jag fick ett getingstick på översidan av handen som fick hela armen att svullna upp till en oigenkännlig stock, med vanliga känsel ersatt av kall domning ihop med enorm och hettande klåda. Det tog veckor för armen att återgå i vanlig form, men då var inte allergier nåt någon visste så mycket om.

Nu ska jag kolla att anapensprutan ligger där den ska.

Brorsan skulle fyllt 51

Håller inte reda på min egen ålder. Brorsans är däremot lättare att ha koll på, för han föddes 1960, och det är lätt matematik. Idag skulle han ha fyllt 51, men han dog när han var 44.

Det var lite efter det jag startade den här bloggen för 6 år sen drygt.

Vi var fruktansvärt knäckta, och rädda.

Världens snällaste kille mosad mot asfalt.

Hur kunde det ha gått till? Han som aldrig gjort en en mygga förnär.

Hjälpte bara alla.

Eller? Vem vet hur saker är. Egentligen är.

Han berättade inte för oss (syrrorna alltså) om dem, och inte för de andra om de tredje. Minst 5 olika tårtbitar som inte skulle ha någonting med varandra att göra.

Familjen skulle man hålla lugn. Gamlingarna orkar liksom inte verklighet. De är ju ändå så oroliga.

Vi blev spillror på olika sätt. Det värsta från barndomen kom flygande tillbaka, skilda föräldrar kunde inte komma överens, ens om sin sons begravning, tiden stannade, surrade svart på tomgång.

Men nu förstår jag ju att jag inte fick hjälp, och att den hjälp jag skulle behövt för att navigera och göra rätt med mig själv och mina egna barn, den uteblev. Jobbet mobbade ut mig. Låtsades som jag inte fanns i lokalen.

Det var fruktansvärt, och det har påverkat mig mer än jag kunnat fatta.

Mitt eget futtiga liv krossades också, men det får man aldrig säga, för man ska inte önska nåt. Att man även som förälder och anställd har några egna önskemål också och inte finns bara för att ta hand om. Och stuva i bråten.

Antagligen var det så att det värsta han kunde tänka sig ändå hände. Att något han undvikit för att inte skada familjen ändå fick sin verkan, och den insyn han inte ville ha blev fullständig brottsutredning i åtta veckor.

Det är inte bra att sopa under mattan. Det är inte bra att låta sig utnyttjas, att bara vara snäll, och blåögd, och inte söka hjälp när man behöver den. Det är inte säkert att man får nån hjälp ändå, men chanserna ökar.

På näsan

Skriva andra på näsan, så att den nästan trillar av.

Hur kul är det?

Först blir man ett helt liv skriven på, gör inte så, gör inte så.

Så tragglar man igång själv. Gör som förväntas, försöker lite mer, tas ner.

Varför gör andra, de som har chansen, inte det som är smart?

Varför gjorde man inte det själv? Varför lät man sig inbillas att man inte hade en chans till något av det man önskade.

Den jag bor med eller som bor hos mig är en djupt snäll person, som vill hjälpa och vara snäll. Och som ibland inte verka tänka längre än näsan räcker, högst en vecka i taget.

Man blir lätt inbillad. Inbillad fel för livet. Jag trodde att om jag bara blev lite snällare där vid 18-19, så skulle jag kanske ändra det jag inbillats att jag inte skulle få vara med om. Det där att jag aldrig skulle få några vänner, aldrig få ett jobb, aldrig träffa nån man, bilda familj och få barn. Som jag var.

Jag försökte få lite självaktning tillbaka, men var snäll, snäll, så snäll. Lät folk flytta in och ta allt plats, all luft. Assisterade på alla jobb. Hjälpte med andras barn. Sen ringde klockan och det var dags att föda.

Det är det som förväntas: Att man erbjuder rum för en kär, bjuder på sin kropp, och bjuder till lite extra både hemma och på arbetet, och låter alla andra som har mer bråttom gå före.

En dag i taget är kanske bra. Arbetsschemat inskrivet i mobilen. Äta bör man annars dör man.

Man är någon om man har ett arbete och sin plats i skaran. Man gör ju rätt för sig, för bövelen. Man köper saker och drar sitt strå till stacken, och när man drar för sin gardin kan man vara sig själv för en stund.

