Brorsan skulle fyllt 51

Håller inte reda på min egen ålder. Brorsans är däremot lättare att ha koll på, för han föddes 1960, och det är lätt matematik. Idag skulle han ha fyllt 51, men han dog när han var 44.

Det var lite efter det jag startade den här bloggen för 6 år sen drygt.

Vi var fruktansvärt knäckta, och rädda.

Världens snällaste kille mosad mot asfalt.

Hur kunde det ha gått till? Han som aldrig gjort en en mygga förnär.

Hjälpte bara alla.

Eller? Vem vet hur saker är. Egentligen är.

Han berättade inte för oss (syrrorna alltså) om dem, och inte för de andra om de tredje. Minst 5 olika tårtbitar som inte skulle ha någonting med varandra att göra.

Familjen skulle man hålla lugn. Gamlingarna orkar liksom inte verklighet. De är ju ändå så oroliga.

Vi blev spillror på olika sätt. Det värsta från barndomen kom flygande tillbaka, skilda föräldrar kunde inte komma överens, ens om sin sons begravning, tiden stannade, surrade svart på tomgång.

Men nu förstår jag ju att jag inte fick hjälp, och att den hjälp jag skulle behövt för att navigera och göra rätt med mig själv och mina egna barn, den uteblev. Jobbet mobbade ut mig. Låtsades som jag inte fanns i lokalen.

Det var fruktansvärt, och det har påverkat mig mer än jag kunnat fatta.

Mitt eget futtiga liv krossades också, men det får man aldrig säga, för man ska inte önska nåt. Att man även som förälder och anställd har några egna önskemål också och inte finns bara för att ta hand om. Och stuva i bråten.

Antagligen var det så att det värsta han kunde tänka sig ändå hände. Att något han undvikit för att inte skada familjen ändå fick sin verkan, och den insyn han inte ville ha blev fullständig brottsutredning i åtta veckor.

Det är inte bra att sopa under mattan. Det är inte bra att låta sig utnyttjas, att bara vara snäll, och blåögd, och inte söka hjälp när man behöver den. Det är inte säkert att man får nån hjälp ändå, men chanserna ökar.