Finns det någon man kan diskutera verklighet med? Nej. Den är för absurd.

Inte strandliv igen

Det där söka-strandtestar-jobb fick mig att trigga igång en del funderingar. Trött jag blir. Trött på mig själv mest.

Alltså inte på tidningen eller idén, utan på all kraft som finns som inte kommer till uttryck, eller lirar fel, som min egen.

2000 sökte, 50 fick chansen och 1 enda får 4 gratisresor mot att blogga och skriva åt tidningen. Jag trodde att de åtminstone skulle välja ut 4-5 stycken. När jag sökte jobb nån gång förr i tiden har det kanske varit 50 eller 100 sökanden, och då man har ändå en viss chans att få jobb.

Man tror kanske, till slut när man nån gång kan försörja sig hyfsat på sin egen lön, att man också kan bestämma själv. I själva verket har man troligen kommit dithän man kommit för att man varit bäst på att anpassa just vid rätt tillfällen, inte för att man varit speciellt speciell, eller speciellt bra.

Strandtestare

Tänkte söka jobbet som strandtestare för Amelia. Mer på skoj, även om det hela var en ploj.

Tror ni jag hann få in den igår, 5 april?

Nejdå.

Var klar med texten vid 10 på kvällen. Tre sidor blaj hade jag redigerat ner till en halv sida, med tre bilder, och en spalt med lite kontaktfakta. En enda pdf-sida skulle jag skicka iväg, inte mer.
Hann inte utföra redigeringen i skrivprogrammet och länkarna till beachtexter i den här bloggen trasslade.

Klockan slog över från 23.59 till 00.03.

Förstod att deadline var deadline: http://amelia.se/strandtestare/

Beachresearcher och rapportör blir jag nog på ändå på mitt eget sätt, och i egen takt om jag verligen får tid, och det ska va jävligt nischat med gott om bilder och bra kartor. Såna där sidor jag själv letar efter när jag ska ut och resa, men nästan aldrig hittar.

Har redan skrivit i bloggen om ställen jag vill åka till och projekt Karibiska cirkeln tar väl minst 3 månader i första vevan. Brasilien och Argentina 2. Måste få till bra musik- och ljudupptagningar också.
Hm, nu kom jag på vem jag ska fråga om det.

Har allt mindre tro på att kunna komma iväg, men samtidigt hopp om att om det blir av kommer jag kunna vara borta längre perioder and de stressemestrar jag haft de senaste åren. Å andra sidan gick en annan typ av framtidshopp i stå på grund av tsunami- och kärnkraftkatastrofen i Japan. Så mycket stränder och mijö förstörd för lång tid. Luften gick helt ur mig veckorna efter den 11 mars. Privatkris minor och miljökatastrof major blandat.

Det var det. Tänkte på alla bråttomprojekt man jobbat med som varat i år eller två och sen raderas på en dag. Som vågor som först slår in och tar udden och underbygger skapelserna och sen jämnar dem med marken. Poff. Borta.

Det är ändå ganska skönt jämfört med papper och trycksaker som man måste BÄRA iväg till recykling eller dokumentförstöra på nåt sätt.

Man pekar bara om till ny adress och raderar rubbet på den gamla, eller ersätter med nåt helt nytt och väldigt mycket bättre, förhoppningsvis.

Det hände idag att nåt 3-4 år gammalt jag kämpade med i 05-07, och kämpade med att introducera och sen lämnade över nu sa ajöss. Andra kanske tror det är som en bebisar för en, de här sajterna man gjort på jobbet, men man har ju fått alla förutsättning i smal budget, ,och krav från arbetsgivaren eller kund och kanske inte alls den tid som hade behövts för att göra det riktigt bra. Några bebisar eller darlings var de inte, bara jobb som var otroligt viktiga och lakade ur ens energi. Man lider mer av att tiden användts fel för en själv privat. Man kunde haft en behagligare vardag, ett bättre, mer kritiskt genomtänk, och lugnare tempo, och kunnat vara helt frisk istället för sliten.

Drar för 8 gardiner

Köpte med ledning av syrran 5 paket wilma på ikea i lördags, okej okej. Och så gardinstänger att hänga upp dem på.

Nu har jag löst sittande stänger och flaxande eller flygande vita gardiner i överflöd, fick upp åtta våder, så heter det väl.. Gardinerna släpar i golvet och är 10-15 cm för långa.

Man kan ta nån medföljande tejp foch STRYKA upp gardinerna till rätt längd. Inser att jag inte strykt något sen nån gång på 90-talet när jag var tvungen att vara business woman några år.

Stryka finns inte längre på min textilkarta och symaskinen gick sönder, så det får vara operfekt, som det ska va.

Hursomhelst är det lite skönt att kunna sätta på datorn i rummet fastän solen står rakt in genom fönstren, och att inte alltid behöva bjuda på sig själv inför 1000 jobbare på Stockholmsarenabygget. Inser att lika mycket som jag ser ut, ser andra in.

Har bott här i snart elva månader för att få den insikten, tydligen. Snacka om att vara subjektiv..

35-åringarna

Kanske var folk avis på mig när jag var i dryga 30-årsålder och rätt nyanställd på det stora företaget, och hade ett bra jobb från början. Jag var troligen sötare än nu, klar i huvudet, och mycket snällare. Jag blev betrodd med oförskyllt ansvarsfulla uppdrag, hade lägenhet i innerstan, var gift, två barn.

Men jag gick inte först från jobbet. Det gjorde de med riktigt små barn, och de tjejer som inte hade delat upp ansvaret mellan sig och partnern, eller de som var ensamstående och hade långa resor. Jag var sist kvar, tog taxi, och kom sist till dagis.

Sen var det ännu orättvisare att jag skilde mig, och hade vårdnaden bara varannan vecka, och kunde jobba ännu mer, men också började resa lite ibland och fick bestämma allt om hemmet och pengarna själv, utöver att dra in dem. Jag hade både bra jobb, två barn, lägenhet och ekonomisk frihet och var bara 34-35.

Förstår att de 25-30-åringar som börjar på första slavjobben efter alla skolor som ser glimtar av småbarnsfamiljskollegornas stabila och konsumtionsfulländade liv via facebook kan tycka att 30-40-åringarna har alldeles för mycket vabbande och jobbar mindre för mycket mycket mer lön och bara har alla fördelar.

Sen får de se, när tjejerna får dra hela lasset själva. Båda jobba, sköta ekonomin och markservice åt (man och) barnen. Eller ständigt bli ifrågasatt om man inte har barn och familj och varför man är sån karriärist.

Ja, framför allt har man ingen tid utöver att ploga fram och försöka få ihop allt med barnen och ett allt trängre - eller svindyrt större boende och allt som krävs av föräldrar som också ska vara i sina bästa år på jobbet.

Hur ser de då på en trött 50-åring? Själv fattade jag inte varför de tjoande 40-åriga kollegorna skulle åka till Mykonos på semester. Det var helt obegripligt. Why? Har de inget liv eller?

Nu fattar jag hur seriöst allvarligt det är att inte ha fixat sin basgång än. Man måste fixa till sig trovärdigheten för ett fast jobb, och efter massa slit får man ännu mer slit, som att man är outtröttlig, och i horisonten ser man barn och barnledighet. Poff så är man där - och så har man missat det hela, eller man håller på och försöker få till det i åratal med olika förhållanden, som spricker.

Man är 40, redan. Hann inte eller hann ingenting.

Sen 50. Oj, jävlars.

Och uträknad.

Det är så man inte får tänka. Att man är slut. Och alltid varit.

Balkanhouse etc.

Haft musikafton. Folk får tro att man är galen och vaknat till eller somnat lite för tidigt eller lite för sent till livet, men vilken tur man har att det första man gör när man tar ett steg ut är att möta tjejpolaren som är precis, eller nästan, lika bred, fast på annan ledd.

Okej, hon har varit ute med hd-killar och värsta hardcoreställena, och jag snurrade med falska sadhus under tidiga rejv i Goa. Spelar ingen roll. Det är sommarens konserter och festivaler vi pratar om. Och vi dansade Prince ihop på Roskilde förra sommaren.

Det summerade ihop en del.

Året innan var det Michael Jackson. Helt otroligt med MJ tre-fyra-fem dygn i sträck i minne. Sweden Rock för dom, Sonar för mig.